ADD symptom hos vuxna

Jag är likadan. Fast jag tittar inte på deras mun. Jag växlar nog från att titta i ögonen och på något helt random ställe vid sidan om eller bakom eller ner på mig själv.

Sen är jag URKASS på att läsa läppar eller vafan det heter. URKASS verkligen.

Strulmaja: Jag har fått höra att jag är bra på att läsa av folk men jag tycker det är svårt att bedöma själv om det stämmer. Jag tror inte att jag är så superbra på att läsa av folks ansikten men däremot tycker jag mig kunna känna av humör i "luften", läsa av tonläget på rösten, hastigheten på stegen osv. Jag kan tex tycka att det är riktigt jobbigt att vistas i rum där det är mycket stress och förväntan, tex inför ett bröllop (alltid minst en som är överstressad) eller julaftonsmorgon (då allt måste vara perfekt när gästerna kommer) då tycker jag det blir för mycket stress i luften och vill bara springa därifrån.

För mig är det nog snarare att jag är rädd över att de ska se igenom mig så som jag ser igenom dom. Delvis. Jag vet (för sååå många har påpekat det) att jag har ett dålig pokerface och att vad jag tycker, tänker, känner syns direkt på mig. Om någon då sitter och gaggar om nått jag är helt ointresserad av kan jag inte dölja det ens om jag försöker. Det gör mig generad. Jag vill inte verka ohyfsad men det är sååå svårt.

Oj, orkade du verkligen läsa igenom allt? Började som svar till dig men blev sen bara massa tankar jag satt med för stunden kände jag.

Jag tror att många blir så tagna på sängen av ens träffsäkerhet att få skulle erkänna att vi hade rätt. Men som sagt, det får man aldrig veta.

Jag känner igen mig massor! Känner direkt hur en person mår, speciellt ilska/nedstämdhet märks direkt och tydligt.

Märker direkt om någon ljuger för mig, men är konflikträdd och visar inte att jag ser det (spelar dum).
Andras humör smittar lätt av sig på mig, om någon är ilsken blir jag också det och om någon är glad blir jag också uppåt.
Hatar när någon ny bekantskap är spänd, då blir jag helt nervös och spänd jag med.

Andra läser av mig lätt också, min mamma kan höra hur jag mår genom mitt "Hej" i telefonen.

Har också svårt med en längre tids ögonkontakt, speciellt med nya bekantskaper blir jag "generad" på något sätt.
Tittar då på saker i omgivningen och växlar till ögonkontakt kortare stunder.

Svårt för människor som tittar mig i ögonen hela tiden, känns som att de "ser igenom" mig.
Jag har ingenting att dölja eftersom jag lämnar ut mig själv helt och hållet så jag förstår inte varför jag känner så? Dålig självkänsla tror jag.

Men du hur vet du att det är lång kötid?

Fast, du kan ju lika gärna leva ditt liv och ha en köplats som att leva ditt liv utan att ha en. Det påverkar ju inte på något sätt. Tänk om du ångrar dig om ett år, då har du tre år kvar istället för två?

Hej vänner!
Vill börja med att säga att jag ger upp mitt gamla anonyma nick eftersom det kan bli förvirrande.
Som sagt, jag har fått preliminär diagnos nu, som läkaren sa "adhd, tourettes och eventuellt lite annat" utöver min GAD som jag har sen tidigare (allt hänger ju ihop). Ja, jag lägger korten på bordet men jag inser att eftersom detta förmodligen stämmer och det är något jag får lära mig att leva med så är det väl lika bra att börja redan nu.
Strulmaja; tack för dina fina ord!  Kärlek till dig.

Nej, psykologens preliminära diagnos på mig kom inte som någon chock, jag har plöjt igenom allt jag kan hitta om npf och kommit fram till att det som stämmer in i princip till 100% på mig är just AD(H)D och Tourettes. Ändå började jag gråta när han sa det, mest av lättnad tror jag. Nu återstår ju massa tester, så ingenting är ju klart men jag är rätt säker på att testerna kommer visa samma sak. Och psykologen verkade tvärsäker efter bedömningen.

Ni talar om intuition i tråden, och det är intressant.
Jag anser mig ha väldigt god intuition och är väldigt bra på att känna av sinnesstämningar och "fel" eller hur man ska uttrycka mig. Samtidigt är jag naiv och vill alltid tro gott om alla, men min magkänsla brukar pocka på om personen är falsk eller har onda avsikter. Faktum är att min kille ofta använder mig när han träffar nya människor på ett eller annat sätt, han låter mig "känna av" eller vad man ska säga.
Dock måste jag tillägga att jag är väldigt nojig, så ibland tar min rädsla över och "skuggar" intuitionen eller vad man ska säga, men överlag så har jag skrämmande ofta rätt. Det är liksom inget som går att ta på, jag bara fylls av en speciell känsla när jag pratar med honom, och sen måste jag sätta mig och tolka den och försöka förstå vad det är jag har upplevt.

Jag har också jättesvårt att titta folk i ögonen under samtal, jag blir besvärad som f-n om jag pratar med någon som envist söker ögonkontakt och letar upp mina flyende ögon, typ böjer sig ner och försöker fånga upp min blick. Tittar gärna åt sidan när jag pratar med folk. Jag har dock övat på detta, då jag insett att i många situationer kan man inte göra så, så jag utmanar ofta mig själv och verkligen tittar i ögonen, och upptäcker då att vissa andra blir besvärade och vänder bort blicken. Det känns lite som en maktkamp, den som håller blicken stadigast är den som "leder" konversationen, sjukt egentligen men jag tror det är s.k. mikrosignaler som de flesta använder sig av.

Nu har jag svamlat bort min tråd, återkommer senare.

PUSS på er vänner!