Anonym (fått diagnos) skrev 2010-12-14 10:02:12 följande:
NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!!!
Nu måste jag VERKLIGEN klargöra en sak:
Visst var det en urladdning från min sida, men INTE mot någon i tråden, ALLA i den här tråden skriver som att de var JAG SJÄLV som skrev!!! Min bitterhet riktade sig främst mot vissa personer jag sett stå i "rampljuset" på senaste tiden, som skrivit böcker och haft föreläsningar om "hur det är att ha ADHD/Aspergers" och när man läser så visar det sig att de i princip upptäckt det när de (hon, jag irriterar mig i nuläget just på henne och kommer inte på konkreta exempel på vilka mer det är som irriterat mig över tid) vid närmare 40 års ålder kom på att det "kanske är något som är lite fel om man alltid äter samma mat och tycker det kan vara förvirrande att organisera sig om man ska planera en busstur in till staden", i princip.
Det som skrivits här i denna tråd ser jag ALLT som VERKLIGA tecken på ADHD!!! Ni känns som mina systrar, eller själsfränder, på något sätt, jag har suttit och GAPAT av hur häpnadsväckande klockrena beskrivningar som hamnat på pränt här bland er! SNÄLLA förstå mig rätt nu!
Urladdningen från min sida handlade även om en ENORM bitterhet mot vården och mina föräldrar när det gäller hur jag behandlats under alla dessa år, i synnerhet eftersom jag varit som jag varit, utsatt mig för det jag utsatt mig för och mår som jag mår. JAG BORDE HA VARIT INLÅST!!! Jag kan då INTE SLÄPPA att människor med "lite småproblem" (återigen INTE någon i denna tråd!!!) får så pass mycket mer massiva resurser skickade sin väg, med utredningar och mediciner och uppföljningar och ekonomiska stödinsatser och vad det nu än må vara, när JAG som har så fruktansvärda problem och en självkänsla som ligger på minus INTE KAN TA FÖR MIG och TRO PÅ eller KRÄVA min RÄTT till de vårdinsatser jag skulle behöva! Jag är AVUNDSJUK! Att INGEN hjälpt mig eller hjälper mig på det sätt jag så desperat behöver gör ju att jag virrar in mig i ÄNNU större handlingsförlamning! TACK VARE ER här har jag på ett annat sätt kunnat dokumentera mina egna problem, kunnat sålla vad som är verkliga problem eller inte för MIG och jag är så OERHÖRT TACKSAM över er i denna tråden! Så nu när jag idag äntligen ska på läkarbesök har jag en MYCKET mer nyanserad dokumentation på papper, för tidigare har jag ALDRIG kunnat förmedla mig muntligt de FÅ gånger jag till slut faktiskt HAR fått träffa någon inom vården! Jag har INTE fått rätt insatser, jag DÖR om jag inte får dem snart! Jag håller ju aktivt/passivt på att ta livet av mig!
SNÄLLA FÖRSTÅ MIG RÄTT ISTÄLLET?
Jag vet att du skrev att jag inte behövde svara men jag vill ändå göra det. Rätt ska vara rätt.
I inlägget ovan kom det lite bättre fram hur du menade. Åtminstone så blev min tolkning av det du skriver en annan.
Dina tidigare inlägg tyckte JAG kunde tolkas som om du hade någon bitterhet gentemot någon här i tråden.
Du skrev att det inte var riktat mot mig men jag kände mig ändå träffad på något sätt eftersom jag ju också tillhör den kategorin du kände irritation emot, den som inte förrän i vuxen ålder förstått att det jag trodde var min personlighet faktiskt kan ha ett namn.
Jag tillhör även dom som har barn, sambo, hus. Ja, jag kör t.o.m volvo. HA! Jag har vänner (även om vi inte ses och hörs så ofta), jag har en hyfsad skolgång bakom mig, fullständiga betyg från gymnasiet och en hyfsad yrkesexamen på det.
Jag har körkort (ja t.om taxilegitimation) och till sist, så ser jag t.om ganska skaplig ut. Till synes en helt normal kvinna, småbarnsmorsa, sambo och vän. Till synes.
Men vägen hit har varit allt annat än rak. Tro mig, jag har också mina kors att bära, ett tungt ok på mina axlar och en ryggsäck full av diverse erfarenheter, de flesta rent för jävliga.
Jag vet hur det är att leva i total misär, att vara deprimerad, bli stämplad som psykiskt sjuk, bli orättvist behandlad, bortglömd, missförstådd.
Jag vet hur det är att vara självdestruktiv, att leva med ett begär att skada sig själv, att ha tankar om självmord och misslyckade självmordsförsök.
Jag vet hur det är att tvingas svälta för att ingen mat finns, skammen över att behöva tigga mat och pengar, leta kläder och möbler bland soporna.
Jag vet hur det är att vara och känna sig utsatt och att se sig själv vara ett offer. Jag vet även hur det är att känna sig hjälplös, vara less, besviken, förbannad, trött och jävligt bitter.
Bitter på sitt eget patetiska liv, bitter på sig själv, bitter på den s.k vården, bitter på alla människor runtomkring. Bitter och hatisk. Bitter och uppgiven. Bitter och rädd.
Jag har också känt avundsjuka gentemot människor som tycktes glida på sin räkmacka genom livet, som jag ansåg fått en bättre start i livet än vad jag fick, människor som var vackra och framgångsrika och lyckades med allt de företog sig. Allt verkade så enkelt för dessa människor medan allt tycktes vara så svårt för mig. Livet har mer eller mindre alltid känt orättvist och jag har många ggr varit på väg att ge upp.
Jag ansåg att livet inte var för mig helt enkelt, det kändes som om Gud (jag är inte troende) satt och hånlog åt mig och spottade på mig. Jag hade helt gått in och förlorat mig i offerollen och det var inte förrän jag tog mig ur den som jag började se mig själv, livet och människorna runtomkring mig med andra ögon.
Jag insåg att jag hade ett val. Leva mitt liv (som jag visserligen fortfarande ansåg var patetiskt) som en arg och hatisk bitterfitta eller leva mitt liv som den jag är idag.
D.v.s en mer harmonisk person som slutit fred med sig själv, som valt att gå vidare och lämna "det där" bakom sig och försöka göra det bästa av alla tänkbara situationer jag stöter på.
Med andra ord så försöker jag att alltid tänka positivt, inte helt lätt för en natural born pessimist som jag, men jag försöker och lyckas faktiskt ganska bra.
Idag när jag ser tillbaka på mitt liv och jämför det med andra som inte tycks ha stött på lika mycket problem eller haft det lika jävligt känner jag ingen bitterhet eller avundsjuka.
Nog för att jag haft det tufft men jag skulle ändå inte vilja ändra på något och jag skulle inte vilja byta mitt liv med någon annan. DÅ skulle jag gett vadsomhelst för att få min själ såld eller t.o.m bortskänkt men nu, nej aldrig. Jag vill inte ha någon annans liv och jag vill inte vara någon annan än den jag är.
Därmed inte sagt att jag är stolt över allt som är jag. Jag har fel och brister, problem och svårigheter som alla andra. Men en stor och väsentlig skillnad då och nu är att idag känns inte mina problem övermäktiga.
Jobbiga och svåra ja, men ändå hanterbara på så sätt att jag inte önskar jag hellre vore död.
Det var tillräckligt och jag var ganska nöjd med att leva så tills för en tid sedan då någon i min omgivning antydde att jag hade ADHD. Jag gick raka vägen hem, googlade, läste och förundrades.
Ju mer jag läste desto mer säker blev jag. Och samtidigt som jag började misstänka en ADHD/ADD diagnos hos mig själv insåg jag att mitt liv nog skulle kunna vara ännu bättre än vad det är idag.
Om jag fick rätt hjälp vill säga.
Men tanken gjorde mig nyfiken. Att möjligheten till ett bättre och lite enklare liv med mer kvalité än det jag har nu finns är det som driver mig i detta, sökandet efter svar,
att få till en utredning och därefter förhoppningsvis få den hjälp jag behöver för att den sista pusselbiten ska komma på plats. Jag kommer inte kunna släppa detta i första taget. Inte förrän jag fått mina frågor besvarade och då en utredning gjorts.
Varför skriver jag allt detta? Jo, därför att jag vill påvisa att jag inte tror att min historia, mitt liv är unikt på något sätt. Att jag är inte mer unik än någon annan, att det inte har varit eller är mer synd om mig än någon annan.
Jag vill inte ha någons sympatier. Jag vill inte vara ett offer. Men jag vill känna att jag har rätt, lika mycket rätt som andra, att känna, tänka, fundera och fråga utan att bli dömd på förhand eller dömd överhuvudtaget.
Även om jag gått vidare finns mina jobbiga erfarenheter kvar, det är inget jag kan förtränga, förneka, glömma eller inte låtsas om. Jag VILL minnas det svåra men jag vill inte leva mitt liv som ett offer.
Och framförallt vill jag inte få mina tidigare erfarenheter, de problem eller symtom jag har idag minimaliserade av NÅGON, oavsett om denna någon känner till min bakgrund eller ej.
Genom att minimalisera någons problem tar man också bort delar av eller hela upplevelser från personen ifråga och jag anser att varje individ ska få ha sina upplevelser ifred, oavsett om de är verkliga, sanna eller inte. Det är MINA upplevelser och MINA erfarenheter, inte någon annans eller för någon annan att ta ifrån mig, döma eller kritisera. Och det var precis detta jag ansåg att du gjorde och därför jag reagerade som jag gjorde.
Jag upplevde ditt inlägg som att du dömde mig och andra här i tråden på förhand och eftersom jag numera värnar om mig själv lika mycket som jag värnar om de här i tråden kände jag att jag inte kunde släppa
detta utan var tvungen att ifrågasätta dig och sedan försvara både mig och de andra som jag tyckte du var hård och orättvis imot. Inte för att de bad om att få bli försvarade utan för att jag är en obotlig rättvisefascist som inte tål just sådana inlägg som du publicerade och för att jag helt enkelt inte vill att någon
ska känna det som att dom inte har rätt att skriva här i tråden för att deras problem kanske inte är tillräckligt svåra eller stora. Det vore synd, tycker jag, om någon skulle känna så och lämnade tråden p.g.a det.
Men men.
Det blev en lång utläggning. Typiskt mig.
Men som jag skrev till "TjockKatt" så lämnar jag denna diskussion.
Peace
Annars glömmer man bort!
