ADD symptom hos vuxna

Jag har då aldrig passat in nånstans men inte tänkt att jag kan ha adhd. 
Skulle detta kunna vara symptom på adhd, ska försöka rada upp.

Är allmänt klumpig, snubblar, välter omkull, jättesvårt lära mig simma, cykla å allt det där.

Hade tics som barn men inte längre.

Både extremt envis och kan ge upp för minsta lilla.

Alltid varit obstinat.

Som någon annan skrev, ingenting blev gjort i skolan men det extremt lilla jag företog mig fick jag alltid högsta betyg på.

Har alltid haft en inre rastlöshet som får mig att känna att jag skulle vilja krypa ur mitt eget skinn. Som yngre var jag totalt lamslagen av känslan och kunde inte företa mig någonting, det enda jag kunde tänka klart var hela tiden jag måste ut, jag måste härifrån, varpå jag rymde hemifrån otaliga gånger för jag inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. Idag hanterar jag det genom att göra något hela tiden, även om jag bara står och hoppar på stället.

Känner inte heller igen ansikten, alla ser ju likadana ut!

Förstår ofta inte när folk skämtar eller är ironiska (ibland kan jag lista ut det om jag tänker efter) Tror aldrig att folk skulle ljuga, som om den möjligheten inte fanns. Gått på några nitar men lär mig ju aldrig.

Vill gärna ha vänner och umgås med folk men det känns som jag inte vet hur man gör, eller vad vänner gör. Har bara bekanta, inga vänner

Folk säger om mig att jag är besvärlig, pratar för högt, bufflig etc. De tycker oftast om mig trots det, men blir trötta av att umgås med mig.

Har jättesvårt att organisera saker, att handla mat till hushållet är ett helvete. Går jag till affären för att köpa mjölk och bröd så kommer jag hem med 10 grejer och ingen av dem är mjölk eller bröd. Har testat med att skriva lista men orkar till sist inte följa den klart, kan inte bestämma vilken sort jag ska handla av vad osv. Till sist vill jag inte ha nåt och går hem tomhänt. Är 30 årig tvåbarnsmamma som måste handla med min pappa för att få med mig nåt vettigt hem.

Måste ha rutiner och ordning, försöker skapa rutiner som jag följer helt slaviskt ett tag, sen rinner de ut i sanden och mitt liv blir kaos, glömmer betala räkningar etc och får påminnelser. Sen säger jag till mig själv att jag ska fan skärpa mig och skapar nya rutiner, som jag följer slaviskt, ett tag... och så fortsätter det om och om igen.

Ekonomin är skit, för jag är jätteduktig på att göra upp en jättefin och välplanerad budget men kan inte komma ihåg att följa den varje dag hela månaden. 

Har nog svårt att koncentrera mig för jag kan inte se ett tv-program utan att glömma av det och börja med nåt annat, svårt komma ihåg göra rätt på jobbet, minns ingenting av kurser de skickar mig på för orkar inte lyssna och sitta still. Måste jobba utomhus och kan inte ha ett jobb där man är inne och sitter still, det funkar inte alls. 

Dagis å skolan såg det var nåt som inte var som det skulle med mig när jag var liten och var "oroade" men det blev aldrig utrett men har haft specialpedagog å sånt.  

Finns nog massor mer men det här kom jag på nu. Kan det vara så att ha adhd? Vad kan man göra åt det?

Ett av mina barn ska nu precis utredas för adhd, för det yngsta barnet finns än så länge en viss oro för utvecklingen. 

Strulmaja, jag skrev precis massor men klantade bort det.
I alla fall skrev jag ungefär så här att jag känner igen mig jättemycket. När jag hade gått klart skolan (vuxenutbildning) och kämpat som en dåre och äntligen fick mina betyg på papper så kändes som att nån ryckte mattan från under mina fötter. Allt var hopplöst, meningslöst, ovisst, inget skulle någonsin bli bra eller "fixa sig" och vart ska jag ta vägen nu då? 
Samma känsla när jag har fått den där jättefina lägenheten som jag så gärna ville ha och precis flyttat in i, eller fått till det med den där killen jag spanat på så länge, eller fått barn, eller köpt något jag velat ha länge, eller haft en trevlig kväll eller ett väldigt givande samtal. Jag blir så otroligt uppe i varv när det är något jag tycker är roligt och stimulerande så jag får hjärtklappning och blir alldeles pirrig i hela kroppen, ibland så mycket att jag blir skakig och hackar tänder som om jag frös. Sen efteråt känns allt helt omotiverande och meningslöst, tom om jag tänker tillbaks på det jag blev så till mig för alldeles nyss, så känns det bara som äsch det där, vad var det för speciellt med det nu då? Som om allt redan är uttömt och jag inte kan känna något mer för den saken.

Och då känns det väldigt tomt i mig. 

Har bara antagit att alla känner så, har aldrig frågat nån eller pratat med nån om det. 

Hmm jag samlar nog inte på mig ilska alls, jag kan också bli jättearg och blir det fort, men agerar alltid ut det omedelbart och en minut senare är det glömt. Inte alltid att omgivningen har släppt det lika fort och sånt orkar jag inte alls med, utagerat är utagerat tycker jag och finns ingen anledning att vara långsint. Vissa vill hellre än att säga vad de tycker och sen lämna det därhän, gå runt å småsura i timmar, ja dagar tom. Så länge orkar jag inte fokusera på att minnas en oförrätt.
Jag svänger väldigt fort med vad jag tycker om saker och ting också, tex kan nån säga men tycker du så nu, det är ju raka motsatsen mot -det här- som du sa att du tyckte för en halvtimme sen. Och så kan jag inte svara för det för jag minns inte hur jag resonerade då, jag vet bara att så här tycker jag just nu och just nu har jag jättesvårt att sätta mig in i hur man skulle kunna tänka annorlunda.
Så blir jag nog rätt jobbig att ha å göra med för jag är så inne på mitt eget spår att jag inte alls kan förstå hur man resonerar om man inte håller med, och hur kan man egentligen tycka något annat när det är så uppenbart att jag har rätt (för att det är uppenbart från mitt sätt att se saken). Och det nästan mest pinsamma är att jag är helt medveten om att jag är sån, i alla situationer i efterhand, och aldrig i den situationen som är just nu.

Angående att allt måste ha sin plats... Jag brukar slänga saker när jag inte vet vart jag ska lägga dem. Även saker som jag verkligen behöver. Det är inte så smart. 
Annars har jag nog 8 lådor här hemma där ALLT ligger i, och det är hopplösa lådor. Från början var det en men den blev full och sen har de bara blivit fler och fler. Det är ett omöjligt projekt att sortera det som finns i lådan för det är just sådana saker som inte har någon plats, så på sin höjd går det att lägga sakerna i en hög men sen måste den ju också ta vägen någon annanstans. Men nu får inget plats i några lådor längre så det åker i sophinken. Kastade tom lite pengar förut för jag skulle tömma byxfickor då byxorna skulle tvättas men kunde inte hitta plånboken så jag blev ståendes med pengarna i handen och kunde inte komma vidare så då slängde jag dem. Bara enkronor visserligen.

Angående omega3 och att rapa fisk, prova en annan sort.  

Haha det där att andra tittar bort när man tittar dem i ögonen (harlow skriver) det kanske är så att man tittar på fel sätt? Folk brukar liksom på nåt sätt kommunicera med blicken, och när man tittar där bara för att titta där, så säger man ingenting. Då är det inte konstigt att den andra personen blir besvärad då han inte kan "läsa av" dig. Det är vad jag har kommit fram till. 
Själv kan jag antingen titta personen i ögonen, fast min blick vandrar så fort jag inte tänker mig för, eller så kan jag titta någon annanstans och höra vad de faktiskt säger. Inte ett enda ord går in när jag tittar på personen som pratar (kan typ se deras mun röra sig men det blir helt tyst och mina tankar vandrar), och det är samma med tv så har jag svårt att titta på en person i rutan och höra vad de säger samtidigt, så jag kommer ofta på mig själv att titta på något annat och lyssna på en film. Som ni kanske förstår tittar jag inte på tv allt för ofta för det blir bara splittrat och jobbigt för mig.

Jag ser dåligt och allt är ganska suddigt i min värld. Men jag klarar bara inte att använda mina glasögon, har haft glasögon sen mellanstadiet och aldrig kunnat vänja mig vid dem.
När jag har dem på så känns det som att jag blir blind, för alla detaljer som kommer fram och stjäl min uppmärksamhet så jag glömmer att titta dit jag går. Ibland tittar jag på något långt borta och trevar i blindo framför mig för att hitta en dörr som jag vet att jag borde komma fram till snart.. På ett sätt fungerar det som skygglappar för mig att allt är så suddigt, men kan ju inte ha det så här heller i längden. Trodde det var en vanesak så jag tvingade mig helt hardcore att ha på mig glasögonen varje dag varje vaken timme hela tiden (utom i duschen) i ett halvår, utan minsta förbättring. Någon som känner igen detta att bli så distraherad av saker man ser hela tiden (typ oviktiga detaljer och ovidkommande skit)?