Ok att vara arg!!

Tja... det är väl klart att man ska kunna visa sina känslor men att  visa sin ilska som förälder kräver ändå att man har järnkoll över vad man säger och gör. Vi har ju all makt över våra barn och det förpliktigar!

Om vi kan visa vår ilska på att tryggt och respektfull sätt är det ju ok, men om vi skriker på barnen, kallar dem för monster eller ger dem andra tillmälen, hotar med repressalier eller allmänt stompar omkring och verkar ha tappat kontroll över oss själva så bör vi stanna upp för vi skrämmer våra barn.

Så, ja, visst är det Ok att bli arg men inte om man inte har tänkt efter hur man visar det.

Sen kan man ju fråga sig om det är nödvändigt att bli arg på dem... Tvååringen som kastar mat på golvet utforskar sin omgivning, fyraåringen som inte vill klä på sig på morgonen prövar sin omgivning för att finna hur mycket egenmakt de har och trettonåringen som sminkar sig för mycket faller offer för det grupptryck som är en del av att vara människa.

När vi blir arga är det ofta för att barnen orsakar oss extra arbete, sinkar oss, generar oss eller hindrar oss från att göra ngt annat. t.ex. när de inte går och lägger sig så att vi kan få egen tid. Den typen av frustration tycker jag faktiskt att vi bör kunna behärska - barnen gör det inte för att reta oss. De är för självcentrerade för att ha våra känslor i fokus

När man blir arg för att de utsatt sig själva för fara eller skadat andra så fyller vår ilska faktiskt en funktion: den markerar tydliga gränser! Ilskan kan och får dock inte missbrukas till att omfatta de flesta av barnens handlingar för då tappar den ju sin absoluta verkan i samband med fara.

Så, för att svara på ts, jag tycker inte det är OK att skrika på en treåring, jag tycker inte att det är ok att skrika på någon, oavsett ålder. Personligen lämnar jag rummet om någon beter sig så illa mot mig. Hur många av våra barn kan göra det?

Men, funkar det att skrika på dem? Min erfarenhet är att man bara förvärrar läget när man själv tappar humöret. Visst, ibland brister det men det är ju inget man vill... När man lugnat ner sig är man faktiskt skyldig sina barn en ursäkt och sen får man fundera på hur man ska göra för att situationen inte ska upprepas.

Om min man tappade humöret på mig för att jag har något besvärligt behov som han inte kan tillfedsställa och till på köpet skriker på mig så lider jag flerfaldigt. Dels har jag ett otillfredsställt behov, dels blir jag åthutad, kränkt och kanske till och med rädd. Jag skulel inte kalla honom idiot men jag skulle önska att han respekterade mitt behov och hjälpte mig hantera det.

Den där svart- och avundsjukan dins söner har lindras knappast av att du blir arg. I bästa fall kan du få dem att hålla inne med sina känslor för att undvika att du skriker på dem men det är väl inte önskvärt?

Kan du få hjälp att tillgodose deras behov? Kan du dela på dem ibland så att de får vara bara själv med dig en stund då och då så att du kan möta var och en på just det barnets villkor? Kan de åka till en mormor någon helg ibland så att du kan få vila ut?

Jag ber om ursäkt om det var mina ord som du uppfattade som översitteri utan ödmjukhet och förståelse. 

 Mitt inlägg var ett misslyckat försök att tipsa om tankesätt som hjälpte mig ur en ond cirkeln av gap och skrik när jag hade det sk-tjobbigt med mina ungar, som var svartsjuka och våldsamma mot varandra. Jag försökte ge dig råd för att förebygga de hysteriska situationer som du skriver att du vill undvika eftersom det kändes som att du var lite uppgiven när du skrev:Jag fick för mig att du kunde ha nytta av att vända på perspektiven, så jag försökte visa att ingen relation eller situation blir bättre av att man skriker. Jag tycker inte att det är rätt eller bra och faktiskt inte heller ursäktligt - däremot är det (tyvärr) normalt i den meningen att det är vanligt. Eftersom det är kontraproduktivt är det dock smart att försöka låta bli.

Själv har jag fått distans till den tiden när jag bråkade så mycket med mina barn och jag ser att när jag slutade skrika på barnen så lugnade läget ner sig och nu har vi inte bråkat med varandra på flera år.

(Den minste får man fortfarande ha järnkoll på ibland men nu när jag lärt mig räkna till tio gör jag det utan ilska och då kan jag se hur han reagerar och kan anpassa mitt tonläge till hans mottaglighet.) 

Du behöver inte be mig om ursäkt men jag hoppas du kan läsa mitt inlägg igen och se att jag gjorde ett ärligt försök att vara konstruktivt hjälpsam. Att det sket sig totalt ber jag om ursäkt för, det var verkligen inte meningen att känga till dig. Jag har ju varit där du är och vet hur innerligt trött man är, det var därför jag avslutade med att påminna om det som jag behövde mest av allt -  lite vila från mina underbara vildbasare.