SallyBlixten skrev 2010-10-09 22:13:57 följande:
Men, funkar det att skrika på dem? Min erfarenhet är att man bara förvärrar läget när man själv tappar humöret. Visst, ibland brister det men det är ju inget man vill... När man lugnat ner sig är man faktiskt skyldig sina barn en ursäkt och sen får man fundera på hur man ska göra för att situationen inte ska upprepas.
Om min man tappade humöret på mig för att jag har något besvärligt behov som han inte kan tillfedsställa och till på köpet skriker på mig så lider jag flerfaldigt. Dels har jag ett otillfredsställt behov, dels blir jag åthutad, kränkt och kanske till och med rädd. Jag skulel inte kalla honom idiot men jag skulle önska att han respekterade mitt behov och hjälpte mig hantera det.
Den där svart- och avundsjukan dins söner har lindras knappast av att du blir arg. I bästa fall kan du få dem att hålla inne med sina känslor för att undvika att du skriker på dem men det är väl inte önskvärt?
Kan du få hjälp att tillgodose deras behov? Kan du dela på dem ibland så att de får vara bara själv med dig en stund då och då så att du kan möta var och en på just det barnets villkor? Kan de åka till en mormor någon helg ibland så att du kan få vila ut?
Nej, det funkar inte att skrika på dem. Jag ser det inte som den "perfekta lösningen" på något sätt, men att få läsa det som ts skriver gör att man inte känner sig som en fullständig idiot och helt onormal i alla fall. Fast man verkar ju vara en idiot ändå vad jag förstår... :(
Men att få höra ord som i det närmaste likställs med översitteri utan den minsta ödmjukhet och förståelse, är verkligen det sista jag behöver nu...
Jag har ju skrivit att jag ber barnen om ursäkt, att vi pratar igenom situationerna som uppstår och att jag/vi försöker fundera ut vad som kan göras för att undvika dessa hysteriska situationer. Vad ska jag mer göra? Be dig om ursäkt också?
Jag försöker så gott jag kan att dela på dem när möjlighet ges, men då min mamma bor ca 25 mil härifrån så är det inget jag kan göra i en handvänding ur den synvinkeln sett... Överiga släktingar bor längre bort.
Jag önskar så att en del fick uppleva min vardag en vecka eller så; det är för j-t med två barn som tävlar om allt (och då menar jag ALLT; vem som kan hålla sig längst från att kissa, vem som hinner till dörren/bilen först, vem som hämtar posten först, vem som hinner först fram till katten, vem som får flest minuter av bus med mamma, vem som kan skruva i flest skruvar, vem man säger godnatt till först osv osv. Listan kan göras oändlig... Den som då hamnar i "underläge" skriker, blir vansinnig, beter sig okontrollerat och kastar saker omkring sig bl.a), frågar om allt (två gånger upp eftersom samma fråga måste ställas av varje barn även om svaret sagts en gång), har exakt samma behov, bråkar om allt precis hela tiden.
Såklart älskar jag mina barn mest av allt; tro för guds skull inget annat!
Men den frustration jag känner och upplever ibland, kan knappt beskrivas med ord. Det är inte "bara" att göra "dittan eller dattan".....
Jag gör så gott jag kan............
Inte så kul att höra....................... 
Inte så kul att höra.......................