ADD symptom hos vuxna

Nej gud vad dumt! Jag skulle ha känt mig så nedslagen då!..
Så ja det var tur att hon jag träffade var bra, en ung kvinna, väldigt tillmötesgående och vänlig.

Knäppt av din läkare att bara "Nej, men du har inte problem med det du berättar".. whaaa? Jag får psykbryt när folk gör så, liksom ifrågasätter fakta eller erfarenheter man informerar dem om.

Som min lärare när jag kom hiskeligt försent två dagar i rad för att min väckarklocka inte ringde (jag stängde nog av den i sömnen) och hon svarar "Nej det är ett misstag man bara gör en gång, du får komma på nått annat"

Eller min tandläkare när jag hade fått två nya framtänder för jag slagit ut mina egna, och de nya bildade en liiiiten liten glugg som det skvätte spott mellan när jag uttalade vissa bokstäver innan jag vant mig. "Nej, det sitter ingen spottkörtel där det är omöjligt" Haha skämtar hon med mig? "Det var ingen fråga, jag berättar för dig att det är så" svarade jag då.

En utredning är en ganska lång procedur har jag förstått utifrån vad jag har läst, själv väntar jag på mitt första bedömingssamtal och vidare se om det är aktuellt med en utredning.

Ju äldre man är desto motvilligare är dom att göra en utredning förstås, "har du klarat dig hittills så går det väl bra resten av resan också" lite den inställningen (har jag HÖRT alltså, själv är jag 23 och har just fått in en lilltå i karusellen)

Men misströsta icke! Man får stå på sig. Först måste man fråga sig själv, vad skulle jag få ut av en diagnos?

Själv vill jag ha en utredning/diagnos för att i ena fallet dementera att det är ADD/ADHD och kunna släppa det och leta vidare vad annars det kan vara för fel och hur jag skall få hjälp. I andra fallet bekräfta att jag har ADD/ADHD och få stöd och samtal och väldigt gärna medicinering. Jag känner inte att jag fungerar i vardagen som det är idag, både kronofogden och socialen står och stampar åtåligt alldeles bakom hörnet, vill reda ut det här innan jag sätter mig i skiten mer än jag redan gjort! pråttom pråttom!

Jag ringde till min vårdcentral för att prata om psykisk ohälsa, "jag mår så dåligt att jag har svårigheter att klara av min vardag" sa jag. Då fick jag komma och prata med en distrikt läkare som frågade lite, jag drog upp de symtom jag lider mest av, koncentrations- och motivationssvårigheter, och hon kom på själv att det lät som att jag kanske hade ADD och skickade en remiss för bedömningssamtal. Så nu väntar jag!

Ingen höna är för gammal för att vara med och sprätta i hagen. En utredning är befogad när man känner att det skulle bli lättare efter en, än det var innan en.

Ja men dåså, då är du ju på det klara med vad du vill ha ut av den! :) Lycka till!

Ring till din vårdcentral så remitterar de dig.
Håll fast vid din ståndpunkt. Berätta att det känns ohållbart för dig nu, du vill ha hjälp och de har ingen rätt att bagatellisera din ohälsa. Men inte tror jag att det skall behöva låta så. Rötägg finns det inom alla branscher, men de flesta läkare och psykologer är egentligen väldigt tillmötesgående, och är ju utbildade för att ta hand om dig. Bestäm dig sen innan att du går inte därifrån fören du blivit tagen på allvar.Jag har inte gjort en utredning, jag väntar än! Men angående att låsa sig och så, det gör jag också. Jag snubblar över orden, hoppar i förväg och berättar de jag tänkt ut sen innan men glömmer hälften och det blir väldigt osammanhängande. Skall din sambo gå på samtal själv sen, så sitt ner tillsammans innan och skriv ner på en lapp till honom med punkter och stödord som han kan snegla på när han glömmer av sig. Vad som brukar vara en tröst för mig är att veta att det ÄR OKEJ att inte veta vart man skall börja. Antingen börjar jag berätta från början, eller i slutet, eller kanske hoppa in någonstans i mitten och arbeta mig utåt därifrån, så länge orden kommer ut! A och O, orden skall komma ut, så kan man pussla dom i rätt ordning sen :)

De är ju utbildade att prata med folk, ställa rätt frågor, och framförallt följdfrågor, och dra ur informationen de behöver. Men stödlapp! :)

Jaha! Jag som just tipsade om VC, dit gick jag och distriktläkaren föreslog själv ADD.

Hur menar du att ingen tror på dig där? Vad har du för erfarenheter? (ren nyfikenhet)

Ja visst! Det kan tillochmed hjälpa att bara skriva lappen, för att det skall gå lättare och han kanske inte ens behöver titta på den sen. Men bra att ha med sig!

Jag personligen behöver gärna en ganska utförlig lapp också, inte bara några fjuttiga stödord utan hela meningar, så att om det vill sig riktigt illa och jag bara stammar fram enstaka nyckelord kan jag helt sonika högläsa innantill.

Lycka till! Och mycket kärlek och pepp när han kommer tillbaka sen :) (men det märker jag på dig att han redan får, den lyckosten! :D )

Jag instämmer med ovanstående här. Det behöver inte betyda nått.
De här symtomen är inte ens de riktiga kriterierna för en diagnos, utan de vi märkt har en korelation med add/adhd. Men upplever du att du i dessa symtom har så stora besvär att det sätter käppar i hjulet för dig i vardagen, att det är ohållbart, Ja då kan det vara värt att kolla upp vad som står på.

Det undrar jag med! Det känns som att lchf löser mycket av livets probelm när det kommer till energi, svårigheter och diverse. So well..? Hjälper det?

Nu har jag väntat 1½ månad sen jag var hos läkaren som skulle skicka remiss... Får man inte ens höra hur det går? Jag vet att det är lång väntetid, men händer det NÅNTING? Har de glömt mig? Åtminstonne ett preliminärt datum för ett första möte vill en ju ha... ah suck.

Blir säkert inget ändå. Bara -för att- jag sökte hjälp, så känns det som alla adhd-symtom har gått över.. Eller nej det är lögn, jag får ju fortfarande ingenting gjort. Men det andra. Minnet känns på topp, jag känner mig inte kollrig och pillig, normal helt enkelt!

Åh hur skall man veta? Alltid detta fram och tillbaka. Har jag, har jag inte? Jag skiljer mig ju så kraftigt från den uppenbara adhd:aren. Jag kanske är frisk? Bara lite svag i karaktären. Jag menar, bara fär att jag känner igen mig i den här tråden, så betyder det ju inte att jag HAR det. Det FINNS ju faktiskt folk som är lite sinnessvaga överlag bara.

Jag vet inte ens vad jag vill ha sagt. Dålig dag idag helt enkelt. Blä!

Både TS och strulmaja -

Hah ja vad menade jag med det, uppenbara adhd:aren. Menade nog på att ingen i min omgivning har uppmärksammat det här (utom syrran, men det baserat på mina ord inte egna iaktagelser). Och som sagt ibland känner jag mig helt frisk och normal. Lugn och harmonisk liksom, även om jag tänker på saker jag egentligen inte har tid att tänka på, men känner mig okej med det och inte helt stirrig i huvudet som andra dagar.

För varje symtom jag känner, så kommer jag på något som "motbevisar det".
Exempelvis med minnet. Jag fick höra som liten att jag var glömsk, slarvig och så. Men det är väl alla barn, minnet är ju inte färdigutvecklat än tänker jag.
Och jag har JÄRNKOLL på min sambos grejjer, det räcker med att han tittar på mig med en viss blick så vet jag direkt, både vad han söker och vart det är. "Under köksbordet!" säger jag då (jaaa.. han kanske också har adhd? här ligger allt under köksbordet!)
Och jag vet väl på ett sisådär vart mina grejer är också, kanske för att vi bor litet? Finns bara si och så många ställen de kan ligga på. Och räkningarna blir ju betalde i tid, som alltid ligger i NÅN hög jag har (oftast på badrumsgolvet heh!)

Vad jag babblar. eh. Min poäng var väl typ.. Ja, jo såhär. Mycket tankemöda går åt att hålla ordning, men det blir ju rätt. Det är ju sällan jag faktsikt sätter mig själv i skiten för att jag är glömsk och virrig. Och andras grejer verkar jag ju ha bättre koll på än de själva, sååå... kapaciteten finns där?

Eller nej jag ångrade mig, min RIKTIGA poäng är att jag fiskar efter lite erfarenheter att jämföra med. Hur glömska och virriga är NI? Både triviala saker och stunder då det faktsikt blir ett allvarligt problem? Pliz do tell.