Humör eller trots hos min 1,5-åring, jag blir snart knäpp!!

He he, ja, jag undrar också om det finns en 1½ års trots?! Min dotter är likadan, och började också dagis för 1½ månad sedan. Undrar om det spelar en stor roll i det hela...dagis alltså? I alla fall så är det som att jag inte känner igen henne. Hon säger Nej till allt, är helt tvärtemot, testar sina gränser i allt, lyssnar inte, skriker och gråter så fort det inte blir som hon vill. Jag håller också på att bli galen...men jag antar att detr bara är att bita ihop och göra sitt bästa. Det kan ju också som du säger vara jobbigt för dom när dom inte riktigt kan förmedla vad dom vill.

Min son är/var likadan...tror det är en fas...vi har upptäckt att speciellt de dagar då han varit på dagis så är det som värst...mkt beror troligen på för lite uppmärksamhet...
När vi ger honom 100% uppmärksamhet på em så visar han inte alls samma humör..
prova det!

Samma problem här! Tror mycket handlar mycket om trötthet. Att han är helt slut efter en dag på förskolan. De dagar han är ledig är det enklare att förhandla o man märker att han orkar mer! Men humöret visar sig varje dag mer eller mindre! Ibland blir man galen! Här om dagen blev han vansinnig för att jag ställde in mjölkpaketet i kylen... Han dricker inte mjölk o har aldrig gjort!!!

Min tjej är likadan och det började också när hon började på dagis i augusti. Nu ska hon testa mig hela tiden och säger NEJ till allt, har börjat slå mig (inte hårt) när hon inte får som hon vill och det är ju ett ganska tydligt tecken på att hon vill ha min uppmärksamhet. Så det har nog med det att göra att hon inte längre är i fokus när hon är på dagis. Hon är ensambarn här hemma och är van vid att allt kretsar kring henne. Tror att språket kan vara en bidragande faktor med för sedan hon börjat dagis går munnen i ett och man riktigt ser att hon vill säga såååå mycket men vet inte hur hon ska få ur sig det.

Men vissa dagar är hon hur snäll som helst som hon oftast annars är så hoppas att det bara är en fas...verkar ju så

Hej! Precis detta var jag ute efter när jag loggade in här på FL idag! Jag har en dotter som är 1,5 år och som började på dagis för 2 veckor sedan. Vi kör en långsam inskolning och har nu påbörjat vår 3:e vecka med lite kortare dagar. Men sedan inskolningen började har hon förändras totalt!

Nästan allt ni nämner känner jag också igen! Precis som att hon ska testa mig... eller kanske att hon inte vågar säga emot fröknarna på dagis och måste ta igen det på eftermiddagarna. Man blir ju tokig! Dessutom har hon börjat slå mig, på samma sätt som Rocktroll skriver, och säger NEJ till allt. Hon vill inte äta, vill inte byta blöja, vill inte ta på sig kläder - springer iväg och gömmer sig. Noll tålamod, mycket illtjut i falsett och fejktårar.

Kanske kan vara så?! En kombination av 1,5-årstrots, språkfrustration och dagisreaktion. Skönt att det finns fler i alla fall!

Dagis är en hård miljö och sällan får de all den uppmärksamheten de vill ha/behöver...de mtrukturera spenar eg inte att vara dumma och eleka när de kommer hem men en negativ uppmärksamhet vid bråk är bättre än ingen alls...
Jag tror på fokus och att man hittar på saker man vet dem tycker är roliga när man kommer hem från dagis..inte att föräldern sätter sig vid datorn,tvättar,diskar eller lagar mat...
Så du kan lägga allt ditt ljus på barnet ett par timmar iaf efter dagis...pussas,kramas,håll handen osv...ömsint närhet med varandra...så tror jag det blir lite lättare...prova iaf,för oss funkar det jätte bra...
Vår lille älskar att gossa och pussas/kramas och ibland skämmer jag bort han lite extra en dag efter dagis men något han gillar...

Precis...vill inte klä på sig, springer och gömmer sig och fejktjuter och krokodiltårar för minsta lilla. Vissa dagar klänger hon sig fast vid mitt ben och bara kramar om det och vägrar släppa

Skönt att höra att andra har det likadant:) Min 1.5-ariga flicka är precis likadan. Blir arg för allt, skriker och fejkgrater och säger nej. Till saken hör nog att hon fick en lillasyster för 5 veckor sen. Hon far ju inte alls lika mycket uppmarksamhet som innan. Jaja, de far val lara sig att de inte kan sta i centrum jämt...

Hoppas bara denna utvekvecklingsfas inte varar sa lange....

Jag känner igen mig helt!

Min dotter började på dagis för två månader sen och de senaste tre veckorna har hon fått riktiga vansinnesutbrott. På dagis är hon oftast jätteglad, säger dom. Och de är bara sex barn där, på två vuxna, så jag tror att hon får rätt mycket uppmärksamhet... förstås inte lika mycket som hemma, hon är ensambarn. Men det verkar vara en väldigt lugn och harmonisk miljö eftersom gruppen är så liten.

Hon blir i alla fall arg som fan hemma. Gråter och är otröstlig. Funkar inte med närhet, funkar inte att prata lite vänligt, funkar inte att avleda med något roligt. Hon kastar sig ner på golvet och skriker och gråter när hon inte får som hon vill.

Hur gör ni? Jag börjar tro att det bästa är att vara i närheten, pyssla med annat och låta henne skrika av sig utan inblandning. När jag försöker krama henne eller avleda blir hon nämligen ännu argare.

Vi försöker välja våra strider, men när hon vill dra hunden i svansen måste man ju säga till, så att säga.

Min flicka pratar nästan inte alls, så ibland begriper jag helt enkelt inte vad det är hon vill. Trots att jag verkligen försöker.

Skönt på nåt sätt att höra att andra har det likadant! 

Det är tydligen en utvecklignsfas runt 1,5 år och min dotter blev väldigt ansträngande, gnälligare, med svårroad, mycket mer utbrott osv då. Sen blev det ännu värre en period efter dagisinskolningen några månader senare. Nu när hon gått på dagis två månader känns det som att vi landat på en nivå av utbrott då och då, envishet, bestämda åsikter osv helt enkelt till följd av att hon är en väldigt temperamentsfull tjej. Men vi längtar tills hon börjar prata lite grann då en del frustration nog har med oförmåga att göra sig förstådd att göra.

Det är helt klart en utvecklingsfas kring 1½ år och det är det ni upplever. Minns den väl hos dottern
Man får ha tålamod, bekräfta ilskan och försöka avleda så gott det går för att undvika onödiga utbrott osv. Vi märkte att dottern oftast fick utbrott just när hon (eller vi föräldrar) var trötta eller kanske hungriga. Det kan man tänka på, särskilt efter dagis, att de ofta kan vara övertrötta och/eller överstimulerade och dessutom kanske ofta behöver äta nån frukt eller så innan middagen för att palla med.

Det handlar dock inte om att testa, inte ännu! Bara att det har blivit viktigt för dem att uttrycka sin vilja och sina känslor. Man märker mycket tydligt skillnaden mellan denna fas, och den "riktiga" trotsen som kommer runt 2½-3 år!

Måste fråga, är trotsåldern jobbigare än 1,5-årsfasen? för då måste jag ju undra hur jag ska överleva, vi som verkligen tyckt de senaste månaderna varit galet jobbiga periodvis... Känns som att vårt ledord just nu är att välja våra strider enormt noga och ändå blir dottern skogstokig för massor med saker vi inte förstår eller hade kunnat undvika.

Nja det beror på hur man ser det... och såklart hur barnet är antar jag. Än så länge kan jag nog inte påstå att trotsen nu är värre än hur hon var vid 1½ (dottern blir precis 3 år nu i dagarna). Det är fruktansvärt påfrestande helt klart, men utbrotten har en helt annan karaktär nu, och det är väl snarare så att det känns väldigt långdraget och segt allting nu. Ibland fastnar man i en ond cirkel där det bara är tjat, tjat och tjat (från min sida men kanske mest från hennes när hon aldrig är nöjd vad man än försöker åstadkomma). Antar att det som är mest tärande just nu är det konstanta missnöjet och att man hela tiden försöker hitta en balansgång när det gäller gränser och självbestämmande... men man märker hur mycket man själv kan påverka, och man får hela tiden tänka till på vad man säger och gör, för att det inte ska bli det här eviga tjatandet. Men det är en glädjande ålder också för de pratar så mycket roligt och bara sprudlar av glädje när de är på bra humör!

Så trots allt var det ändå jobbigare vid 1½ eftersom man kunde styra så lite över det som hände, och frustrationen och känsloutbrotten var totalt fruktansvärda hos dottern. Hon var helt okontaktbar och kunde skrika och vara helt hysterisk i uppåt en timme ibland... det var ju bara att rida ut stormen! Och just det du säger att man inte förstår, det är ju det som är så sjukt jobbigt i den åldern att de inte kan förmedla sig ordentligt än! Nu handlar det mer om att försöka kommunicera på rätt nivå, men det går åtminstone, bara man inte är för trött själv

Det låter precis som vår lilla kille som är 1 1/2, man kan bli tokig ibland. Han är i princip bara nöjd om han får 100% uppmärksamhet och det funkar ju inte alltid...tyvärr. Men det är ändå skönt att höra att det finns fler som har det som vi! :) Tyvärr har jag inte så mycket råd att ge mer än att försöka behålla lugnet vid alla utbrott och försöka undvika så många som det bara går!

1,5-års åldern är den tid då barn löper störst risk att råka ut för misshandel. Hemskt att tänka, men det kanske säger något om hur jobbigt det kan vara. Under trotsåldrarna kan man ju i alla fall snacka lite

Vi märkte ingenting av trotsåldrar med vår store. Från 2 års ålder var livet med barn en fröjd! 

Låter faktiskt skönt att höra, det är så skönt att läsa om att det här med 1,5-2-åringar är jobbig period för många och att det inte bara är vi. Jag tror vi kommer vara mycket hjälpta av att dottern lär sig prata, när det nu kommer ske. Hoppas inte hon är en sån som inte pratar förrän vid tre år... Nu ska vi dessutom få syskon inom några veckor så det kan ju verkligen bli en spännande pålagring på hennes redan hetsiga temperament...

Som jag skrev ovan, så skönt att läsa att man inte är ensam. Har bekanta med jämngammalt barn som tydligen bara är glad och nöjd jämt och då får man typ höra att felet ligger i vårt föräldraskap, vilket ju motsägs av alla kloka här som verkar dela våra erfarenheter.

Åh vad jag känner igen mig!

Man tror nästan man är den enda ibland, dum som man är 

Min son är 1 ½ och hans humör har skiftat något fruktansvärt och vissa dagar känns det som om hans
enda mål är att motarbeta mig tills jag går itu.. man blir helt slut!  Han trotsar.. från att vara en liten kille som ÄLSKAT att klä på sig m.m så ska det nu vägras vissa gånger. "NEJ" säger han bara och skakar på huvudet..sen springer han iväg och gömmer sig. Byta blöja är hopplöst, han skriker och sparkas.. så fort han inte får som han vill sprutar tårarna och han blir så arg - så arg!

Det handlar väl om att testa gränser kan jag tro? Dem är ju så mycket mer medvetna nu och börjar känna till sin egen individ.. och med den kommer väl den egna viljan

Min pratar inte heller så mycket, lite mått "mamma,pappa,hej,titta,nej" osv..

Tror inte att dagis enbart är boven, min 16 månaders är hemma med mig och har under ett par dagar helt skiftat humör, till trotsig, skrikig arg och jätte annorlunda gentemot innnan. Skit jobbigt, men det är väl en fas får jag hoppas!! Det är bara att räka till 10 och andas..