ADD symptom hos vuxna

Absolut. Men vilka är vi att döma det? Alltså vem kan säga om mitt "lilla pilleri" är handikappande för mig eller inte? Det kan knappast avgöras av någon här i tråden. Likaså det här om det är tvång eller mest av rastlöshet man gör det. Det kan ju inte heller avgöra av någon här, kanske inte ens av personen själv. Många med tvångstankar är ju inte ens medvetna om dom så att när jag skriver att jag brukar "kamma" mitt hår med fingrarna framför tvn ser vissa framför sig kanske hur 3-4 hårstrån lossnar genom det medan det i själva verket kanske ligger som stora tussar av hårstrån där jag suttit. Och DÅ kanske det är så att jag har ett tvång men fortfarande, kan det inte avgöras här och jag har väldigt svårt för när man ska börja jämföra och hålla på eller slänga ur sig saker som underförstått kan tolkas som "Jag har mycket större problem än vad du har så du har ingen rätt att må dåligt". Vem fan kan avgöra det då? Inte någon här i alla fall.

Alltså, förlåt, men jag kan inte låta bli att tro att den frustration du känner också bl.a är riktad mot någon speciell här i tråden. Att någon eller något inlägg i den här tråden triggade igång den här diskussionen överhuvudtaget är uppenbart. 

Men varför? 
Jag tycker inte det är ett dugg märkligt att man i vuxen ålder, när man sitter där med villa, man och barn "kommer på" att det kanske är ADHD man har trots en "normal" bakgrund. Enligt den litteratur jag tagit del av är det i alla fall högst vanligt att det är först då många börja tänka och fundera och det är också många ggr så att det är först då dom har vardagsproblemen som vi tagit upp visar sig riktigt tydligt.

Men du menar att man med stor sannolikhet INTE har ADHD om man lyckats ta sig igenom skolan, skaffat barn och hus? Så tolkar jag det du skriver. Och DET om något tycker jag är ett märkligt sett att tänka på. Det är ungefär som att säga att alla som har ADHD är likadana. Det är dom/vi ju inte. Precis som vemsomhelst växer vi också upp med olika förutsättningar och en del av oss klarar oss igenom livet ganska bra men vad är det som säger att vi som lyckats ta oss hit inte också lidit och haft det jävligt tufft emellanåt? Eller måste man ha en totalkraschad skolgång bakom sig, ha varit sprutnarkoman och blivit diagnosticerad med 34 olika andra diagnoser för att ha mer rätt till en ADHD diagnos än någon som inte delar just de erfarenheterna? Har de som lyckats skaffa sig barn, ett välbetalt jobb och ett stort hus mindre rätt än andra till att känna, undra, fundera, tänka och söka svar och begära utredning? 

Jag tolkar det du skriver som att det är så du ser på det och jag tycker du har fel.  

Jag tycker inte alls du ska strunta i att göra en utredning. Det är inte lönlöst för det handlar ju om dig och ditt liv! Du är skyldig dig själv att söka svar och få hjälp och därefter förhoppningsvis uppnå  en god livskvalitet. 
Strunta inte i det. Snälla.  

Det är farligt att använda sig av begrepp som normal och onormal. För någon med totalkraschad eller ingen skolgång kanske det anses som normal skolgång med mycket skolk, många IG osv. Förstår du?
Det gör mig förbannad när man tror sig ha rätten att döma detta, vad som är normalt och onormalt hos någon annan människa. Det finns ju människor som haft det rent för jävligt i skolan och som går ut med urkassa betyg men som inte har någon ADHD-diagnos eller någon annan diagnos heller för den delen.
Så varför i helvete skulle man inte kunna ha en ADHD-diagnos om man lyckats ta sig igenom skolan med hyfsade betyg? 

Men jag har inte ifrågasatt något utav det du skriver om här. Allt det här visste jag dessutom redan.

Och ja, jag tror också att en person med ADHDproblematik har det svårare än en person som inte har den eller någon annan problematik, det är liksom inte DET jag ifrågasätter eller bli irriterad över. 
Jag ska ge dig ett exempel på vad det är som gör mig arg: 

Person 1 skriver: "Jag tror att jag har drabbats av en depression, jag mår så dåligt, gråter varje dag, orkar ingenting osv" 

Person 2 svarar: "Men det där är nog ingen depression utan vanlig nedstämdhet". En depression är mycket värre än så som du beskriver det" 

Person 3: "Ja jag håller med Person 2. Jag har haft en riktig depression och då var jag så deprimerad att jag hade självmordstankar varje dag, jag skar mig och försökte fly eländet med droger. Jag fick diagnos och medicin. Jag tror inte att det du har är så farligt faktiskt. Måla en tavla eller något så ska du se att du mår bättre imorgon" 

Hur FAN tror ni person 1 känner sig efter att ha fått dessa svar? Vilka är person 2 och 3 att tala om för person 1 vad en riktig depression är? att ta ifrån person 1 hennes/hans känslor eller upplevelser av det som hon/han just nu går igenom genom att antyda att man själv haft det värre? Vilka är person 2 och 3 att säga om person 1 lider eller inte? Vad är det som säger att en deprimerad person med självmordstankar automatiskt mår sämre än en deprimerad utan självmordstankar? 

Är det NÅGON här som förstår hur jag menar?!   

  

 

Ibland undrar jag varför jag ens anstränger mig. Som nu.

Jag lägger ner.

Var detta till mig? Jag utgår ifrån det.

Du har inte sårat mig och nej, jag tror inte att du är det minsta dum. Antingen missförstår vi varandra, har olika sätt att se det på eller så förstår vi helt enkelt inte varandra.

En liten förklaring till varför jag reagerar så starkt är för att jag är lite av en rättvisefascist. Jag (över)reagerar direkt när jag tycker mig se orättvisa, när någon är nedlåtande (så som jag tolkar det) mot någon annan eller när någon försöker sätta sig över mig eller andra. Det finns förklaringar till varför jag är så imot detta men det tänker jag inte ta upp här och nu. 

Jag tolkade det som att du och Anonym (fått diagnos) ansåg att vissa här i tråden inte har eller har haft problem nog för att de skulle kunna klassas som ADHD eller ens symtom som kunde eller kan vara ADHD-relaterat. Någonting hände ju här i tråden efter att det här med dermotillomanin kom upp. Vi var några som skrev och berättade om vårt eget pillande sedan var du snabbt där och talade om hur irriterad det gjorde dig när människor trodde sig ha te.x dermotillomani när det egentligen "bara" handlar om lite vanligt pillande som alla sysslar med. Det inlägget reagerade jag på och sedan skrev du igen och förklarade dig och jag skrev igen och förklarade mig och det ordnade väl upp sig. Typ. Därefter skrev Anonym (fått diagnos) ett inlägg som återigen eldade upp mig. "Schargongen" i inlägget påminde om den i ditt (tyckte jag)... "Jag har minsann haft större problem än vad du har så det är mer synd om mig än om dig" ... eller "Ni har rena rama småproblemen jämfört med mig vad gör ni här egentligen?" 

Jag kan faktiskt inte förklara det så mycket bättre än så här.  
Jag kan inte styra det jag reagera över, känner jag. Sedan kanske jag inte hade behövt skriva något här när jag var mitt uppe i min "reaktion". 

Peace   

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det hela.
Det är ju på något sätt lite tragikomiskt med missförstånd och feltolkningar i just den här tråden.

Jag kan faktiskt inte redogöra för vad exakt det var jag gick igång på. Jag gör sådär ganska ofta har jag märkt, går igång på något, men sedan när jag landat eller när lugnet lagt sig igen kan jag inte ens redogöra för vad det var som triggat mig. Samma sak med roliga historier, intressanta samtal eller vad det nu är jag ska återberätta. Det går inte för då har jag glömt alla viktiga detaljer så den jag återberätta allt för förstår ingenting och jag står där som ett dumt fån. Jag vet inte hur många ggr jag sagt: Äh, det var roligare än det låter som. 
För när jag fick det berättat för mig var det roligt men när jag själv ska berätta blir det bara pannkaka av allt. 

Tack för ditt svar i alla fall. Men jag lämnar den diskussionen nu. Dels för att jag helt enkelt inte orkar "tjafsa" mer. Just nu, sedan igår, är jag inne i en sån där låg period igen, där jag inte har någon som helst energi, känner mig nedstämd och allmänt less.  

Att tänka före jag talar eller skriver ligger inte för mig  
Men jo, jag förstår att det inte var illa menat.

Det här med din skola och avslutningen.
Nu kanske inte det är riktigt samma sak, jag vet inte. Men jag kan vara sådär att jag ger järnet i början, engagera mig massor, pluggar, kommer med idéer osv men så, när det väl gäller, som sista veckan, eller dagen innan tappar jag ALL lust och failar hela skiten p.g.a det. Är det så det är för dig nu? Jag är sådan med allt. Eldar upp mig som fan, planerar stort, att jag ska fest eller att jag ska träffa vänner eller vad det nu är men så när det liksom närmar sig dagen D, då får jag ångest och skiter i allt. Undrar vad deta beror på? Hoppas du också mår bättre snart. Det är allt annat än roligt att må såhär  

Nej, jag har ingen hjälp. Jag har ju min man men han förstår ju inte riktigt. Han försöker dock och det hjälper ju lite. Men ibland tänker jag att allt vore så mycket enklare om jag hade en diagnos som jag kunde trycka upp i ansiktet på folk och säga: HÄR! Här är varför jag mår som en jävla skata, HÄR är varför jag beter mig som jag gör! Inte för att använda diagnosen som en ursäkt men som en förklaring och inte minst, som en slags talesman när jag själv inte orka snacka och förklara mig. Är så trött på det.

Tack! Jag såg sista haltimmen eller så. Intressant!