Interracial adoption

Hej
Har funderat på en sak efter att ha sett en stand-up show med Dat Phan (vietnamesisk/amerikan). Hur vanligt är det med "färgade" adoptivföräldrar med vita barn, eller med barn av annan etnicitet?

Nej, det är ovanligt också i USA där det finns en stor afro-amerikansk befolkning.
Jag känner till ett (mörkhyat) par från Mellanöstern som adopterat ett barn från Kina. Jag känner också till adopterade som adopterat barn av annan etnicitet än sin egen.

Jag vet att det inte finns så många barn med utomeuropeisk härkomst som det finns barnlösa etniska svenskar, men det borde väl finnas några. I så fall - om det finns någon här -  hur tänker man om att adoptera av annan etnicitet än sin egen?

Jag förstår inte riktigt. Undrar du hur det är för just mörkhyade människor att adoptera barn av annan etnicitet än sin egen? Eller undrar du generellt hur det är att adoptera barn av annan etnicitet?

Dat Phan var rolig att se!  

Hej VNmamma
Ja, jag undrade faktiskt just hur det är för mörkhyade, eftersom det inte inte följer normen - som sagt; du har ju just sett Dat Phan och hans monolog om sitt fiktiva vita adopterade barn på resturangen. Detta är ingen jättefråga, men något jag funderat på sedan jag såg hans sketch. Jag fundrade faktiskt just på varför man garvar (eller iaf gjorde jag det).

Sedan funderade jag över hur jag själv ser på det. Nu vill jag inte ha barn, men om jag hade velat det och om det inte skulle gå biologisk väg, så vet jag inte om jag vill adoptera alls och om så vore, vet jag inte från vilket land.

Ok, jobbig mening, det där...

Nej, det gjorde det visst inte - ska försöka igen.
">Länk här.

Ja, men normen är att vita adopterar färgade barn. Man ser inte motsatsen väldigt ofta och min fråga var nog egentligen riktad till andra adopterade (med utomeuropeisk härkomst) - väljer man sin egen etnicitet? Väljer man medvetet någon annan? Bryr man sig alls?

Det politiskt korrekta är säkert att svara att man inte bryr sig ett dugg, att det viktiga är att få ett barn, etc, etc, men jag undrar ändå om ens egen etnicitet spelar roll, då man i hela sin uppväxt själv saknat genetisk likhet med närstående. Här ska man ju säga att det inte spelar någon roll att man inte ser ut som majoriteten runt om en, men ju äldre jag blir, desto mer funderar jag på just detta att i så många sammanhang vara en minoritet, rent utseendemässigt. Det är inget som spelar någon avgörande roll i mitt liv, men jag förnekar inte längre att jag faktiskt funderar på det.

Förr var jag så noga med att påpeka miljö framför arv, det sociala framför genetik och på det hela taget hur lite adoptionen spelar roll, nu är jag inte lika säker. Jag tror att jag många gånger avhöll mig från att yppa mina innersta tankar för att inte såra mina föräldrar eller stöta mig med kompisar i adoptionstagen.

När vi skolade in sonen på förskolan var det en kvinna som sa att det är ovanligt att en mörkhyad adopterar ett svenskt barn. Hon pratade om min son och mig Många ifrågasätter mitt moderskap till sonen men ingen ifrågasätter mitt moderskap till dottern, däremot har folk trott att maken är dotterns styvfar....

Intressant frågeställning! Kan inte låta bli att tänka att USA är lite speciellt i det här avseendet.

Tänker också på USAs president Barack Obama, som är uppvuxen i en helt vit miljö (mamma och morföräldrar) och av många svarta uppfattas som "inte tillräckligt svart" därför att just den sociala bakgrunden saknas. Men som sökte sina rötter i vuxen ålder och då fick kontakt med sin Afrikanska släkt.

OK, detta kanske inte bidrar till att reda ut frågan. Men kan inte låta bra att fundera på vad status har med saken att göra också. Hur det än är, vita har sett till att skaffa sig mest makt och status i en stor del av världen. Att ett mörkhyat par då skulle ta sig an ett ljushyat barn kan säkert uppfattas som alltför avvikande på många håll.... Tyvärr.