• Anonym (ADD?)

    ADD symptom hos vuxna

    Ni vuxna med ADD: jag undrar vad har ni för symptom? När uppmärksammades det och hur? Vilka tecken på ADD finns det?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-08 18:24
    Jag har skapat en ny tråd (mötesplatsen) där vi kan diskutera annat som rör ADD/ADHD förutom symtom: www.familjeliv.se/Forum-11-308/m56019945-8.html

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-28 22:43
    Viktig information om listan:

    Listan nedan är en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som de flesta av oss i tråden upplever frekvent och har gemensamt med varandra.

    Det är inte en lista som innehåller några absoluta sanningar eller säkra källor.
    Det är inte heller en lista över korrekta diagnoskriterier som professionella läkare och psykologer använder sig av vid diagnosticering.
    Det är en lista skriven i syfte att underlätta för oss som eventuellt kommer att utredas, att ta med till våra läkare vid ett första bedömingssamtal, att visa eller läsa upp för psykologen eller våra nära och kära.

    En del av oss som skriver eller har skrivit här har redan en (av läkare) konstaterad ADHD eller ADD-diagnos, någon är under utredning medan andra fortfarande står i kö i väntan på utredning. Om du är en av dem som trillar in här, kanske mest av nyfikenhet, läser och känner igen dig i några eller i alla de symtom som finns med på listan behöver det inte betyda att du har ADHD/ADD. Men är du orolig och misstänker en eventuell ADHD/ADD-diagnos bör du kontakta din vårdcentral eller en öppenpsykiatrisk mottagning för vidare utredning.
    Nog för att en del av oss i tråden besitter stor erfarenhet och mycket kunskap om ämnet men vi är inga läkare eller psykologer. Vi kan svara på frågor och det gör vi så gärna, men vi kan inte lämna något definitivt svar eller ställa diagnos på någon.

    Listan får däremot användas av vemsomhelst, kopieras, skrivas ut, ramas in eller vad du nu vill. Men kom ihåg, listan är endast en sammanfattning av de symtom och funktionsnedsättningar som vi i tråden upplever och det frekvent, d.v.s ofta förekommande eller "on a daily basis".

    ~ Igångsättningssvårigheter - även de enklaste sysslor som t.ex vika tvätt, plocka ur diskmaskinen, duscha eller borsta tänderna skjuts upp.

    ~ Behov av rutiner och struktur men ...

    ~ Svårt för att själv strukturera, organisera och planera sin vardag och sina saker

    ~ Låg mental uthållighet

    ~ Lättdistraherad

    ~ Låg koncentrationsförmåga - stora svårigheter med att behålla fokus och uppmärksamet i synnerhet på saker man upplever tråkiga

    ~ Nedsatt arbetsminne/korttidsminne

    ~ Bristande motivation och därför

    ~ Ofta alltid på jakt efter just motivation i form av olika belöningar vilka kan vara allt i från att sitta vid datorn, äta godis, dricka alkohol, shoppa etc.

    ~ Impulsiv - te.x när det kommer till beslutsfattande men där finns även stora tendenser till

    ~ Beslutsångest - vela och fundera alldeles för länge innan ett beslut tas

    ~ Påbörjar olika projekt men avslutar dem sällan - man kan te.x få för sig att man ska börja träna och köper träningskläder och gymkort men struntar sedan i att gå till gymmet, man hoppar på olika kurser som "verkar skoj" just då men inser sedan ganska snabbt att det inte var det, hoppar av och påbörjar något annat istället.

    ~ Ombytlig/nyckfull/obeständig (se ovan)

    ~ Kommer ur balans/blir lätt störd när ens rutiner rubbas

    ~ Tidsoptimist - kommer ofta eller alltid försent, underskattar hur lång tid en viss sak tar att göra/färdigställa

    ~ Ljudkänslig - tycks höra (vissa ljud) högre än andra. Svårt för te.x tickande klockor, knastrande ljud, tuggande, handklapp, prasslande etc

    ~ Svårigheter med att göra något metodiskt och

    ~ Benägen att kasta sig in i nya projekt eller uppgifter utan att bry sig om instruktioner och därför

    ~ Benägen att göra saker i fel följd

    ~ Disträ och tankspridd - glömsk, förlägger sina saker, slarvar bort te.x nyklar, plånbok, glömmer viktiga överenskommelser, möten etc

    ~ Tendens till att fixera sig vid/hyperfokusera på olika saker/ämnen - går från specialintresse till specialintresse och lägger ner sin själ och nästan all sin vakna tid till att tänka på eller göra reserach på just det ämnet/intresset.

    ~ Otålig - har svårt för dötid, att behöva vänta osv. Vill att saker ska hända NU och helst igår. Kan te.x yttra sig i att man avbryter i samtal och diskussioner eller om man får en ide´så ska den sättas i verk med en gång, spelar ingen roll om man ligger i sängen för att sova.
    Te.x får man för sig att möblera gör man det oavsett om klockan är 15 eller 03.

    ~ Upplever en nästan konstant orkeslöshet och trötthet och har

    ~ Sömnsvårigheter - har svårt för att komma i säng i tid, svårt för att komma till ro och somna, även svårt för att orka hålla sig vaken en hel dag utan en stunds vila mitt på dagen.

    ~ Humörsvängningar - ibland kraftiga och ofta snabba men som fort går över och

    ~ Perioder av nedstämdhet och ångest kontra perioder då man känner sig mer tillfreds, glad och uppåt - dessa perioder eller svängningar i måendet kan ske flera ggr per dag eller hålla i sig ett par dagar vardera. Men de är ständigt återkommande och tycks vara oberoende av yttre händelser.

    ~ Viss motorisk klumpighet och bristande koordinationsförmåga - missbedömer avstånd, bristande kroppkontroll te.x går in i saker, snubblar, spiller, tar för hårt eller för löst i saker, bryter av pennor etc.

    ~ Bristande simultanförmåga - svårigheter med att göra flera olika saker samtidigt och att hålla isär och sortera information te.x olika sorters sinnesintryck

    ~ Bristande konsekvenstänkande - förstår inte alltid eller missbedömer konsekvenserna av sitt handlande, tänker rätt (d.v.s medveten om konsekvenserna) ibland men gör eller handlar fel ändå.

    ~ Låg tolerans mot stress/stresskänslig - ogillar stress och hög press överhuvudtaget, vill göra saker och ting i sin takt men paradoxalt nog

    ~ Skjuter upp alla måsten till sista sekund - kan sitta en hel dag utan att företa sig något men 30 min innan te.x sambon kommer hem börjar man både dammsuga och skura golvet. Betalar inte räkningar, lämnar inte in deklarationen i tid fast man haft god tid på sig och vetat om att det ska göras.

    ~ Arbetar som mest effektivt inför deadline (se ovan)

    ~ Svartvitt tänkande - tänker ofta "antingen eller" eller "allt eller inget"

    ~ Bär på en inre oro och rastlöshet - känner sig aldrig 100% tillfredställd eller nöjd. Alltid finns där något som kan förbättras, göras annorlunda, förnyas och förändras osv.

    ~ Svårigheter med närhet - kramar och gos kan uppfattas som påträngande och jobbigt om det inte sker på ens egna villkor.

    ~ Allt ska förresten helst alltid ske på ens egna villkor.

    ~ Har överlag dålig hand med ekonomi - svårigheter med att förstå och inse pengars värde.

    Övrigt - sådant som tagits upp här i tråden (därmed inte sagt att alla vi i tråden lider av det eller att ens alla med ADHD/ADD lider av det)

    Låg självkänsla, social fobi, ångest, depression, ätstörningar, sömnstörningar och PMS.

    Utanförskap, arbetslöshet och har bakom sig en kraschad skolgång, ofullständiga betyg, stormiga (och i vissa fall våldsamma) relationer m.m

    Många överkonsumerar dessutom mycket kaffe, coca cola, tobak och alkohol, vilket sägs ha lugnande effekt på personer med ADHD/ADD. Missbruk av droger (främst centralstimulantia som te.x amfetamin) då det bekant har en lugnande effekt på människor med ADHD förekommer också, i synnerhet hos de med odiagnosticerad ADHD/ADD i försök att självmedicinera.

    Annat som tycks vara vanligt förekommande hos personer med ADHD/ADD är: Dyslexi, dyskalkyli och liknande svårigheter. Även tvångstankar/tvångsbeteenden som te.x dermatillomani och trichotillomani kan förekomma.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-12-30 05:05
    Jag vill ge ett stort tack till strulmaja som har gjort ett fantstiskt jobb med att sammanställa informationen i tråden och skapa "listan"!
  • Svar på tråden ADD symptom hos vuxna
  • strulmaja
    TjockKatt skrev 2010-11-11 15:25:44 följande:
    Jag blev diagnoserad ADD, men utredningen gällde från början AS.

    Jag åt det under så kort tid, och lägsta dosen, så jag hann inte känna av den så mycket, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Jag upplevde ingen direkt skillnad när jag började med medicinen, det kom mer smygande. helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och plugga på den tid jag sagt att jag skulle plugga, jag reste mig från datorn när jag hade tänkt resa mig osv. Och jag lyckades göra användbara anteckningar i skolan. Har du blivit diagnoserad så kan du ju föreslå medicinering, värt att prova?

    Jag har nu börjat bli mer öppen med mitt funktionshinder, speciellt på senare tid när jag läst på mer och vet vad som är "jag" och vad som är ADD. Är det någonting jag ska göra som jag upplever svårt så istället för att backa eller må dåligt över att jag inte klarar det så förklarar jag läget och ber om lite extra tid (typ i skolan). Det brukar vara lugnt, och det går mycket bättre för mig när inte alla läxor ligger så pressat. Det blev verkligen en lättnad sen jag upptäckte att det inte var jag som var lat och oduglig, enbart, utan att det berodde på någonting. Mådde väldigt dåligt en period när jag insåg att jag gjorde mindre än de i min klass som har många barn, ett stort hem där dom städar, lagar mat osv varje dag. Men som sagt, alla är olika, och det är inte fel. Folk gör lika mycket men i olika takter bara.
    Då är jag med Glad 

    Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.

    Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
    Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.
  • strulmaja
    Anonym (fått diagnos) skrev 2010-11-11 15:32:15 följande:
    Ni som äter medicin: Vilka mediciner och vilka dygnsdoser ligger ni på?
    Förmodligen inte den sortens medicin du menar men den enda medicin jag äter för tillfället är sertralin 100 mg/dag.
  • Anonym (fått diagnos)
    strulmaja skrev 2010-11-11 15:40:37 följande:
    Förmodligen inte den sortens medicin du menar men den enda medicin jag äter för tillfället är sertralin 100 mg/dag.
    Nej, förlåt att jag inte specifierade. Kom på det i efterhand! Men intressant ändå, hjälper den dig?
  • TjockKatt
    strulmaja skrev 2010-11-11 15:33:52 följande:
    Då är jag med Glad 

    Jag har ingen diagnos men väntar på att få utredas. Jag är öppen för att prova medicin om det erbjuds sen får vi se.

    Det här du skriver om vad som är du och vad som är ADD. Hur vet du vad som är vad? Hur vet man att det inte "bara" är personlighetsdrag eller egenskaper? Jag tycker det där är jättesvårt att sortera och reda ut.
    Det finns ju många människa som kan kallas "egna" eller "egensinniga", ja eller udda om man nu vill använda det ordet men måste det innebära att man har en diagnos? Eller sätts en diagnos bara om "egenheten" blir till problem för individen? Så har jag förstått det men ju mer jag tänker på det här desto mer osäker blir jag på hur det ligger till.
    Okej, hoppas det går fort att få en tid.

    Den tröttheten och okoncentrationen jag känner, bland annat, beror om inte annat till största del på ADD, för annars känner man inte av det i den mängd jag gör. Sen kan man inte, och ska man inte, skylla alla sina fel och brister på en diagnos, jag har många brister som inte beror på ADD också. Men man kan ändå sortera på något sätt, iallafall för sig själv. Svårt att förklara.

    Jag tror det bara är om det blir till problem för individen, på något sätt. Tex kan man ju bli frisk från en borderlinediagnos när man lärt sig hantera sina egenskaper och är stabil. ADD och liknande är dock ett neuropsykiatriskt funktionshinder som innebär att det är fysiskt i hjärnan. Det går alltså inte att "ta bort", däremot går det ju att träna upp sig och få ordning på sitt liv så att det blir mindre jobbigt. Medicin hjälper också till stor del för många. Men helt frisk blir man ju aldrig, ungefär som att man kan lära sig gå i städer när man är blind, men man kan aldrig faktiskt se.
  • Anonym (fått diagnos)

    Jag började medicinera med Medikinet för två veckor sedan. Skulle börja med en tablett per dag, men jag höjde själv dosen eftersom det kändes för lite. Det gick ur väldigt snabbt! Min läkare sa efteråt att det var helt ok, att det var rätt gjort och nu har dosen höjts till tre tabletter om dagen. Det känns ändå fortfarande för lite, jag får verkligen hushålla med medicinen och se till att vänta innan jag tar nästa även om det dröjer timmar.

    Med medicinen blir jag fungerande på ett sätt jag aldrig varit förr. Jag har haft en ren diskbänk, all tvätt har tvättats och jag har läst en hel bok. Det är helt obeskrivligt.

    Därför är jag nyfiken på vilka doser ni som medicinerar ligger på och hur ni upplever det. Jag vill såklart ha mer, mer, och vet att man kan kombinera med andra mediciner och att maxdoserna idag är uträknade efter barns maxdoser. Men jag vill även se först om jag kan få tips på hur jag ska hushålla med den medicin jag har, strategier för att klara av timmarna mellan att medicinens effekt avtagit tills jag ger mig själv lov att ta nästa, etc. Om någon har erfarenhet?

  • Anonym (Under utredning.)
    strulmaja skrev 2010-11-09 21:35:14 följande:
    Ok nu är jag med. Sorry om du fått upprepa dig!

    Förstår att du blev chockad, det hade jag också blivit. Men bra ändå att detta kommit fram för jag kan inte se hur en utredning skulle skada. Antingen visar den att du har ADHD/ADD eller inte. Men det är alltid skönt (tycker jag) när man kan utesluta vissa alternativ annars är det svårt att gå vidare. Tänker du som jag här att du nästan hoppas att utredningen ska visa på ADHD/ADD... så att man äntligen få svar på det där som känts så fel eller annorlunda hela livet? Så man slipper undra mer? Så man kan få hjälp? 
    Anonym (Under utredning.) skrev 2010-11-09 21:02:20 följande:
    Jaa jag förstår dig helt o hållet. Jag kan känna så många ggr att jag vill slänga in handduken. 
    Men jag har nog en stark separationsångest ifrån min pojk, vet inte om jag skulle klara av o lämna han på dagis faktiskt. Absolut inget fel på dagis, utan det är bara jag som känner så.
    Kanske e för att min mamma var hemma med alla oss 5 barn tills vi börja skolan allihopa. Att man änna gör på samma sätt o det känns mest naturligt för mig.
    Men absolut, skulle de helt enkelt inte funka o jag blir sämre så måste jag ju tänka på vilket som gynnar min son bäst. Men känns som jag har avvaktat det sista pga detta med utredningen då jag inte vet vart den barkar hän, o om jag kanske kommer o få hjälp o medicin så jag blir "normal" igen.

     
     Om det är så du känner ska du förstås inte lämna honom på dagis. Jag tror aldrig det är bra att gå imot sina instinkter, eller vad man ska säga. Huvudsaken är att du vet att alternativet finns, så om du börjar må sämre och känner att du inte orkar, var då inte rädd eller känn ingen skuld för att du vill lämna honom på dagis. Tänk också på att han faktiskt inte behöver gå på dagis alla dagar i veckan, det kan räcka med bara en dag. MEN så länge du känner som du gör ska du ha honom hemma hos dig och jag tycker nog också det är ganska smart att vänta och avvakta tills utredningen är klar. Känns nästan som ett nytt liv kommer att börja därefter.. inte minst om man får hjälp och medicin.  
    Nej då, jag missförstod inte. Men jag tror att du och jag kanske ser olika på det här. Jag förstår dig helt och hållet. Du berättar att din mamma var hemma med er tills ni började skolan. Själv blev jag lämnad till en dagmamma innan jag var 9 månader. För dig är det naturligt, inget man kanske ens ifrågasätter, medan det för mig kändes som en nödvändighet för att jag skulle orka. 

    Men vad jag skulle säga var att jag ser det inte som att "slänga in handduken", som att ge upp, som att jag är mindre stark för att min dotter får gå på dagis. Rätta mig om jag har fel men jag får känslan av att du känner det lite så... inte om andra men om dig själv, som om du har höga krav och förväntningar på dig själv. Självklart kan jag tänka ibland att jag önskar jag var en sån där hurtig mamma som hade ork och kraft att hitta på en massa saker med mina barn för då skulle jag aldrig behöva oroa mig för om de fick den stimluans som de behöver. Men nu är jag inte en sån mamma. Det betyder inte att jag är en dålig mamma, jag är bara inte just den sortens mamma. Alltså, det är så jag resonerar med och om mig själv och jag vill bara att du ska veta att det är ok, att det är normalt och fullt naturligt att inte alltid orka vara på topp. Det vet du säkert innerst inne men ibland behöver man bli påmind.  
    {#emotions_dlg.flower}
    det är ingen fara

     Ja, det är verkligen skönt, är det inte det så har man ju uteslutit det iaf.
    Japp, exakt så känner ja.. Nu är jag så trött på att må så här o jag kan inte leva ett normalt fungrerande liv längre, jag orkar inte me o den takt som alla andra så nu hoppas jag som du sägr att det visar att jag har de så jag kan bli "normal". Allså orka o vilja göra saker.

    Skönt att du förstår. Jaa, det är sant sant som du skriver.. Jag vet att jag inte ska känna skuld, men jag gör nog det lite innerst inne. Är ju första barnet så man har änna inte varit inne i den cirkusen än, sen så är de så främmande för mig så jag blir lite rädd för det. JAg vet inte men,, jag får en klump i magen av det..
    Men som sagt, skulle jag må sämre så kan jag ju inte bara tänka på mig själv, utan på min son i första hand.
    Men utredningen sätts ju igång om 1 vecka så den är ju inom räckhåll o vänta på..

    Jaa det är klart.. Förstår dig med. Man påverkas ju av sin uppväxt o barndom, det är ju den som gjort än till den man är idag. Och dagis är ju inget negativt, o framför allt inte om man som förälder inte orkar, och då inte som andra skulle tolka det, utan att man verkligen inte "orkar" för att man mår så dåligt.

    Det stämmer det du skriver Jag känner lite så, att jag skulle vara en dålig mamma, vill så gärna att min son ska få vara hemma så länge han kan, känna att han inte behöver o gå upp tidigt o få helt enkelt vara hemma.
    Men ibland är det verligen så sjukt jobbigt. Han är en väldigt aktiv kille som kräver mkt uppmärksamhet o han pratar i ett! Är i en trotsig period oxå så det gör det inte enklare men.
    Jag vet inte men jag känner att jag vill uppfostra honom helt själv, till o bli den person som jag vill att han ska vara.. blabla vad jag snackar,haha! Fortsätter jag nu så kommer jag bara gå djupare o djupare o blir känslomässigare... jag i ett nötskal Det är de som sätter många käppar i hjulet för mig, jag tänker föööör mkt, hahaha!!

    Tack för dina ord, jag ska försöka o tänka så..!!!! 
  • Anonym (Under utredning.)
    En fråga till er som gjort en utredning..

    Hur går den till på ett ungefär, o hur gör dom om de märker att de kanske inte är ADD/ADHD, spånar dem vidare åt ett annat håll då eller hur gör dem?

    Tar det lång tid innan man får en diagnos (om man har en)?

    Ja beskriv lite vad det är man börjar o slutar med.. Om ni vill  
  • strulmaja
    Jagochtrollen skrev 2010-11-11 12:47:17 följande:

    Långa djupa samtal har jag oxkså svårt med, just det där med att lyssna är jättesvårt.
    Och föreäsningar ska vi inte tala om, läste en kurs för nått år sen då de var 2-3 timmar långa föreläsningar varannan vecka och sen skulle man skriva uppsats om ämnet......behöver jag säga att jag misslyckades totalt.
    Jag ansträngde mig verkligen, och naturligtvis hör jag att nått sägs men jag hör inte vad. Det kändes tråkigt då jag verkligen var intresserad av ämnet.

    Jag brukar också tappa bort mig i mina egna utlägg, kan börja prata om säg blåbär och avsluta me världspolitik ;)
    Ganska jobbigt, både för mig och den jag pratar med, alltsom oftast ser personen ut som ett frågetecken.
    Jag har problem att svara kort och rakt på frågor, det tror jag beror på att jag ser det ur så många olika vinklar....måste väga för och nackdelar mot varann, kommer på avspår osv...ett  typexempel:
    "Vilka fina blåa byxor, blå är verkligen en fin färg, undra vem som kom på att det heter blå, tänk om det hette grön istället, hur beskriver man blått, man ska ha de i sovrummet för det ger en bra sömn, undra om man skulle tapetsera om, fast jag vet inte hur man gör, va kul det vore att kunna, man kanske ska måla istället, rött vore fint, och en träfärgad bänk, ett nytt köksbord vill jag ha, tänk om jag hade råd med de, en ny bil vore kul....fast inte en blå förståss, ja just det, blå var det jag tänkte på, men varför?"
    (så kan samtal med mig se ut alltså, i stora drag, svårt att få me allt men ni förstår)

    Ställer ofta frågan "varför tänker jag på det" eller "Va, va menar jag nu" till mig själv haha

    Känns som att vi känner igen oss väldigt bra i varandras texter Strulmaja....haha, känns lite som om jag vore en utomjording när jag tycker att det är skönt att ha hittat fler som mig ;)


    Oj, hoppas inte du kände dig ignorerad, missade helt ditt inlägg tidigare.

    Jag skrev tidigare här i tråden att jag fick en tanke om att; tänk om vi alla här i tråden skulle ses över en kaffe, om vi skulle samlas runt ett bord och försöka samtala med varandra. Den tanken fick mig att le. Undrar hur det skulle bli? Kaos? 

    Vad som också få mig att le är när jag tänker på er här i tråden, när jag kämpar mig igenom vardagen och alla dessa måsten och sysslor så vet jag numera att det finns fler som jag, som har samma "problem" och faktiskt så är det en lugnande tanke där mit i allt kaos. Jag är verkligen jätteglad att så många har velat dela med sig här Glad Hjärta

    Ja det här med att föra en längre konversation, ett samtal, kan vara riktigt svårt ibland. Jag hamnar också väldigt lätt på sidospår för att sedan glömma bort vad det var jag tänkte på eller pratade om från början. Om man tänker sig tankarna som grenarna på ett träd... det börjar med en stam (en tanke) sen drar det iväg åt vänster, sen höger, sedan växer det ut nya grenar på grenarna och ännu fler grenar på de grenarna. Inte underligt att man är lite disträ, vimsig och glömsk Flört 

    Men tidigare, då jag inte visste så mycket om ADHD/ADD, och då någon sa till mig att det var svårt att hänga med i mina samtal för att jag bytte spår så fort, tog jag illa vid mig. Jag minns att jag brukade tänka att det inte är jag som byter spår för fort utan personen ifråga som bara har svårt för att hänga med, som är trög och tänker långsamt.

    Samma sak med det här med min otålighet. Jag har väldiga problem med att köra bil bakom någon som inte håller hastigheten, eller gå bakom någon som går väldigt långsamt och blockera vägen för mig. Men förr om åren kunde jag vara väldigt utåtagerande i dessa situationer, jag visade tydligt min ilska, gick eller körde om på ett aggressivt och oerhört omoget sätt. Det allra sjukaste var att jag trodde att alla långsamma människor var långsamma bara för att jävlas med mig, som om dom skulle ha varit utsända eller nått. Detta reddes senare ut i terapin som gav mig många nya insikter och tankeställare. 

    Frågor jag ofta ställer till mig själv: "Vart fan la jag (mobil, nycklar, mössa, vantar etc... ?", "Vad är det för fel på mig?", "Men hur tänker jag?"

    Saker jag ofta säger till mig man: "Vet du var min (mobil, nycklar, mössa, vantar etc....... är?", " Mm jag ska bara.....", "Jag har inte tid", "Jag ska också gå och lägga mig snart" (för att sedan sitta uppe 2-3 timmar till)    
  • strulmaja
    Jagochtrollen:

    Vill tillägga en sak som jag glömde.

    Det här med att ha ett samtal med någon. Jag har också svårt för att ge ett kort och koncist svar. Om man inte vill ha ett väl utförligt (samt lite annat smått och gott) och ärligt svar ska man inte fråga mig. Jag skulle nog kunna prata på i en evighet om det är om sådant som intresserar mig, om det inte är det så har jag lämnat rummet för länge sedan.

    Men en bland flera saker som jag irriterar mig på hos mig själv är när jag ställer en fråga till te.x min man men inte orkar vänta på svaret och svarar ÅT honom.

    Ex på en ofta förekommande fråga är: 

    Jag: - Har jag sett filmen X?
    Min man: *tänker*
    Jag: Jo det har jag va?
    Min man: *fortfarande tyst och tänker*
    Jag: Eller? Nej, det har jag nog inte
    Min man: Njaaaa..... *tänker*
    Och någonstans där har jag tröttnat på att vänta, förmodligen bytt spår eller ämne helt, kanske droppat en ny fråga om en ny film och medan min man fortfarande sitter och tänker på första frågan väntar jag på svaret på andra och tredje (som jag inte ens ställt än) samtidigt som jag kommer på fler saker jag ska fråga.  
  • Jagochtrollen

    Jag har en tendens att börja samtal i huvudet, de är mer regel än undantag.
    Är inte alltid medveten om att jag inte pratar (tänker för snabbt, antar jag, så talet hänger inte med tanken)
    Att jag vräker ur mig: "men varför gjorde hon så?" eller "va tror du?" som första mening till en person är inte alls ovanligt, eller att jag inte släpper en diskution utan tänker på det i flera dagar för att sedan fråga va personen menade eller för att få ett (enligt mig då, riktigt) avslut ......
    Oftast så blir de så att jag har en konversation i huvudet och en med själva personen....förvirrande minst sagt ;)

    Hahaha, ja man undra ju hur det skulle se ut om vi satt ner tillsammans allihop....skulle va intressant att se hur länge samtalet skulle vara lugnt och sansat och följa en någorlunda röd tråd, hihi inte speciellt länge tror jag =p

Svar på tråden ADD symptom hos vuxna