ADD symptom hos vuxna

Har insett varför jag har så svårt med just detta jobbet och varför jag blivit sjukskriven så många gånger härifrån, därför att detta var mitt första FASTA jobb. Innan hade jag dels bara ströjobb och inte hade jag barn heller. Jag jobbade i två månader bara efter min föräldrarledighet och sen var jag sjukskriven för PTSD efter jag lämnade ett misshandelsförhållande (6 år sedan) och sen bestämde jag mig att plugga och det gick bra för det var nåt jag var intresserad av verkligen så därför gick det bra.

Sen fick jag jobb och jobbade 6 månader och sen förlängt och så jobbade jag ett tag till där innan jag fick fast tjänst på det stället jag är idag. Då när jag förväntades göra samma sak varje dag hela tiden då blev det för mkt för mig till sist. Jobbade heltid och var ensamstående mamma utan någon som helst hjälp från andra. Det blev för mkt för mig i omgångar, var sjukskriven, "vilade upp mig" och fick nya krafter jobbade ett tag och så hände det igen. Och igen och igen och igen typ... nu börjar jag äntligen fatta roten till problemet. Står i kö för att göra utredning och psykologen tror på ADD för min del.

Kände igen otroligt mkt av det som stod i listan. Jag är extremt ljudkänslig och om klockradion börjar surra liiiiite så stör jag mig så otroligt på det. Väldigt jobbigt att vara så ljudkänslig, ibland orkar jag inte med när dottern ska lyssna på musik heller utan känner mig bara stressad av det om jag inte är på rätt humör för o orka lyssna på musik.

Det var inte bara det som stämde utan nästan varenda sak, speciellt igångsättningssvårigheterna och impulisivteten. Kommer jag på nåt måste jag bara berätta det direkt även om det är mitt i natten typ. Dock får man kämpa hårt med att kontrollera det att inte ringa folk mitt i natten. Däremot kan det slinka iväg ett sms, aahhh..teknikens under

Det där med att städa och hålla ordning, jag HATAR när det är stökigt och rörigt runt mig men jag orkar inte ta mig för o verkligen städa speciellt ofta så det är litet dilemma där. Har försökte att allt har sitt speciella ställe så dels vet jag precis var det finns när jag behöver det och dels vet jag var jag ska lägga det när det ligger ute o skräpar och skapar röra och oreda.

Har gjort mkt saker jag egentligen vetat att det inte var bra o göra men gjort de ändå, som o träffa fel personer/killar i livet som inte varit bra för mig och trots denna insikt har jag inte förmått mig att gå och hindra mig själv från o råka illa ut på ett eller annat sätt.

Tycker inte om när folk kommer för nära för o kramas eller så, kan ibland bli för mkt nästan med dottern t.o.m då jag vill ha min privata lilla sfär med utrymme annars känner jag mig kvävd nästan (inte alltid).

Ja jag har mkt olika problem och nu börjar jag förstå roten till dessa som sagt.

Har varit/är deprimerad o nedstämd och en del ångest finns det men ingen behandling har fungerat mot depression och jag har kunnat sluta tvärt med medicinerna som varit som placebo och bara gett mig biverkningar. Nu förstår jag varför det är inte en "vanlig" depression.

O vad jag känner igen mig i det där!! Jag har jättesvårt för tidiga morgnar och när nyhetens behag är över så är det skitjobbigt att jobba verkligen. Som jag har nu så jobbar jag alltid tidiga morgnar och jag orkar inte känner jag jag pallar inte... är ändå sjukskriven 75% men jobbar varje dag 8-10. Ska ju ändå upp och få iväg dottern till skolan liksom men att ta sig till jobbet är ändå superjobbigt.

Drar mig gärna undan lite socialt också dock så jag saknar eg inte arbetet så mkt om jag inte är där, o som det är nu så är jag inte så social på arbetet iaf de två timmar jag är där, hinner inte flanera mig så mkt med kollegorna.

Jag var hos psykologen idag och han trodde att vi kan komma igång med utredning i februari/mars om det vill sig väl. Känns jättebra att höra verkligen. Vill ha det gjort NU, otåligheten. Han tror att det med stor säkerhet rör sig om ADD hos mig. Vill bara ha det bekräftat så man kan få rätt behandlig och rätt medicinering så man kan funka något sånär normalt i situationer som är jobbiga idag.

Tar ut mig själv så otroligt hela tiden... jag kan inte bara göra en enkel sak som o ta fram ett papper ur väskan, det slutar med att jag går igenom hela väskan och sen alla papper på byrån då det finns papper att slänga o en del o spara där och sen pärmen med vardagsräkningar och sen plocka upp massa på golvet och så tömma kattlådan. O tvätta och fixa i tvätstället. Så det slutar med att jag inte vill ta mig för med de enklaste uppgifter för jag vet hur det slutar börjar jag kan jag inte sluta sen liksom så då låter jag bli att börja överhuvudtaget.

Känner mig helt slut och vet inte hur jag ska orka upp till jobbet imorgon så tidigt, har lust o sjukanmäla dotra och stanna hemma hela dagen trots att jag bara jobbar 2 timmar så tar det emot nåt så fruktansvärt och sen det faktum att jag inte kan hitta på en tillräckligt bra ursäkt att sjukskriva mig en dag då jag bara jobbar 2 dagar och då blir jag stressad av att jag aldrig kan få ett break från den trista rutinen med tidiga morgnar och morgonstressen.

Skulle lagt mig nu men så var jag tvungen o kika in här iaf och på facebook och så lite här o lite där och överallt.

Jag kan inte stoppa mig själv liksom när jag är igång, allt blir till ett helt företag när jag ska göra nåt.

Det är faktiskt jobbigt ju när man VET innan hur det blir så jag har totalt tappat orken att göra nånting alls känns det som.

Sitter här nu arg och vresig och framförallt TRÖTT! Vill inte vara vaken denna tiden, vill inte gå o jobba vill bara lägga mig o sova hela dagen. Kan räkna med att jag lägger mig o sover när jag kommer hem.

Nu ska jag försöka väcka dotra också och stressa iväg till jobb och lämna henne på skolan. Vill ha allt överstökat med utredning o behandling påbörjad osv nu så jag kanske för första gången i mitt liv får känna mig som man ska typ. Ibland undrar jag HUR det kommer att kännas sen när jag medicinerar eventuellt, alltså jag har ju varit sånhär i typ 33 år så det känns som en helt ny värld som man ska få uppleva, jag vet inget annat än att ha de svårigheter jag har och att sen inte ha dessa längre, hur tusan kommer det att kännas. Mycket funderingar som ni märker.

Känner så väl igen mig i det du skriver Anonym (ny)! Det där om att man kan ta illa vid sig för ingen kommenterat nåt på facebook, som i fredags när min mobil blev stulen så skrev jag upp det i min status och inte EN ENDA kommenterade detta... nähää kände jag de bryr sig inte, skrev idag att jag fått nytt simkort så jag kan åter nås på gamla numret även om jag inte har fått ny mob än. Inte heller då kommenterade en enda människa. Kul att de bryr sig tänkte jag lite putt

Kan också känna mig omtyckt om nån kommenterat det jag skrivit och ju fler desto bättre ;) har otroligt stort bekräftelsebehov från folk och gör nästan allt för o vara andra till lags även om jag kämpar med att lägga av med det nu.
Det där du skrev om killar så kan jag också vara, blir de intresserade tillbaka så tappar jag intresset liksom då är det inte alls intressant att gå vidare med längre, en kille som är för mkt på som du säger eller visar för mkt att han tycker om mig, de vill jag inte ha men de som behandlar mig som skit och inte är intresserade DE killarna gör jag allt för. Eller HAR gjort iaf.

Har det jobbigt som tusan nu med allt, känner mig så lätt utmattad och det är jobbigt även med dotra som också ska utredas för ADHD och hon är extreeeeemt hyperaktiv och impulsiv och jag har ett helsike att försöka få henne att sköta sig i skolan, ett exempel på hennes impulsivitet: hon skulle skynda sig och springa ikapp nån som hade gått från skolan redan och sprang ut, so far inget konstigt, hon var ju på skolgården, MEN jag pratade med henne i telefonen samtidigt och fick höra några säga; men gud kolla henne, hon är inte klok och jag kände bara vad tusan gör hon nu.. och fick höra när jag kom till fritids att hon hade sprungit ut BARFOTA i snön över hela skolgården och ca 200 meter över skolgården... herregud. Hon suger ut min energi men men det är bara att fortsätta kämpa vi är iaf på rätt väg nu.

Har svårt att känna mig låst som du beskrev också, ett tag funkar det men sen tröttnar jag och vill göra nåt annat och då jag känner mig som nån håller fast mig så blir jag grinig och sur och slår bakut nästan.

Samma här för o korta ned det jag skrev

Stoppat tvättmaskinen full i tvätt, mest underkläder som jag nu äntligen tog mig för att köra på 30 grader, so far so good. MEN nu kommer det jobbiga momentet att efter att ha duschat och allt det omständiga med DET så ska jag även HÄNGA tvätten nu, gaahh vad jobbigt. Det är anledningen att jag struntar i o börja med saker numer jag vet att jag oftast inte orkar fullfölja det jag börjat med så det är lika bra att inte göra det överhuvudtaget.

Matlagning är jobbigt för man ska plocka fram alla ingredienser och sen ska man ta rätt mängd av allt och sen ska allt plockas ihop också och disken efter maten ska plockas in i diskmaskinen och när den väl är diskad så ska den plockas in i skåpen. Phew... jag ser typ bara hur omständigt allt är och så låter jag bli o göra det men om jag får för mig o ändå göra det så blir det så mkt annat runtom som jag börjar med och inte kan sluta med. Skitjobbigt.

Varför är ni rädda att folk ska veta att ni har ADD/ADHD? Jag ser det som att äntligen finns det en förklaring till allt det negativa hos mig som drivit folk bort från mig typ. Nu kan folk få en förståelse för mig känner jag och skäms inte ett dugg.

Haha... näe jag kommer nog inte lägga till det i mitt CV heller sen, har berättat för chefen nu vad som är på gång iaf och försökt förklara att det kan förklara en del av mina svårigheter på arbetet..

Jag var rätt vild som barn och har känt igen en del av mig själv hos dottern, det där våghalsiga impulsiva men då när jag var i hennes ålder  (7år) och yngre så var det inte nåt man visste nåt om direkt utan det var som det var mest. Idag hade det nog sett annorlunda ut men det fanns inte kunskapen då (jag är 33 år nu).

Men när jag tänker tillbaka på det så gick jag ofta ut ur klassrummet och sa jag skulle på toa osv för jag inte hade lust och koncentration att sitta en hel lektion i sträck. Gjorde väl lite dumma saker iblan, ogenomtänkta saker osv så folk började se på mig som konstig typ.

När jag var liten var jag en pojkflicka och hängde mest med killarna, körde bmx, klättrade i träd och mamma hade alltid hjärtat i halsgropen typ när det gällde mig. Och jag är typ så med min dotter idag, alltid orolig för hur hon ska skada sig härnäst, alltid är det nåt som händer. Mamma sa alltid ta det lugnt så går det bra allting men jag kunde ju inte bara ta det lugnt men ADHD fanns ju inte på kartan då.

Jag har nu fått en förståelse för min pappa som troligen har en diagnos dock inte ställd på honom men allt talar för det och min halvbror på pappas sida har det och båda hans barn har diagnos och jag är rätt övertygad om att både jag och dottern har det.
Nu börjar jag förstå varför pappa var som han var, men förr så såg jag på han som konstig och beteende han hade och vissa rutiner som absolut inte fick rubbas osv, sociala tillbakadragenheten att han inte ville umgås med folk, ha allt på sitt sätt osv... ja listan kan göras lång på hans beteende men det räcker att nu faller ALLT på plats även för min del men att få en förståelse för honom också, jag har nästan hatat honom för allt dumt han gjort tidigare men nu förstår jag nästan VARFÖR och det känns bra.