Adoptivbarn och skolstart

Det kan jag tycka är lustigt, för min dotter har fullkomligt blommat i språket sedan hon började på förskolan. Nu är jag ingen expert på utveckling, så det kan vara så att hon är i en ålder där sprråket tar fart på allvar? Känns dock inte som någon slump då en förskollärare jag känner (en på jobbet som tidigare varit förskollärare) sa att - vänta nu några veckor när hon börjat på dagis får du se vad språket kommer ta fart. Och det gjorde det! Jäklar vad hon pratar På dagis pratar hon nog mer än hemma t.o.m eftersom de påstår att hon säger långa meningar som jag aldrig hört hemma. En annan mamma jag fikade med sa precis samma sak, dagispersonalen säger att hennes son pratar väldigt mkt på dagis, men inte lika mkt hemma. Jag tycker det är bra att få tips av personalen om hur man kan prata med sitt barn, de har gått många kurser gällande språkutveckling. Det görs en studie på hur olika barn börjar prata beroende på hur föräldrarna/vuxna pratar med barnet. Jag tycker min dotter pratat mycket hemma, men inte så mkt bland andra. På dagis vågar hon prova sitt språk bland de andra och det tror jag varit bra för henne.

Många säger att de upplever det så men jag har ändå valt att tro på den forskning som det hänvisas till i adoptionsfoldrarna och annan litteratur inom ämnet. Det är ju också skillnad på prat och faktiskt språkförståelse. Därmed inte sagt att din dotters språk inte utvecklas bra eller optimalt, det kan jag absolut inte uttala mig om.

Skillnad på prat och förståelse? Om barnet svarar föräldern så förstår den väl förmodligen vad föräldern säger det är inte så att de går och pratar helt ut i luften utan oftast genom att söka ögonkontakt och peka på något eller uttrycka sin önskan om något. Nu har ju min dotter börjat säga " jag ska sova". För några veckor sedan var det "sova". Förstår inte riktigt vad du menar att det är skillnad på prat och förståelse? Förståelse kan naturligtvis även finnas helt utan tal, det har jag märkt på min dotter som har haft lite problem att forma ord innan gomoperationen. Oj vad barn kan "koppla" saker som man inte ens hade en aning om att de förstår.

Det jag menade var den djupa språkförståelsen som handlar om att förstå språket på djupet och inte bara få ett ytflyt dvs ett språk som låter bra men saknar djup och föranknring. Det som togs upp på vår kurs som exempel var prepositioner och synonymer. Men också att vi lär oss språk genom att uppleva det och inte bara höra det tex att skala en apelsin med mamma som berättar om skalet, hur tjockt det är, hur gott fruktköttet är, och oj där blev vi träffade av lite apelsin saft och titta nu kan vi dela den i klyftor osv istället för att få skurna apelsinklyftor på en tallrik av förskolepersonalen.

Ytflyt har naturligtvis att göra med ålder också m.m. Denna skillnad mellan ordkunskap och förståelse kan förekomma högt upp i åldrar. Förståelse av ironi är t ex något som kommer sent i språkutvecklingen.

Det viktiga är väl att hitta en balans mellan forskning och individens behov och egenskaper  – jag tycker alltid det är olämpligt att generalisera för grovt och det händer ju dessutom att forskningsrön ändras.  Dock tycker jag att det är ett oprofessionellt uttalande av en utredare.

Sen är det väl lite raljerande att säga att förskolepersonalen bara ställer fram ett fat… Det händer säkert, men det samtalas ganska mycket också på förskolan tycker jag det verkar som?

Nu verkar ju TS väninnas problem kanske ligga på ett djupare plan än hur tidig skol- eller förskolestarten ska var – är familjen verkligen redo överhuvudtaget?

Men alltså....

För det första: barn som går på förskola spenderar ju inte alla dygnets timmar där, eller hur? Det finns mao gott om tid att snacka apelsinsaftsprut för den förälder som vill Det var för övrigt två glada killar som kom hem en dag under sin andra dagisvecka och påminde mig om hur man kan skala en apelsin så att skalet ser ut som en elefant....

För det andra: ytflyt i språket finns det en hög medvetenhet om bland de flesta av oss adoptivföräldrar, skulle jag tro. I synnerhet bland oss som har adopterat äldre barn. Språkets utveckling ska fördjupas efter hand. Samtidigt är språket något som visar var man hör hemma och barns språk skiljer sig från vuxnas på fler sätt än när det gäller förståelse. Det handlar om modeord, gester, insticksord (har en liten kille här hemma som har börjat säga "typ" i varannan mening) mm. Inget som fördjupar, men som  förenar och som medför att man känner sig hemma och "med" i snacket. 

Att störst går först och fräckast vinner präglar flera av allas våra miljöer som vi vistas i någon gång under våra liv, ung som vuxen. Inte något positivt, men definitivt nödvändigt att vara bekant med och rustad inför. Lyckligtvis har vi mycket positiva erfarenheter när det gäller pedagogernas medvetna arbete för jämlikhet och allas deltagande på de tre "barnomsorgsintitutioner" vi har lärt känna (två dagis och förskola/fritids).

Avslutar med att citera Ada2010:
"Det viktiga är väl att hitta en balans mellan forskning och individens behov och egenskaper". Jag har dessutom läst forskning om att förskolan är bra för barns språkutveckling....fråga mig bara inte var. Läser inte så mycket sånt längre.
 

Jo, barn kan förstås prata massor om saker de inte förstår..... typiskt för adopterade kan ju tex vara att de berättar för alla att de är adopterade, men de förstår inte riktigt vad det innebär.... eller att barn säger att det är höst nu, utan att för den skull kunna definiera hur man kan veta det .... osv. Det handlar om semantisk förståelse ....

Angående språkutveckling och förskolestart så tänker jag så här (blandar yrkeskunskap med erfarenhet och eget tyckande hejvilt ):

Jag tror på att barn utvecklar sitt språk och inte minst lär sig ett nytt språk allra bäst i "en till en-situationer" med en vuxen som kan anpassa sitt språk efter barnets nivå, se till att barnet förstår sammanhanget men ändå utmana barnet genom att ligga snäppet över barnets nivå.
Sedan så måste man - som Angla skriver - få upplevelser kring de ord och begrepp som man lär sig för att få en förståelse  och ett djup i begreppen.
För att få en bredd i språket - dvs få ett mer nyanserat språk och ett större ordförråd så behöver man få använda sitt språk i olika situationer och med olika personer.

Många gånger så är det ju lättare att anpassa sitt språk helt efter barnets nivå hemma, men en förskola med tillräckligt mycket kunnig personal kan ju också göra mycket inom det här området. (och en förskola utan dessa resurser är så klart inte en bra språkmiljö för barnet)

Varje ny person som barnet träffar och får en nära relation till kommer ju att ge barnet sin del av språket genom de begrepp som den personen använder.
 Olika situationer och upplevelser stimulerar också barnets språk om man tar vara på situationerna och att börja förskolan är ju en ny upplevelse som kräver nya ord men självklart kan man som förälder också se till att barnet får möjlighet att få använda sitt språk i många olika situationer och med olika personer utan att barnet går i förskolan.

En sak som jag tror kan leda till att språket får en skjuts för många barn när de börjar förskolan är kanske att de nu verkligen behöver använda det talade ordet för att bli förstått.
 Hemma vet mamma vilket pålägg barnet vill ha på mackan, på förskolan måste man se till att få fröken att förstå och det funkar kanske inte med det hemmagjorda uttrycket heller...

Jag tror ju att det är jätteviktigt att barnet blir förstått när det försöker kommunicera och om ett barn börjar förskolan utan att ha möjlighet att bli förstått av omgivningen så tror jag absolut att det är negativt för barnet medan det kan ha en motiverande effekt på ett barn som är redo att pöiva på sina färdigheter.

Min dotter säger nu helt plötsligt" läskigt" - ett ord hon lärt sig på förskolan - hemma har vi sagt att något är "otäckt" eller att man känner sig "rädd". Ett konkret litet exempel på hur en ny samtalspartner har gett henne ett nytt begrepp = positivt. Samtidigt så tror jag att hon många gånger kanske säger saker som pedagogerna inte förstår och därför inte kan svara på och utveckla på samma sätt som jag skulle kunna göra = negativt.

Tack för bra inlägg. Har inte varit här och läst förrän idag.

Detta med att förstå innebörden av att "vara adopterad" är inte direkt aktuellt i min dotters ålder, och precis som någon skrev så är ju även ålder avgörande och känslan för vad som är positivt för det egna barnet. När kom vi hem och hur trygg är mitt barn hemma, hur mkt förstår han eller hon av svenskan, hur mkt kan han eller hon göra sig förtådd själv? Det vet ingen bättre än barnets förälder.

Ett orosmoment jag hade ang förskolan var just detta med att dottern inte skulle bli förstådd. Här hamnar man även i ett val som förälder att välja RÄTT förskola för SITT barn. Vad tror jag passar mitt barn? På min dotters förskola finns en lärare som kan stödtecken, hennes favoritfröken har ett nära släktingbarn med spalt och vet en hel del om vilka ljud hon skulle kunna ha problem med. På förskolan får jag som förälder även nya kunskaper genom att prata med pedagogerna (till en viss del märker man även här om man valt rätt förskola, finns det språkombud på förskolan, går de regelbundet kurser?). Saker som jag visserligen själv skulle kunna få veta i teorin genom en kurs, men att se det i praktik, dvs hur de talar till mitt barn är värdefullt just för mig. Jag får veta hur de arbetar med ord och att ex just nu lär de sig att arbeta med stor, större, stört, här, där, bredvid, under, uppe, nere. Arbete som jag skulle kunna spinna vidare på i hemmet fast i en avslappnad miljö. Mitt barn är inte dygnet runt på förskolan  Jag har som sagt upplevt att språket har blommat, men hade jag märkt av att min dotter inte kunnat göra sig förstådd, mått dåligt av det och blivit förbisedd på förskolan hade jag naturligtvis börjat fundera över vad som är bäst. Nu är det så att många föräldrar, med biologiska eller adopterade barn måste vid en tidpunkt börja arbeta. Personligen kände jag att vi hade perfekt "timing" i förskolestarten. Det har flutit på SÅ bra & min dotter springer in och hälsar på fröknarna. När man pekar på fotografier av de andra barnen kan hon uttala deras namn hyggligt bra (ja hon kan namnen på de alla), trots att hon inte opererats färdigt i gommen. På förskolan hänger de upp fotografier på väggen och pratar om vad de gjorde den dagen, samt sätter upp fotografier på barnen under tiden de målade teckningen som hänger bredvid. Jag känner mig väldigt nöjd. Att våga "släppa" sina barn och lita på att det kan vara positivt för sitt barn, är ngt som man måste uppleva hela deras uppväxt. Andra KAN tillföra mitt barn något bra!