Adoptivbarn och skolstart

Så som du beskriver det i ts:en, var det för mig när jag kom hit. Kom i sept. drygt två år gammal o. gick på dagis till Lucia samma år. Kan inte påstå¨att det är ngt att rekommendera, hoppas verkligen att du kan påverka din vän TS, så att dessa barn får en bättre start än vad jag fick. Det k a n skada för livet, jag vet.

Är detta vanligare bland privatadopterade barn, så är det nästan så att privata adoptioner borde förhindras.

Jag blir riktigt ledsen av att läsa detta. Vilka dåliga odds denna familj har! Det verkar som om föräldrarna har tagit sig rejält med vatten över huvudet.

De två små barnen skulle behöva få vara hemma med sina föräldrar i lugn och ro, för att kunna knyta an och få en rimlig chans att utvecklas harmoniskt.

Det äldsta barnet är förmodligen skolpliktigt, även om han inte är skolmogen. Jag är inte insatt i den italienska lagstiftningen för att kunna föreslå någon bra, konkret lösning.  I Sverige är alla barn skolpliktiga från och med det år de fyller sju år, men det brukar oftast gå att hitta lösningar om barnet inte klarar detta. Det finns sk förberdelseklasser, där barn som inte kan någon svenska får gå innan de slussas in i den vanliga skolan. Barn kan också få sk anpassad studiegång, som i ett sådant här barns fall skulle kunna innebära att man helt enkelt skjuter upp skolstarten. Nackdelen med en sådan lösning blir ju så klart att när han väl kommer att börja skolan kommer han att vara mycket äldre än kompisarna, om skolan har åldershomogena klasser.

Detta är barn som behöver varma, inkännande, kloka och kreativa vuxna omkring sig som kan finna bra individuella lösningar för dem.

Ja de har sina respektive familjer, men deras syskon har ju egna barn och jobb och är rätt upptagna med sitt, och även barnens morföräldrar jobbar och så. De träffas mest på helgerna. Mamman får en del hjälp med barnen av sina tonåriga syskonbarn, hon klarar inte av att gå ut med alla tre ensam till exempel. 2-åringen får raserianfall och eftersom mamman är nybliven mamma blir hon stressad och osäker.

Iallafall så hade stora killen varit i skolan idag och det gick bra enligt mamman... han var lugn och hade skrivit sitt namn i sin skrivbok...
Deras grannar och bekanta har en del fördomar mot adopterade och speciellt mot ryssar, att de ska bli kriminella osv.

Ja vad ska man säga? Risken är väl att grannar och bekantas farhågor besannas så som dessa barn har det. Stackars barn. Frågan är om de egentligen fått det bättre? Fruktansvärt sorgligt.

Jag håller med om att det låter som en för tidig skol- och förskolestart för de tre barnen. Samtidigt är det det viktigt att komma ihåg, som bl.a  "en glad" skriver, att vi har det förbaskat bra i Sverige jämfört med de flesta andra länder när det gäller möjligheten att vara föräldralediga länge.

Men jag blir irriterad när man kategoriskt menar att "si och så lång tid" ska barnen vara i sin nya familj innan det är dags för inskolning. Att utredare ska vägra medgivanden för att några av oss väljer att skola in våra barn tidigare... Tack vare just hur väl förberedda de flesta av oss är tror jag att de flesta av oss fattar beslut just baserade på våra (individuella!) barns behov betydligt mycket snarare än på egoism.

Våra söner var tre och fyra när vi blev familj. Åtta månader senare började de på en förskola och gick 15 timmar i veckan i ytterligare åtta månader. Det var möjligt tack vare att vi medvetet valde ett föräldrakooperativ. Tack vare detta fick killarna egna relationer till andra barn som inte styrdes av oss och språket fick en enorm skjuts. De lärde sig sociala koder, sätt att leka och samspela som skilde sig från det de var vana vid sedan innan. 

Förlåt TS att jag stal din tråd med en parallell diskussion. Jag hoppas att det löser sig för din bekant och hennes tre barn. 

Jag har följt en amerikansk familj (på deras blogg) som har adopterat en flicka i tio årsålder. Hon började skolan bara några dagar efter att de kommit hem till USA. Mamman började samtidigt arbeta. Familjen har sedan tidigare fler adopterade barn. Rätt eller fel, bra eller dåligt - vem är jag att dömma!?
Vi lever i en annan verklighet i Sverige och jag har själv valt att ha mina barn hemma hos mig så länge och så mycket det var möjligt. 
MEN jag tycker inte att vi ska slå oss på bröstet för mycket. Det är min övertygelse att det blir goa barn, ungdommar och vuxna av de barn som adopteras till andra länder än Sverige, med annan föräldrarförsäkring än den vi har och med annan inställning till skolstart/förskolestart än vad vi har.