• Anonym (oj)

    ADD symptom hos vuxna

    STRULMAJA - DU ÄR GRYM!
    Nu finns inga tvivel längre, jag vet att detta är mitt problem...
    Min kille sa precis "jag är 110% säker på att du har ADD"

  • Anonym (oj)
    strulmaja skrev 2011-01-02 23:15:48 följande:
    Du är också grym!

    Vet du, vi kommer fixa det här. Inte gå ner oss, inte leva som om diagnosen är det enda vi är. Vi är mer än så. Och tillsammans ska vi fasen lära oss bemästra detta och göra det till något riktigt bra, till en tillgång snarare än ett handikapp. Jag VET att det går!

    Puss
    HjärtaHjärtaHjärta
  • Anonym (oj)
    strulmaja skrev 2011-01-03 00:20:51 följande:
    Det har blivit lite av din uppgift att upplysa alla nyanlända, undrande människor om vart de ska ta vägen för att få till en utredning Glad
    Ja, Tjockkatt är bra, påläst, tålmodig och engagerad! <3<3
  • Anonym (oj)
    strulmaja skrev 2011-01-03 10:21:10 följande:
    Jag har upptäckt ytterligare en grej med mig själv som jag tror kan vara ADHD-relaterat.

    Låt säga att jag ska få övernattande gäster och jag vet om detta minst en månad i förväg. När jag får veta börjar jag i huvudet planera och organisera hur jag ska städa och kanske möblera, ja kanske t.o.m inhandla något tills gästerna kommer. Allt för att mina gäster ska få det så bra som möjligt när de kommer. Jag går ut stort (i tanken) och jag tänker att allt måste vara perfekt!

    Men så...

    dagen innan gästerna ska anlända har jag varken städat, varit och handlat något eller ens förberett för mina gäster. Jag inser att jag inte kommer att hinna allt det där jag hade tänkt från början men istället för att skynda mig och i alla fall försöka fixa saker och ting börjar jag ta bort ide´efter ide´. Som om jag hittar på ursäkter inför mig själv för att slippa göra allt det där. Jag som tidigare tänk att det är ett måste för gästerna att få sova i varsitt rum börjar nu överväga att låta dom ligga på soffan istället. Jag hade tidigare som krav på mig själv att ha dammsugit, putsat fönster, tvättat all tvätt, diskat, handlat etc men nu, när tiden är knapp, är allt det där plötsligt inte lika viktigt. Äh, huvudsaken är att jag hinner dammsuga, tänker jag. Resten fuskar jag med. Tvätten göms lite diskret någonstans, fönstrena skiter jag i (kan alltid skylla på ungarna sen om nån skulle anmärka på något), och handla? äsch, det hinner jag göra sen.

    Känner någon igen sig i detta?
    Check BIGTIME.

    Jag funderar alltid för mig själv i slutet av dagen "jag VET att det var jätteviktigt för mig att jag skulle göra alla dessa saker, men jag har glömt varför. Varför är det inte viktigt nu???" Då har jag liksom glömt varför det var livsnödvändigt att putsa fönstrena, att tvätta handdukar eller handla hem en viss typ av mat. Jag har skalat bort i princip allt och gör bara nå'n grej av det jag hade tänkt. Man går ut med höga ambitioner men rationaliserar bort allting och så känns det plötsligt helt tillräckligt med bara en av dessa grejer...

    Samma som någon skrev om att handla... Jag plockar på mig massa saker, sen plockar jag bort grej efter grej eftersom jag glömmer bort att jag först tyckte att det var en jättebra sak att ha - jag får liksom second thoughts.

    Ibland när jag handlar mat kan jag plocka på mig massa saker som jag tänker göra grejer med, jag ska laga god mat, kanske baka och så vidare. Sen när jag är klar kan jag bara känna för att ställa ner korgen och gå, det har till och med hänt.
  • Anonym (oj)
    Anonym (Mår inte bra) skrev 2011-01-03 15:51:12 följande:
    Tack för all info! 

    Mitt liv är kaos....får  inget gjort,undviker jämt,hjänan på högvarv,fastnar i saker typ internet,tvätten skapar ångest,hatar mej själv,virrig fast med höga krav på mej och min omgivning,humörsvängningar,klarar inte av att organisera upp min vardag utan varje liten syssla blir till kaos,klarar inte av att hålla ordning,shoppar och äter (blivit en ätstörning) för att belöna mej.......kan fortsätta...

    Hatar mitt liv och tycker så synd om min familj,och tror jag kommer förlora den om jag inte gör ngt! Min sambo gör mkt mkt här hemma för att jag inte kommer till/mäktar med!

    Hur gör ni för att er vardag ska vara någorlunda?

    Kram 
    Hej vännen!

    Vi kämpar alla här för att få vardagen att funka, för mig kan det vara riktigt tufft ibland men jag har gjort som så att jag skriver scheman som jag försöker följa. Ju mer nitiskt jag följer dem, desto bättre går det.
    Sen för att underlätta städningen har jag lagt upp det så att ALLT i hemmet har en given plats. Vet jag exakt var en viss pryl ska ligga så går det fort och lätt för mig att städa, men då gäller det att man håller på de platserna så rätt sak ligger på rätt plats.
    Sen har jag märkt att det känns lite mindre övermäktigt om jag t.ex. sätter upp delmål som "idag ska jag städa toan" "imorrn viker jag tvätt" "på onsdag tvättar jag" "på torsdag byter jag sängkläder och plockar i sovrummet" o.s.v. Ska man städa hela hemmet på en gång brakar man lätt ihop innan man ens kommit igång...

    Lite tips bara. :o)
    KRAM
  • Anonym (oj)

    En liten notis om ngt helt annat:

    ATT DET SKA VARA SÅ FÖRBANNAT SVÅRT FÖR FOLK ATT FATTA ATT ADHD/ADD ÄR ETT RIKTIGT FUNKTIONSHINDER OCH INGET JÄDRA HITTEPÅ.

    Blir tokig på alla som tror att det är ursäkter, modediagnoser och blablabla.
    Speciellt äldre verkar ha svårt att ta till sig detta, det "fanns ju inte" på deras tid.
    BULL!

  • Anonym (oj)
    strulmaja skrev 2011-01-04 00:35:19 följande:
    Shit vad sjukt att du skriver detta just nu. Har nyss samtalat om detta med min mor som är mycket skeptisk till det hela och menar att det finns naturliga förklaringar till allt det jobbiga som jag upplever. "Alla är ju sådär ibland". Ja IBLAND ja. 
    Och varför, VARFÖR måste jag försöka övertyga henne om annat? Jag blir ju så trött av det. Och jag BEHÖVER ju inte göra det. Ändå gör jag det.  
    Ja, det är EXAKT de argumenten jag stör mig på; "alla kan ju känna av alla de där symtomen".
    JA MEN BLIR DU HANDIKAPPAD AV DET??? vill jag bara skrika då.
    Trångsynthet så det skriker om det.
  • Anonym (oj)

    Jag känner lite att man blir behandlad som om man berättat att man gått med i nå'n konstig sekt eller nå't!?

  • Anonym (oj)
    Anonym (snuttan) skrev 2011-01-04 03:34:14 följande:
    Jag har en samtalskontakt ifrån form av en förste skötare på öppen psyk , kan hon hjälpa mig?
    Hon måste absolut kunna slussa dig vidare till någon psykolog där som kan remittera dig till neuropsyk!!
  • Anonym (oj)
    hedmanpazio skrev 2011-01-04 09:14:08 följande:
    Idag genomför de flesta öppenvårdsmottagningar inom psykiatrin neuropsykiatriska utredningar som inkluderar adhdh, autism, utvecklingsstörning, begynnande demenser etc. Det är psykologer i samarbete med läkare som gör dessa utredningar till en viss komplexitetsgrad. Om det är för avancerat och komplext, dvs om det finns personlighetsstörning, missbruk i anamnes eller andra tyngre psykiatriska tillstånd remitteras dessa oftast vidare till specialistteam, sk neuropsykiatriska team, om sådana finns i det länet. Det ser även lite olika ut beroende på vart man bor vad gällande hur öppenmottagningarna jobbar.

    Kontaktar du VC för en ADHD utredning är det väldigt olika vad som händer eftersom läkare på vårdcentraler (om ej psykolog där) ofta har väldigt dålig koll på diferentialdiagnosticering vid neuropsykiatriska tillstånd. Därför kan vi på psykiatrin få in helt befängda remisser från Vårdcentraler som ofta går tillbaka eftersom det i allt för många fall inte ens är befogat med en utredning.

    För att en neuropsykiatrisk utredning skall komma till (det är verkligen ingen rättighet att få en np utredning, psykiatrin lyder under hälso och sjukvårdslagen, inte SOL) krävs att de symtom som utgör exempelvis ADHD skall skapa stora problem inom minst två områden i ens liv, exempelvis arbete/studier och relation/socialt umgänge. Utredningar skall INTE till ENBART eftersom en patient efterfrågar det och 'vill veta' av rent intresse utan det måste skapa signifikanta problem i vardagen enligt ovan. Detta är både VC och många privata aktörer mycket dåliga på eftersom det finns ekonomiska aspekter, inkompetens och ibland ren lathetsfaktorer som spelar in.
    Nu talar jag bara av egen erfarenhet, men jag kontaktade öppenpsyk, förklarade mitt problem och bad att få träffa någon som kunde hjälpa mig. Tjejen jag pratade med var väldigt frågande, sa att hon inte visste om psykologerna där arbetade med sådant och bad att få återkomma med svar när hon pratat med någon annan. Det var drygt en månad sen.
Svar på tråden ADD symptom hos vuxna