Ok att vara arg!!

Jag tror det kommer av att mnga föräldrar går med ständigt dåligt samvete för att de har sina barn för länge på dagis, är skilda mm mm, så att de inte klarar av att ta konflikter med barnen. De vill inte lägga den korta tid de har med barnen på konflikter.

Jag håller med dig, barn måste ju veta att man kan bli arg när de tex beter sig på ett visst sätt. De måste ju veta att de kan göra andra arga. Så att de ínte blir chockade om gör andra människor arga om de beter sig illa.
Jag tror inte man gör barn någon tjänst om man visar dem att de får bete sig hur dj*ligt som helst utan att man blir arg.

Håller med.....

Håller oxå med, livet består av alla möjliga känslor - och barnen måste väl lära sig att hantera alla? Mammor/pappor kan oxå bli arga, ledsna osv men huvudsaken är väl att vi visar barnen att även om man blir arg så älskar man nån, att man kan bli glad efter man varit ledsen osv osv osv.
Heja alla föräldrar som vågar visa känslor - ALLA känslor!!

Tack för dessa ord...
Själv känner jag mig som en himla häxa som var och varannan dag blir vansinnig på bägge mina påhittiga och enerverande 7-åringar.... Gissa hur tjatigt det kan bli... *puh*  När man dessutom är inne här på fl och läser alla pedagogiska och lugna mammor som bara har rosenskimrande dagar full av skratt och lek, så känner man sig om möjligt ännu mer värdelös...

Tack igen...
Kanske är man en hyfsad mamma trots allt....?

Tja... det är väl klart att man ska kunna visa sina känslor men att  visa sin ilska som förälder kräver ändå att man har järnkoll över vad man säger och gör. Vi har ju all makt över våra barn och det förpliktigar!

Om vi kan visa vår ilska på att tryggt och respektfull sätt är det ju ok, men om vi skriker på barnen, kallar dem för monster eller ger dem andra tillmälen, hotar med repressalier eller allmänt stompar omkring och verkar ha tappat kontroll över oss själva så bör vi stanna upp för vi skrämmer våra barn.

Så, ja, visst är det Ok att bli arg men inte om man inte har tänkt efter hur man visar det.

Sen kan man ju fråga sig om det är nödvändigt att bli arg på dem... Tvååringen som kastar mat på golvet utforskar sin omgivning, fyraåringen som inte vill klä på sig på morgonen prövar sin omgivning för att finna hur mycket egenmakt de har och trettonåringen som sminkar sig för mycket faller offer för det grupptryck som är en del av att vara människa.

När vi blir arga är det ofta för att barnen orsakar oss extra arbete, sinkar oss, generar oss eller hindrar oss från att göra ngt annat. t.ex. när de inte går och lägger sig så att vi kan få egen tid. Den typen av frustration tycker jag faktiskt att vi bör kunna behärska - barnen gör det inte för att reta oss. De är för självcentrerade för att ha våra känslor i fokus

När man blir arg för att de utsatt sig själva för fara eller skadat andra så fyller vår ilska faktiskt en funktion: den markerar tydliga gränser! Ilskan kan och får dock inte missbrukas till att omfatta de flesta av barnens handlingar för då tappar den ju sin absoluta verkan i samband med fara.

Så, för att svara på ts, jag tycker inte det är OK att skrika på en treåring, jag tycker inte att det är ok att skrika på någon, oavsett ålder. Personligen lämnar jag rummet om någon beter sig så illa mot mig. Hur många av våra barn kan göra det?

Själv är jag ingen pedagogisk mamma. Mina dagar är fulla av både skratt, lek och skrikande och en massa måsten som ska hinnas med. Varför ska man inte kunna bli arg på sina barn och höja rösten? Är det fult att visa humör när den trotsiga fyraåringen för femtioelfte gången struntar i att lyssna när man på alla möjliga sätt försöker få honom/henne att klä på sig. Jag blir iaf riktigt arg. Jag kan gorma och skälla som en bandhund, men inte tror jag då att mina barn mår dåligt på grund av det. Tvärtom så kan även barnen bli riktigt arga och det får dom bli. Det är naturligt.  Här hemma samsas 6, ibland 7 starka viljor och då är det som bäddat för konflikter.
Jag är bara människa, jag gör inte alltid rätt, men har jag handlat fel genom att bli arg för ett missförstånd eller likn., så ber jag alltid om ursäkt. Men samtidigt vet jag att mina små älskade monsterhuliganer är trygga, glada och lyckliga, för  även om jag inte är perfekt så är jag iaf den allra bästa mamman i världen för just mina barn.

Ja, det är ok att vara arg.

Men att stå och skrika rakt ut är väl inte ok? Det är väl mest idioter som gör.

Det är jag också noga med; att be om ursäkt när man gått för långt och blivit för arg/skrikit för mycket och för högt eller blivit arg pga missförstånd. Så på det viset besitter jag väl trots allt en gnutta vett innanför pannbenet...

MIna "monsterhuliganer" är också trygga, glada och lyckliga... :) Varje kväll sitter jag vid sängkanten och talar om hur mycket jag älskar mina barn. Har dagen spårat ur mer än vanligt, så kan vi ta en extra pratstund om det och försöka komma på hur vi ska göra för att slippa fler sådana konflikter. Men det verkar oftast vara glömt över en natt......... 

Här är det 4 viljor som "slåss" och det räcker till....

Då är jag en idiot ganska ofta.... Inte så kul att höra.......................
Det tar musten ur en att ha två 7-åriga pojkar med exakt samma behov, exakt samtidigt, varje minut på dagen... Svartsjukan och avundsjukan är enorm mellan dessa två gossar......

Men, funkar det att skrika på dem? Min erfarenhet är att man bara förvärrar läget när man själv tappar humöret. Visst, ibland brister det men det är ju inget man vill... När man lugnat ner sig är man faktiskt skyldig sina barn en ursäkt och sen får man fundera på hur man ska göra för att situationen inte ska upprepas.

Om min man tappade humöret på mig för att jag har något besvärligt behov som han inte kan tillfedsställa och till på köpet skriker på mig så lider jag flerfaldigt. Dels har jag ett otillfredsställt behov, dels blir jag åthutad, kränkt och kanske till och med rädd. Jag skulel inte kalla honom idiot men jag skulle önska att han respekterade mitt behov och hjälpte mig hantera det.

Den där svart- och avundsjukan dins söner har lindras knappast av att du blir arg. I bästa fall kan du få dem att hålla inne med sina känslor för att undvika att du skriker på dem men det är väl inte önskvärt?

Kan du få hjälp att tillgodose deras behov? Kan du dela på dem ibland så att de får vara bara själv med dig en stund då och då så att du kan möta var och en på just det barnets villkor? Kan de åka till en mormor någon helg ibland så att du kan få vila ut?

Nej, det funkar inte att skrika på dem. Jag ser det inte som den "perfekta lösningen" på något sätt, men att få läsa det som ts skriver gör att man inte känner sig som en fullständig idiot och helt onormal i alla fall. Fast man verkar ju vara en idiot ändå vad jag förstår... :(
Men att få höra ord som i det närmaste likställs med översitteri utan den minsta ödmjukhet och förståelse, är verkligen det sista jag behöver nu...
Jag har ju skrivit att jag ber barnen om ursäkt, att vi pratar igenom situationerna som uppstår och att jag/vi försöker fundera ut vad som kan göras för att undvika dessa hysteriska situationer. Vad ska jag mer göra? Be dig om ursäkt också?
Jag försöker så gott jag kan att dela på dem när möjlighet ges, men då min mamma bor ca 25 mil härifrån så är det inget jag kan göra i en handvänding ur den synvinkeln sett... Överiga släktingar bor längre bort.

Jag önskar så att en del fick uppleva min vardag en vecka eller så; det är för j-t med två barn som tävlar om allt (och då menar jag ALLT; vem som kan hålla sig längst från att kissa, vem som hinner till dörren/bilen först, vem som hämtar posten först, vem som hinner först fram till katten, vem som får flest minuter av bus med mamma, vem som kan skruva i flest skruvar, vem man säger godnatt till först osv osv. Listan kan göras oändlig... Den som då hamnar i "underläge" skriker, blir vansinnig, beter sig okontrollerat och kastar saker omkring sig bl.a), frågar om allt (två gånger upp eftersom samma fråga måste ställas av varje barn även om svaret sagts en gång), har exakt samma behov, bråkar om allt precis hela tiden.

Såklart älskar jag mina barn mest av allt; tro för guds skull inget annat!
Men den frustration jag känner och upplever ibland, kan knappt beskrivas med ord. Det är inte "bara" att göra "dittan eller dattan".....

Jag gör så gott jag kan............

Jag ber om ursäkt om det var mina ord som du uppfattade som översitteri utan ödmjukhet och förståelse. 

 Mitt inlägg var ett misslyckat försök att tipsa om tankesätt som hjälpte mig ur en ond cirkeln av gap och skrik när jag hade det sk-tjobbigt med mina ungar, som var svartsjuka och våldsamma mot varandra. Jag försökte ge dig råd för att förebygga de hysteriska situationer som du skriver att du vill undvika eftersom det kändes som att du var lite uppgiven när du skrev:Jag fick för mig att du kunde ha nytta av att vända på perspektiven, så jag försökte visa att ingen relation eller situation blir bättre av att man skriker. Jag tycker inte att det är rätt eller bra och faktiskt inte heller ursäktligt - däremot är det (tyvärr) normalt i den meningen att det är vanligt. Eftersom det är kontraproduktivt är det dock smart att försöka låta bli.

Själv har jag fått distans till den tiden när jag bråkade så mycket med mina barn och jag ser att när jag slutade skrika på barnen så lugnade läget ner sig och nu har vi inte bråkat med varandra på flera år.

(Den minste får man fortfarande ha järnkoll på ibland men nu när jag lärt mig räkna till tio gör jag det utan ilska och då kan jag se hur han reagerar och kan anpassa mitt tonläge till hans mottaglighet.) 

Du behöver inte be mig om ursäkt men jag hoppas du kan läsa mitt inlägg igen och se att jag gjorde ett ärligt försök att vara konstruktivt hjälpsam. Att det sket sig totalt ber jag om ursäkt för, det var verkligen inte meningen att känga till dig. Jag har ju varit där du är och vet hur innerligt trött man är, det var därför jag avslutade med att påminna om det som jag behövde mest av allt -  lite vila från mina underbara vildbasare.
 

Något sent svar från min sida, men.....
Tack för att du tog dig tid att svara igen och förklara lite mer hur och vad du menade.

Det som jag ändå känner en enorm uppgivenhet inför är att de är just två... I samma ålder... Med samma behov... Samtidigt....   Det gör mig verkligen ledsen att aldrig någonsin räcka till... Svårt att förklara, men det är så jag känner.

Jag gör ändå så gott jag kan och kämpar varje dag för att få den så bra som det bara går. Ibland går allt jättebra, men ibland brakar det...

Ska försöka ta kontakt med någon och prata; en pedagog som också är tvillingförälder vore optimalt...