ADD symptom hos vuxna

Kunde skriva under på många av punkterna i listan. Har ofta/alltid känt att jag inte är som alla andra, att jag har något som inte står rätt till men har inte kunnat förstå vad. Är en nattmänniska, tidiga mornar är det värsta jag vet! Är kass på att styra upp saker, speciellt måsten. Skjuter upp saker till sista minuten, i stort sett varenda gång. Har väldigt få vänner, har haft det så i stort sett hela mitt liv. Nu känner jag att det är en såpass stor del av mig att jag har svårt för att vara social, orkar inte göra mig till och vara socialt trevlig mot andra bara för att man måste.

Känner ofta att det är något eller någon som jag saknar, vill vända mig till någon och berätta något roligt/trist what ever men jag vet inte till vem. Förmår mig inte ens att ta kontakt anonym på ett forum som detta, där det kan finnas likasinnade som mig. Motivation är något som jag sällan går hand i hand med. Har svårt att hitta saker att se fram emot, ser ingen mening med något. Söker belöningar om jag genomför något men redan innan jag är klar med vad det nu än är söker jag negativa biverkningar med mina belöningar och slutar bort allt istället. Gör något annat. Gör allt utom att ta kontakt med någon som kan få mig att inse att så här ska det inte behöva vara och kännas. Det är så här jag har levt större delen av mitt liv, så är det inte så här det ska vara? Hur kan man leva på något annat sätt?

Idag var jag till överläkaren som bestämde sig för att lägga till en ny medicin, en stämningsstabiliserande, ergenyl heter den. Jag har haft några misstankar om att jag kanske skulle ha bipolär 2 istället för ADD, men läkaren sa att det är ADD jag har och ingenting annat. Men samtidigt så får jag en medicin som man ger till både människor med epilipsi och till människor med bipolär.
Är det någon här som äter ergenyl?
Jag äter även voxra, antidepp och ergenylen är alltså ett tillägg för att jag har börjat mått sämre. Jag vart även sjukskriven i 3 månader.

Nu är det så här att jag står i kö för en ADD utredning och det är enorma köer där jag bor. Så frågan är om man ska gå på en privat utredning istället. Nån som vet vad en sån utredning kostar?

Och en fråga till: Läkaren har frågat mig 2 ggr om jag är säker på att jag vill ha en diagnos, för att en diagnos är inget man kan ändra på och det som står i journaler kan man inte sudda ut. Vad menar han med det? Vilka nackdelar finns när man har en diagnos ADD?

hej alla nya och gamla, har läst igenom era inlägg och känner som vanligt igen mig. här har det inte hänt nåt nytt med utredning eller så.

dock känner jag hur påtaglig ADD:n är.

några saker jag undrar är, hur känner ni er om ni blir hmm..dissade är väl fel ord, men tolkar saker som att ni blir dissade fast ni kanske inte alls blir det?

bara som ett exempel så i dag kände jag mig jätteledsen, löjlig grej egentligen men jag har en hund och brukar hänga i en rastgård. jag har startat en facebook-grupp och några är vänner sen innan. i dag då när jag skrev att jag skulle dit å ta med kaffe var det ingen som kom. då satt jag där helt gråtfärdig och började fundera vad det kan vara jag gjort. ( i efterhand fick jag veta att folk hade vart där hela förmiddagen)  jag hade varken stämt träff med nån eller planerat. men för mig blev det förstorat. kan ha vart att ingen kommenterade det och det på facebook eller att kompisar vart extra upptagna. (normalt sett ser jag FB som en låtsasvärld där folk kan framhäva sig själva och tar det inte alls på blodigt allvar som det låter, normalt sett skiter jag i om jag få kommentarer eller ej)

men hur som helst, det jag skulle komma fram till var att jag ser saker rätt svart eller vitt. när jag på eftermiddagen hemma skrev en status och fick massa respons kan jag känna mig lycklig och poppis. Ah...detta är inget problem egentligen en jag kanske har en tendens att se svart-vitt och förstora upp.

jag hänger upp mig på saker. typ ena vecka kan jag vara superintresserad av  det eller det, inredning, spel, kläder osv...ibland kan jag trots att jag har ett förhållande även söka uppmärksamhet hos killar och hänga upp mig på dem. "är han intresserad eller inte?" och så tänker jag på det hela tiden. om den killen sen visar intresse och blir för mycket tappar jag lusten och vill inte se han mer typ. så har det alltid vart i mitt liv.

ser att ni skriver om arbete...som det är nu för mig är det perfekt, jag jobbar runt 140 timmar i månaden som timmis på ett ställe jag trivs på. det är lite oroligt att vara timmis men jag ställer alltid upp så personalen ringer alltid mig i första hand, och det fattas alltid :)
skulle jag däremot få en FAST anställning, ja det fick jag en gång i tiden, jag blev glad för det känns tryggt.
men jag gillar inte att binda upp mig när det gäller jobb.

vill helst bara ha nån vecka bokat, en slags frihet. i morgon börjar jag kl 14 och jag kan inte slappna av innan dess. jag tänker bara på att jag ska till jobbet och är lite småstressad, även fast jag vet att det är lugnt där. att gå och träna och såna saker som folk gör innan är uteslutet! Jag vill inte ta ut mig så jag kommer dit trött.

det jag menade gällande facebookhändelsen var att småsaker ibland kan göra att jag känner mig väldigt ensam. och även tvärtom, småsaker kan göra att jag känner mig poppis.

 

Känner så väl igen mig i det du skriver Anonym (ny)! Det där om att man kan ta illa vid sig för ingen kommenterat nåt på facebook, som i fredags när min mobil blev stulen så skrev jag upp det i min status och inte EN ENDA kommenterade detta... nähää kände jag de bryr sig inte, skrev idag att jag fått nytt simkort så jag kan åter nås på gamla numret även om jag inte har fått ny mob än. Inte heller då kommenterade en enda människa. Kul att de bryr sig tänkte jag lite putt

Kan också känna mig omtyckt om nån kommenterat det jag skrivit och ju fler desto bättre ;) har otroligt stort bekräftelsebehov från folk och gör nästan allt för o vara andra till lags även om jag kämpar med att lägga av med det nu.
Det där du skrev om killar så kan jag också vara, blir de intresserade tillbaka så tappar jag intresset liksom då är det inte alls intressant att gå vidare med längre, en kille som är för mkt på som du säger eller visar för mkt att han tycker om mig, de vill jag inte ha men de som behandlar mig som skit och inte är intresserade DE killarna gör jag allt för. Eller HAR gjort iaf.

Har det jobbigt som tusan nu med allt, känner mig så lätt utmattad och det är jobbigt även med dotra som också ska utredas för ADHD och hon är extreeeeemt hyperaktiv och impulsiv och jag har ett helsike att försöka få henne att sköta sig i skolan, ett exempel på hennes impulsivitet: hon skulle skynda sig och springa ikapp nån som hade gått från skolan redan och sprang ut, so far inget konstigt, hon var ju på skolgården, MEN jag pratade med henne i telefonen samtidigt och fick höra några säga; men gud kolla henne, hon är inte klok och jag kände bara vad tusan gör hon nu.. och fick höra när jag kom till fritids att hon hade sprungit ut BARFOTA i snön över hela skolgården och ca 200 meter över skolgården... herregud. Hon suger ut min energi men men det är bara att fortsätta kämpa vi är iaf på rätt väg nu.

Har svårt att känna mig låst som du beskrev också, ett tag funkar det men sen tröttnar jag och vill göra nåt annat och då jag känner mig som nån håller fast mig så blir jag grinig och sur och slår bakut nästan.

Jag är 22 år och fick diagnosen ADD i mina sena tonår. Jag hade aldrig tänkt i dom banorna men jag blev gång på gång väldigt nedstämd och gick ner mig i långa depressioner. Dock har jag aldrig varit en ensamräv som dragit mig från folk, nej helt tvärtom faktiskt. Den sociala biten har jag alltid haft, hade aldrig tänkt i banorna som att jag kunde ha ADD men när jag väl fick en diagnos så var det lättare att acceptera att man faktiskt var väldigt låg ibland och visste till viss del vad det berodde på. Jag lever utan medicinering men med vetskapen om vad jag bär på och bara det hjälper :(