finskaflikkan: önskade också att jag var vampyr som liten! Lekte ofta vampyr, eller att jag kom från ett annat land, har alltid känt att jag inte passar in här i Sverige, att jag borde bo i nåt medelhavsland. Sedan liten (långt innan jag kunde besöka nåt sånt land) har jag känt en så stor dragning till de länderna. När jag är där känner jag mig komplett på nå vis och lycklig. Känns som l komma hem. Måste ha levt där i ett tidigare liv.
Jag blir lite modigare när jag dricker alkohol, vågar prata med folk jag inte skulle våga prata m annars osv, ofta drf jag dricker/druckit, för att våga mer. Ser aldrig nån vits att bara dricka ett glas vin o inte bli berusad, då kan d lina gärna va, blir ju ingen skillnad. Önskar jag vågade mer som nykter istället, pallar inte baksmällan o ofta blir jag så trött när jag dricker.
Ja prata m husläkaren, han/hon kan sen skicka remiss till psykiatrin sen får du komma på bedömningssamtal där hos en psykolog och ev blir du uppsatt på väntelista för en utredning. Sen vet jag ej hur själva utredningen går till men du får glra en del test, de intervjuar familjemedlemmar m.m... o sen sammanställs allt och du får en ev diagnos.
På ett ungefär!
Finskaflikkan- jag vet hur det är, tycker jobb är jobbigt om man säger så, men ingen förstår mig, får höra att alla tycker väl att det är jobbigt med att gå o jobba osv.. ingen tar mig på allvar. Spec inte min kära mor, hon bortförklarar precis allt jag förklarar som e svårt o jobbigt för mig o som jag förstår kommer av ADD:n typ. Hon bara klagar över att min pappa var likadan o hur jobbig han var o leva med (det var han visserligen) men jag tror att hade man vetat VARFÖR pappa var som han var så hade man kanske haft en annan acceptans o förståelse åtminstone för honom. Jag förstår nu varför han var som han var för att jag känner igen mig sj så mkt o ser att jag börjar bli likadan typ men förstår nu VARFÖR. Men det är ofta jag inte får förståelse och det är svårt o förklara. Får ofta höra från folk att sådär kan väl
alla känna osv men jag förstår ibland inte hur jag ska orka jobba fram till pensionen (är 33 idag), upp varje morgon i 32 år till, jag har bara arbetat i drygt 3 år varav stor del av tiden jag varit sjukskriven. Hur fan ska jag palla o göra det i 32 år till?? Känner mig fångad och som att jag sitter fast och den känslan är väldigt jobbig, orkar inte så långa perioder. Kanske blir lättare med hjälp av medicinering jag vet inte men annars förstår jag inte hur jag ska orka. Har hattat hit o dit mellan jobb o att resa osv innan jag fick barn. Nu känner jag mig fast pga både barn och fast arbete. Vill inte stanna kvar på en plats, vill ut i världen o jobba igen men nu går det inte då jag är ensamstående och hon har skolplikt t.o.m min dotter. Tycker inte om känslan att känna mig TVINGAD att göra nåt, då blir jag grinig o vill inte göra ett dugg istället.
Der blir som en liten sorg också att inte bara kunna vara fri från alla krav utan du är fastbunden och kan inte dra.
Jag färgade håret häromdagen, fick ett infall, ville ha det lite mörkblondt med slingor i sen... färgade topparna och det såg ok ut... sen tittade jag o granskade o så tänkte jag ähh slänger i hela mörkblonda toningen... då blev det liksom uppljusat som guldblondt där jag var mörk eg... missnöjd som vanligt... iväg o köpa annan färg... ljusbrun.. DET borde täcka upp o ge det lite snyggare mörk färg, blev ju jättemörkt!!! Skitmissnöjd och det kryper i kroppen av att inte kunna fixa det NU!!! hela tiden vill jag förändra något och jag mår inte bra förrän jag gjort det.
Skulle bli nåt sånthär: Men blev såhär
Kan man köpa vanlig blekning? eller ska d vara avfärgning??
Känns skönt nu när dottern är stor nog att dels gå ut o leka själv och att gå hem till kompisar utan att jag måste vara med och hon kan pyssla o dona själv. Jag tycker bara om att åka o bada på sommaren m henne o nu är d skönt när hon kan simma så man inte måste stå bredvid poolkanten heela tiden. Att gå ut o åka kälke osv på vintern det orkar jag inte, vekar kul först men ingen längre stund. Är ensamstående så man har verkligen fått tvinga sig själv ändå många gånger men det är ofta väldigt ångestfyllt att tvingad göra saker man egentligen inte alls har lust o ork för.
Jag har sämsta koordinationen, går alltid för nära hörnen o slår i, hade svårt m bollsport osv i skolan men så hade jag synfel också men ja har ändå dålig koordination o svänger av för tidigt runt järn osv
hmm hittade stavfel i d jag skrev; svänger för tidigt runt HÖRN ska det stå, inte järn..
Minifer: skrev från mobilen m touchscreen o hade lite bråttom bara
Var hos psykologen idag o han säger att med sin kunskap utefter vad jag berättat är han övertygad att det rör sig om en ADHD problematik o han nämnde att i vissa fall när det finns väldigt stor säkerhet kan man få börja med mediciner innan utredningen o han skulle prata med en kollega om det o höra med specialistläkarna o dra min "historia" då för dem.
Jag har redan fyllt i screening blanketter o lämnat in av vilka min problematik framgick ännu tydligare.
Alternativt skulle han se om det gick att skynda på utredningen då det i stort sett bara tar ett par eftermiddagar sa han.
Fick med mig screening blankett som mamma ska fylla i också om hur jag var som barn (ingen idé o be pappa då han knappt minns vilka barn han har pga sin Alzheimer) sen ska jag skicka in den till psykiatrin. Sen får vi se om de behöver prata med henne också.
Har ny tid inbokad i slutet av februari hos psykologen o då får jag veta mer!
Jag har superbt lokalsinne och orientering var nåt jag var bra på.
så jag känner igen mig i det där.
Känner igen det där med att vilja att saker ska hända NU!!! Jag ger mig inte om jag får för mig nåt jag gör allt för o få vad det må vara men sen när jag har det då är det inte så roligt längre. Minns en händelse när jag var yngre och hade fått för mig att jag skulle ha en väska och jag tjatade och bråkade och gav mig inte med mamma så hon fick skriva en check o ringa affären för o säga att jag fick handla med hennes check (innan folk använde kreditkort) och så fick jag köpa väskan, jag var såklart jätteglad men jag använde nog bara väskan typ en eller två gånger sen var jag typ trött på den.
Som dig känner jag när jag har det som värst ekonomiskt att jag vill tröstshoppa och belöna mig själv med nåt fint i klädväg eller köpa nåt till dottern, då blir jag glad och känner sån tillfredsställelse och liksom du har jag skitkass ekonomi, sämre än den nånsin varit!!!
Men jag kan göra flera saker samtidigt, snarare att jag har fööör många bollar i luften samtidigt så jag inte riktigt vet hur jag ska hinna fånga alla sen.
Jag har hela tiden en känsla av att vilja flytta till nåt annat, känner mig inte riktigt tillfreds där jag är, har inte flyttat så många gånger men jag känner mig iaf inte riktigt hemma här och vill flytta och när jag vill nåt så ska det hända NU!!! Men jag har inte möjlighet o flytta nånstans, med betalningsanmärkningar och alltför mkt annat som händer och ska hända osv runtomkring så är det ingen idé. Var så nära att byta till mig till ett annat boende för två år sedan men så orkade jag inte och vågade inte riktigt gå igenom med det och jag ångrar mig som fan idag. Jag vill så mkt men samtidigt är jag så rädd att ta klivet.