ADD symptom hos vuxna

Alla är inblandade, FK, ABF och psykiatrin. Startade för ett år sen bara då många blev utförsäkrade och hamnade mellan stolarna med nya reglerna. Så man går där för att utvärdera sin arbetsförmåga. Sen går man vidare till nästa steg om man är redo som hjälper en att förbereda inför att komma ut i praktik eller liknande.

Jag drömmer ofta om att jag är försenad och stressar runt  och försöker få med det viktigaste. men blir sen i allafall.  
Jag är sällan försenad i riktiga livet  men ofta är det precis på det berömda håret och då har det, hela livet, varit kaos. Ramlat in i rummet med halsduken släpandes efter mig på golvet eftersom det alltid blir för varmt när jag stressar, käcka röda äppelkinder, ett förtvivlat rotande i väskan efter en  (fungerande) penna, en vält flaska på bordet när jag väl satt mig osv osv.

Efter att hela livet blivit sedd på som rörig, klantig och virrig så försöker jag nu andas djupt innan jag öppnar dörren, ha en penna redo, halsduken kvar i bilen och gå snabbt (men inte fumligt) och sätta mig försiktigt ned. 
Ångsten och fjärilarna i magen (och armar och ben och ben och huvud) får jag hålla stången genom djupandning.

MEN- sedan jag fick ritalin så har detta blivit tusen, tom  miljarder! gånger bättre. Jag sressar fortfarande men på en normal (?) nivå. 

Nu måste jag sticka innan jag blir försenad till jobbet! Ujuj, nu blev jag stressad! Tjena!

Hur fungerar ni här, har alla problem med arbete/hälsa/familj/osv? Känns så.. o då känner jag samtidigt att jag har nog inga problem, egentligen, är nog bara lat och slarvig. För jag har ett heltidsarbete som jag sköter perfekt, hälsa.. ja, frisk är jag, aldrig sjuk, men fet.. så där är det väl inte så bra som det borde, men jag är inte sjukskriven iaf (har dock varit utbränd och hemma i flera år tidigare, nu vet jag vad jag ska ta i akt för att inte trilla dit igen, även om jag varit mycket nära flera gånger det senaste året)
Familjen fungerar (är ensamstående förälder med tonårsbarn), hemmet däremot fungerar INTE, jag klarar inte av att hålla iordning här, det är inte en sanitär olägenhet men det ska inte mycket till för att bli det, håller näsan precis ovan vattenytan vad gäller den biten. 

Gud vad jag känner igen mig! Det där med kalender, "bara att köpa och skriva upp", eller hur!
Man ska som sagt ens komma ihåg att skriva upp saker från början och tänka på att man har en kalender att skriva upp i. Jag kollade runt på olika väggkalendrar och hittade en bra månadskalender. Stor whiteboard variant med penna och satte upp den i hallen. Visst, höll någon månad kanske sen glömdes allt bort och nu har jag gjort ett försök att flytta in den till köksväggen där man går hela tiden. Får se hur det går för den andra lilla som hänger där har inte skrivits något i ändå 
Har även problem med när man ska på samtal för tror ni inte att jag glömt bort hur jag mått under veckan och har jag då en bra dag under samtalet (oftast glad att få prata av mig om problemen som jag aldrig kommer ihåg) så ser ju allt tipp topp ut. Så börjar veckan om igen med samma.
Nu i ett försök att verkligen dokumentera hur jag känner i stunden har jag laddat ner en dagboksapp till mobilen som jag ska försöka skriva i direkt, får se hur länge det håller *pust*

Nyfiken fråga: hur många av er misstänkte själva ADD/ADHD och sökte för utredning, samt hur många av er var helt ovetande och vården påtalade att de ville utreda? 

Tycker det är positivt att dessa diagnoser får mer och mer uppmärksamhet eftersom fler npf:are upptäcks! 

Ja, har haft tur faktiskt på det området. Vet att många kämpar med myndigheter och inte främst psykiatrin.
Har ingen diagnos, bara på min generella ångest och sociala fobi. Ska kämpa för att bli utredd inom detta men känns som jag denna gången kommer få svårare att övertyga dom på psykiatrin.
Men jag känner mig som ett jäkla ufo bland andra och det kan inte vara normalt att glömma så mycket hela tiden som jag gör, inte heller hela tiden vara ute i sista minuten (eller ofta sen) hela tiden för att jag inte kan planera min tid och är världens tidsoptimist. Trots att jag kan ha gott om tid på mig gör jag ändå allt i sista minuten och många tycker väll "men gör saker tidigare då, planera bättre" och visst skulle jag det om jag kunde men på något sätt kommer jag aldrig igång. Jag kör fast eller flummar in i allt annat.

Känner mig bara rörig, förvirrad, glömsk och flummig.

Hej jag är ny här och känner igen mig i ALLT ni skriver. allt allt allt.
Jag hade ingen aning om att det fanns nåt som hette ADD ens. bara adhd och det ha jag tänkt att det har jag ju inte, jag är verkligen inte hyper rent genrellt (bara när jag blir intresserad av nåt...eller i huvudet när jag tänker på allt kul och bra jag ska göra)

Har precis haft ett monster-bråk med min sambo som gick och slängde igen dörren. han tror ju att jag har ADD men får skylla mig själv som inte söker hjälp, "jag ska göra det" heter det.

det går inte att förklara detta för folk, för då säger dem "jamen VEM tycker om att städa och vika tvätt då?" "alla är vi nog lite lata"

men det var när jag slutade jobba för 1,5 år sen (herre gud vad tiden gått) då jag fick ett s.k avgångsvederlag, när pengarna var slut efter ett år skulle jag börja plugga, detta var i våras. jag bestämde mig för att ta ut all FP under sommaren och köra i höst men kom inte in. hade fixat med csn och allt (om jag bara vetat att jag heller inte FICK plugga just det på gymnasienivå, men det kom fram av en slump)

så i dagsläget är jag arbetslös och kommer nu få första utbetalningen från alfakassan som ligger på 288 kr innan skatt och innan avgift. Jag har suttit med mitt personliga brev en månad nu, jag måste TVINGA mig själv att skriva, annars skjuts det bara upp.

Jag är som de flesta andra, kanske mer, vad vet jag, SJUKLIGT impulsiv. Om jag blir sugen på att köpa nåt eller åka nånstans måste det ske NU. "kan vi ta det i morgon" stönar sambon. DÅ blir jag galen och ställer till med en scen.

När jag sen lugnar ner mig inser jag att det kanske inte vart så smart ändå. jag avslutar inget jag påbörjat i princip, har iaf väldigt svårt med det.
jag kan inte städa hemmet som jag borde, eller rättare sagt, jag städar inte mycket alls :(

Alla garderober ser förjävliga ut, om jag tvättar i tvättstugan blir tvätten ofta liggandes kvar i påsarna, vikt som ovikt. lite lättare är det ju om jag vikt den i tvättis men det händer inte ofta :( 

Fatta att jag är arbetslös och inte ens har vett att ta tag i skåpen, det är ju sinnessjukt.
bråket nu handlade om att jag inte gör så mycket. jag diskar och plockar småsaker, dammsuger och våttorkar. Men det sker aldrig på djupet. Man får alltid en känsla av att det är smutsigt i grunden...även om hemmet ser tipp topp ut på ytan.

jag kan inte ta en sak i taget, typ en garderob om dan, tar jag en måste jag ta alla.

Jag har barn också och ser det som världens projekt bara att bada och tvätta dem, vilket jag tvingar mig att göra men nog inte lika mkt som andra mammor. 

jag ligger alltid och dagdrömmer och målar upp en bild hur jag vill ha det. de gånger när det ändå är ordentligt städat  (ofta innan kalas eller om folk ska komma hit) mår jag så bra i hemmet och tänker att det aldrig mer ska va stökigt. de gånger jag fått hjälp att rensa väskan eller har koll på saker. men det håller ALDRIG. de gånger jag lägger cykelnyckeln på samma ställe "det här ska jag göra jämt" det gör jag två gånger, sen är tvättstugenyckeln borta för att jag bara lägger den nånstans "så länge"

vet att det bara är baggisar men för mig är det jämt så.
I dag måste jag skriva klart mitt cv och personliga brev, och städa hemma. jag säger till sambon att detta år jag gått hemma har jag tappat ALL ork. 
jag måste vara utbränd eller nåt, jag kan inte förstå att det ska kännas så jävla svårt att ta tag i saker och ting, som om jag vore handlingsförlamad.

Alla andra mammor har inte jämt städat, men man KÄNNER det i grunden, att det är rent. även om det ligger saker på golvet så ser man i hyllorna att dom sorterat barnens grejer, kläder. alltid strumpor längst ner i lådan (jag har nog slarvat bort 1000 par strumpor för barnen)

jag MÅSTE ta tag  detta, för jag är "slarvern" så är det bara.

var på landet i helgen med min killes mamma och pappa, då städade jag innan vi skulle åka.
då sa pappan " du är duktig du XXX"
"ja du kan om du vill" säger hans mamma.
har för övrigt en nära relation så jag skäms inte så jättemycket.

dom tycker nog att jag är bra på det jag gör för är vi på landet kan jag baka bullar, ge mig fan på att laga en god paj med en viss sorts svamp i, då ger jag mig ut i skogen och plockar. jag kan hålla i gång en hel helg med saker jag tycker är kul.

näe...det häller håller inte längre. skolan gick åt helvete den med för jag pallade inte lyssna på lektionerna. 

Tack!! he he vad lustigt. ja vissa inlägg jag läst här har jag undrat om det inte vart jag som skrivit :O
Nej precis, just det att man känner igen sig i allt i princip motsäger ju det.

Det känns helt ofattbart att nån annan skriver om mig  :P

Det var som nån tidigare i tråden skrev, hur dagen för denne såg ut när han/hon var ledig.

Gå upp sent, sätta på kaffe, dricka kaffe i några timmar framför datorn...och sen panikstäda innan sambon och barnen kommer hem. Så ser mina  dagar ut om jag inte tar tag i saker direkt, innan jag fastnar framför datorn. För då sitter jag och tänker "snart ska jag..."

När jag jobbade skötte jag mig till punkt och pricka, jag gillade att vara överambitiös där. Inga som helst problem att gå upp och i väg till jobbet (även om det tog emot ibland om jag suttit uppe för länge)   Det känns nästan som jag har asbergers, eller hur man säger. Fast bara på denna punkt när det gäller rutiner och struktur. Utan dessa fallerar allt.
Jag var ute med en kompis och hans kille för en månad sen, han hade adhd och bipolär, och jag började snacka om detta onykter som jag var.
Han trodde väl inte att jag hade det, så berättade jag. 
DÅ sa han sen att jag hade det. "varför?" frågade jag. "jag ser det på din blick, den är aldrig still utan flackar runt"

Jag har inga problem med det sociala och kallpratet, eller att förstå ironi (som jag läst att en del har) 

Jag har precis vart och lämnat dottern på dagis, fixat disken och ringt och pratat om mitt cv och personliga brev. jag ska sätta mig med det en stund. 
 sen plocka lite. när sambon sen kommer hem kan han undra vad fan jag har gjort medan jag tycker att jag gjort jättemycket (haha)

om jag skickat in papper för vabb eller nåt annat känner jag mig skitduktig :P

Däremot när jag jobbade förr och höll igång, ja nånstans var det lättare att få ihop vardagen, det kändes inte lika jobbigt att ta disken. men blir jag sittande på min röv i soffan. jag blir sååå lat och trött. :/

ska slua mala på, så skönt att få prata lite bara. 

men nu har min sambo börjat med "det är din sjukdom som talar nu- se det som träning" (han är ju liksom jag övertygad om detta, men han blir ändå sur på mig jämt)

/&¤## så sur jag blir då! det blir jag väldigt ofta dock. svär ofta :( om nån beter sig illa i trafiken kan jag utan tvekan framför barn och allt vråla "förbannade jävla idiot"
vilken förebild jag är =/

trots att jag skrikit på sambon i morse och han smällt igen dörren ringde jag till hans mobil och bara "hej" XXX är lite snorig tycker du hon ska vara hemma?" han:- jag vet inte, bedöm du. jag kan komma och hämta henne.

om jag ska handla nånting kan jag bli ståendes hur länge som helst, anledning: jag kan inte välja mellan två saker.om jag hittar saker som är ungefär lika bra, nej det går inte. jag kan glo på två köttbitar i 10 minuter.
min sambo hatar att handla med mig.

jag ska nog läggas in på psyket. ok nu är jag tyst.