ADD symptom hos vuxna

Jag vet inte om det är någon tröst eller om vi ens kommer fungera lika men för mig lade det sig. I början sökte jag och läste på allt som handlade om ADD. Nu har jag inte så speciellt mycket intresse i diagnosen längre, det är tråkigt, gammalt. Däremot så har jag på senare året istället byggt upp ett intresse att prata med likasinnade och att ge andra lite av ens egna råd eller bara inblickar och sådär. Men själva hysterin la sig rätt fort.
Kanske blir lika för dig! 

Men vad skönt att du fått en tid. Har du lust att uppdatera oss här i tråden allt eftersom om hur det går för dig? Om du orkar och vill förstås. 

Hej vännen!

Jag hade min PMS-vecka för en vecka sen eller nått, oftast mår jag bättre när väl mensen kommit men den här ggn har irritationen dröjt sig kvar längre. I och för sig hade jag missat att ta mina antidepp under tre dagar och kombinationen pms och inga antidepp är inge bra, inge bra alls.

Du skriver att du blir rädd för dig själv. Vill du utveckla? Hur ser ditt liv ut i övrigt? Menar om du upplever extra stor press eller stress just nu av någon anledning?

Herregud vad jag känner igen mig i det du berättar. Jag blir också väldigt lätt provocerad av ungarna (de bråkar titt som tätt) och deras skrik skär i öronen och gör mig vansinnig. Jag har också väldigt svårt för ljud som när någon smaskar eller sörplar, snarkningar, höga andningar, ständigt återkommande hostningar eller prasslande. När min man och jag ser på film och han vill käka godis, popcorn eller vad det nu är måste han äta ur en bunke och inte ur påsen. För jag kan inte koncentrera mig på filmen om jag hör det där prasslandet varje gång han ska ta en ny godis. Sen måste jag ha högt på tvn så jag inte hör hans tuggande och knaprande.

Jag är alltid känslig för dessa ljud och har så varit så länge jag kan minnas. Men vissa dagar är jag mer känslig än andra och jag har lyckats koppla ihop det med PMS:en men det måste ju vara något mer...?

Min man är nästan aldrig ledig men ibland jobbar han hemifrån och det är det bästa jag vet för då går han upp och skjutsar till dagis och tar hans om den stressiga biten på morgonen, sen går jag upp runt 9. De dagar han jobbar hemifrån får jag även hjälp med diverse sysslor, samt att han ju kan ta minstingen när jag känner att det blir för mycket. 

Skillnaden mellan oss är att jag inte känner mig deppig eller nedstämd. Orkeslös ja, irriterad ibland ja, men trots det känner jag mig ganska glad eller vad man ska säga.... Inte så glad att jag skriker TJOHO här om dagarna och är någon j-a hurtbulle, inte så, men jag känner mig inte nedstämd eller deprimerad och det kanske jag har medicinen att tacka för. Jag äter dom varje dag. Visst äter du också antidepp? Kanske höja dosen? 

Har du pratat med din man om detta? Eller med någon annan i din närhet?

Anonym (under utredning) och ni andra: Det här med egentid. Hur har ni det med det? Är det viktigt för er? Jag läste nämligen någonstans att människor med ADHD/ADD har ett större behov än andra att få dra sig undan, att få vara ensamma och få egentid. Och jag vet inte med er men jag känner igen mig i det och så har det mer eller mindre alltid varit.

Tyvärr är det svårt att skaffa sig egentid. För egen del blir det att jag sitter uppe om nätterna när resten av familjen sover för det är enda ggn det är tyst här i huset, enda ggn jag är "ensam" och faktiskt är det på natten eller sena kvällen när det är lugnt runtomkring mig som jag känner att mina tankar är något sånär samlade. Dessvärre finns det ju en baksida av det, jag ska ju upp på morgonen dagen efter och ta hand om två små barn. Det är ingen lätt uppgift i vanliga fall och nästan omöjligt när jag är trött och irriterad. Och ju mer irriterad jag är desto mer trotsar ungarna och allt bli skit och sen får jag dåligt samvete.

Min man säger åt mig att såhär kan vi inte ha det. Han säger att jag MÅSTE gå och lägga mig i tid, helst innan kl 23 för annars orkar jag inte upp. Jag vet att han har rätt men det är så svårt då behovet av egentid, lugn och ro är så stort och då det ju är precis vid den tiden som jag känner mig som mest "normal". Jag har provat att lägga mig tidigare men då ligger jag uttråkad i sängen och tänker på allt jag skulle vilja göra istället för att ligga där klarvaken. Härom natten gick jag och la mig 01:30. Jag var trött men trots det kunde jag inte somna. Jag låg och läste i en timme men kunde inte somna efter det heller. Så mycket tankar som snurrade runt, så många idéer.... tillslut somnar jag av ren utmattning. Och oftast är det då jag brukar gå och lägga mig... när huvudet känns tungt och benen knappt orkar bära mig och då jag gäspar käkarna ur led DÅ tycker jag det är dags att gå och sova. Att lägga sig innan dess är tråkigt. Och tristess gör mig rastlös och rastlöshet gör mig orolig.

Så.... det här med egentid är alltså superviktigt för mig. Om jag inte får det behovet tillgodosett, om jag inte får utlopp för min kreativitet blir jag en fruktansvärd sur och bitter människa. Jag blir irriterad och arg, frustrerad, grälsjuk, rastlös, deppig och det känns som om något inom mig dör... som en blomma som långsamt vissnar för att den inte får vatten. Därför, Anonym (under utredning) undrar jag om det kan vara något sådant här, att du inte ges tillräckligt med svängrum, som också påverkar ditt humör? Att du känner dig trängd? Eller som om för mycket av vardagens måste kretsar kring dig och är beroende av dig? Jag frågar därför att vi ju är ganska lika i mycket annat, och detta är sådant som i alla fall kan göra mig galet ilsk, sur och t.o.m ledsen.  

Jag måste fråga, är det du som frivilligt avstått antidepp under tiden du ammar eller är det läkaren som avrått dig? Jag åt antidepp under både graviditet och amning (ammade bara 2 månader visserligen) men till mig sa man att det gick så bra att amma och det står t.o.m så på bipacksedeln, i alla fall på sertralin som jag äter att det inte är skadligt för barnet. Däremot pratade man om att barnet kunde få abstinensbesvär som skulle yttra sig i en viss orolighet, skrikande hos barnet efter att det var fött, så man gjorde extra kontroller på mig under graviditeten och extra kontroller på barnet på BB för att försäkra sig om att barnet mådde bra och det gjorde han, tur nog. Men jag åt en mindre dos då än jag gör nu.  

Om du mår såhär som du gör kanske du ska prata med din läkare om detta igen och överväga att börja med antidepp. Det är ju inte meningen att du ska gå runt och må dåligt och känna såhär när det faktiskt finns hjälp av få.