trolltotten skrev 2010-10-16 11:22:27 följande:
Här med stressen går det inte göra mycket åt känns det som, två barn under två år, det är stressigt vissa stunder på dagen.. Men hoppas att det går att fixa, jag blir ju så jävla sur för ingenting på han, det irriterar mig, tänker ofta att jag får fan ge mig, jag är ju inte irriterad på han egentlign, lik förbannat tar det två dar så sitter jag där och tjurar iaf...
Jag förstår honom på ett sätt oxå, tycker bara det är trist att inte försöka nu när vi faktiskt har svaret och går en kurs för att det SKA bli bättre....
Be din man följa med till psykiatriker och läkare så ofta han bara hinner och kan. Där kan han hjälpa till att beskriva ditt beteende. För det första kan det leda till mer exakta diagnoser (vilket innebär effektivare vård), för det andra kan det förhoppningsvis oxå leda till att han orkar och vill kämpa lite mer.
Som anhörig är det lätt att man tar på sig en del av skulden som den sjuke lägger på en. Man vill ju vara god och förstående, så därför kanske man anstänger sig för mycket, tills det slutligen tar stopp. Om den anhörige kan lägga över mer ansvar på vården, orkar han/hon mer.
Den sjuke vill ofta prestera ett bra resultat (är för snäll). Tyvärr blir det ofta vården som får ta emot denna ambition och "snällhet", och istället kommer ilskan och allt det jobbiga ut hemma. Det medför att vården får se en förskönad sida, och den anhörige känner sig som en slaskhink. Vänd på hela situationen istället. Det är hemma man ska prestera som bäst (för det är ju de nära och kära som bör få kärleken och de bästa sidorna). Vården får betalt för att ta emot skiten.
Om din sambo kan förmedla hur krisigt ni har det, och betonar att ni dessutom har två små barn som riskerar att påverkas negativt av din sjukdom, kommer ni att få mer hjälp, om ni begär det. Min man får väldigt mycket hjälp just nu, av både vården och kommunen. Jag tror att anledningen att han prioriteras är:
1. Vi har två små barn, varav det ena visat att han mår dåligt av pappans humörsvängningar.
2. Min man har självmordstankar.
3. Jag, som anhörig, har fört min mans talan vid många tillfällen. (Min man säger själv att han babblar bort tiden med vårdpersonalen och gärna vill svara "ja" om de frågar om han mår lite bättre.)
Din sambo ska inte behöva höra nåt gnäll över att han inte orkar/vill kämpa! Däremot kan du BE honom att orka kämpa lite till, och säga att du beundrar honom för att han har orkat så här långt. Positivt beröm kan ge ny energi. Ny energi behöver han verkligen, för det kommer ta lång tid innan du mår bra.
Att börja gnälla och sura är en del av sjukdomen/funktionshindret. Så var inte för hård för mot dig själv när det händer igen. Men så fort du kommer på dig själv (inser vad du håller på med) ska du skynda dig att be om ursäkt. Min man tänker ofta att det inte är nån idé att be om ursäkt och visa att han ångrar sig, eftersom han vet att han snart kommer att göra samma misstag igen. Det blir liksom pinsamt att be om ursäkt för samma beteende om och om igen. Som tomma löften typ. Men jag kräver inga löften. Jag förväntar mig inte att hans problem ska upphöra. Men det är väldigt viktigt för mig att höra att han tar tillbaka det han sagt, för annars blir hans ord/handlingar som ärr i själen hos mig. Han måste ta bort det han tillfogar mig. Att han däremot kommer att såra mig gång på gång i resten av vårt liv - det är jag införstådd med.
