Hjälp

oj, har jag gjort bort mig eller..........

Din son är tonåring, din son växer. Det är normalt att han gör revolter som ni hatar och det är normalt att han äter er ur huset. Att han är slarvig och lortig osv kanske är ett tecken på att han är rädd, gömmer han mat under soffan osv så är det för att han inte vågar visa er att han äter.
Du kanske ska stå mer på din sons sida och inte din frus sida.

Han behöver någon att se upp till osv. Förbättra eran kontakt.
Han kommer att ändras, han kommer att bli bättre detta är bara en lång och utrdragen fas som ungdomar går igenom.

jamen jag har berättat för honom att inte vara rädd utan gärna fråga hellre om han får ta

Tydligen så hjälper inte det. Har ni någon gång pratat med honom, hur han mår, hur han känner?

jadå, vi har talat och talat och förmanat och uppmuntrat men efter ett tag så börjar det igen och jag kan inte komma på riktigt vad det är som får honom att glömma vad vi kommit överens om. Vi har skrivit kontrakt också som vi båda skrivit under men förgäves. Däremot märkte jag idag att vi kunde ha trevligt bara vi två då vi diskade och gjorde iordning efter maten(diskmaskinen pajade i veckan) Verkar som jag sviker min hustru men det är ju anonymt men han går igång på henne hela tiden och hon kan ju inte hålla mun utan tjatar oavbrutet. Jag har ju lärt mig stänga av ljudet men han klarar inte det. Jag kan ju heller inte säga till min son att inte höra på sin mamma.

Är det inte så att det är ett litet helvete att ha tonåringar?
Bråkar man inte mest för att man är orolig för dom? Hur ska det gå, fixar de skolan, kommer de få jobb, kan de flytta hemifrån?? Jag vet själv att jag gömde en massa godis när jag var liten/tonåring. Godissuget är rätt stort i den åldern, samtidigt vet man att man inte ska eller får äta, så visst gömmer man. Gör man inte det mesta i smyg i tonåren, eller åtminstone mycket? Jag tror att det är helt normalt, fast man kan bli tokig! Man får för sig att det är ytterligare ett tecken på ren depravering..
Slänger fimpar, var, hemma eller? Det är ju kanske inte så mysigt förstås. Har själv en sporadiskt rökande tonåring (16) hemma, som jag blir skogstokig på emellanåt. Han har också blivit tagen av polisen, dels för att kastat vattenballonger på Pride=hatbrott enligt polisen(ingen anmälan). Han har också blivit upptäckt av att röka hasch och erkänt. En del ungar gör det svårt för sig, våran här hemma är likadan. Ljuger om småsaker som han lika gärna kan säga rakt ut. Jag har frågat honom varför?? Men han vet inte säger han. Jag säger till honom att det är ju bättre att han säger som det är (någorlunda) även om vi inte tycker lika, istället för att man ser får reda på att det är ljug, för då blir man ju bara förbannad och ledsen.
Det låter nu kanske som världens hemskaste ligistunge, men det är det inte. Det är en fin kille, gullig, lite dålig självkänsla kanske, egoist som fasiken, men rätt normal skulle jag tro. Glad med kompisar, sur som citron hemma.

Angående din fru, ja jag vet inte, känner hon sig inte bara totalt maktlös gentemot sonen, och så skriker hon på dig. Så tror jag det brukar vara hemma hos oss..
Det är väl kul att ni hade trevligt vid disken, låter väl som en bra grej att göra tillsammans. Man blir ju så glad över en gnista mänsklig kontakt med de "små liven". Ni kanske ska bjuda in mamman nån gång i framtiden, annars kommer hon känna sig utanför och bli sur för det också. Tro mig, jag vet.
Vet inte hur det är med män, men vi kvinnor, åtminstone jag, är så jäkla trött på att agera tjatkärring. Men måste vi det då kan man undra? Svaret blir jag vet inte, men ibland känns det som att om man slutade skulle allt bara gå åt fanders, men kanske är det bara "auto-piloten" som gått igång. Hur som helst vi vill inte vara tjatkärringar, vi tror bara att vi måste för annars händer ingenting, tror vi.. Förresten så tror jag inte att du är oduglig, det tycker nog inte din fru heller. Ge henne en kram och pussa din son godnatt ikväll. (även om det är du som går i säng först...

du verkar vara en klok kvinna som jag inte kan annat  än hålla med.
Idag ringde dock mentorn till sonen och berättade att han inte varit i skolan på två dagar,dock ätit den ena dagen i skolbespisningen. Så ikväll var det ett hojtande och jag tror han förstår och sedan fixade vi köket efter middagen och jag sa ingenting alls utan vi var bara tysta och vi tyckte båda det var skönt.
Kruxet är att jag har en gammal avdankad psykiater som bekant som jag vid några tillfällen anförtrodde mig mina bekymmer angående sonen. Han tjatar på mig att jag måste göra en utredning och att skolpersonal inte har kunskap att bedömma om barn har neurohandikapp som han tyckte det lät som. Nu har jag fått veta att jag inte tar ansvar och kanske inte ens älskar min avkomma tillräckligt som förnekar honom adekvat omsorg av läkarvetenskapen. Ja jag vet inte för jag tycker faktiskt killen verkar helt ok men han har bara en jävla fart iallt han gör och har inte känsla för vilka konsekvenser det utmynnar i vilket jag själv minns att man saknade i den åldern.
Usch, det går åt helvete med både äktenskapet och sonen tycker jag