ADD symptom hos vuxna

okej, ja det är sant, nu generaliserade jag, min killkompis är jätteduktig på dessa koder och beter sig "som vem som helst"
Han och jag har kommit fram till att detta är positivt för vi är likadana när det gäller att intressera sig för något. Vi går in till 100% 
han orkar mer än mig men han har medicin också.

SÅ jag förstår absolut hur du menar.

Så du har svårt att skapa struktur? är det för att du bryter "mönstret" hela tiden?

nu kommer min sambo snart hem på lunch och ser att jag inte gjort nåt hemma, jag kommer ta upp detta. då kommer han att säga "jamen om du vet eller tror att du har detta är det väl bara att ta tag i det då?"

 sen jag fick höra om detta har jag börjat tänka "gör jag det inte nu blir det aldrig av"

men har du medicin strulmaja? 

men gud, annika östbergs blick flackar som min!  hos malou!

hahahah gud vad roligt, kunde vara vi.
Vi handlade i förrgår "ja vi åker till ica maxi" säger jag "barnen kan ju leka i deras lekrum" (men jag tänker främst på allt roligt de har där. Sen sitter jag och tänker en stund på vilka rätter vi ska laga, men i butiken har jag inte tid med det, förrns min sambo blir galen.
måste läsa detta för min sambo, hoppas det är ok. Precis som jag!
vårt första barn lärde sig " idiot" jättetidigt.  

hahahah underbart!!!!!!!!!!!
exakt som jag och min sambo.grejen är ju att det är vanligt, så säger man bara en av dessa saker håller många tjejer med, men för oss är det ju annorlunda. Jag tror inte de andra känner man man liksom bara MÅSTE in.och jag skulle inte kalla det tvångstankar heller, för ångest är inte inblandat i detta, inte för mig iaf.
sitter och lyssnar på mitt huvud är en torktumlare, kände inte igen mig så mkt i del 1, men kvinnan och mannen i början av del 2, det är jag  
">
" target="_blank">

 är i mitten av del 2 nu.

 

jag börjar fundera på om inte min son har nåt liknande. jag märker att han är duktig" han kan talen i matteboken och läsboken, men han har så bråttom. enda sen han var liten har jag sagt att han måste lyssna när jag läser vad man ska göra. typ dra ett streck mellan A->B så har han oftast fattat men aldrig haft tid att lyssna.och ibland blir det lite hur som helst.

Han är ju så liten nu och har bara börjat ettan, när det gäller barn är "ALLT" normalt,verkar det ju som, men han kan faktiskt inte sitta still, han pillar på saker JÄMT hemma, trots att jag blir totalt vansinnig över att han ALDRIG tar undan efter sig, han glömmer allt jämt känns det som. när det gäller saker att ha med sig till skolan när vi pratar med honom är det som att han nonchalerar oss :(
Fan så sur jag blir på detta. och i helgen sa hans farfar att det bara går in genom ena örat och ut genom det andra. hans läxböcker ligger spridda överallt, han har noll koll trots att jag VET att han har högmoral när det kommer till skolan och lyssna på läraren.

Jag känner att jag måste ta tag i detta nu. han har dessutom en hjärnskada sen födseln, dock inte så påtaglig.undrar vart jag vänder mig? ska söka lite på nätet, i del två av denna film handlade mycket om min son lät det som.

nej precis men gud vad intressant att höra :D

Jag har under alla år skapat mig dramatik, har dte inte vart med killar eller spel (allt från poker till spelmaskiner) shopping eller inredning. det har som inte spelat nån roll VAD jag ägnar min energi på, bara att det är nåt. och just då brinner jag för det.

åh om du bara visste vad glad jag blir av att läsa detta. jag förstår er/dig så väl och din teori. jag har alltid behövt ha nåt. 

Precis så har det varit och är fortfarande för mig. Det är inte det att det alltid måste hända något spektakulärt, eller att jag måste befinna mig i centrum av dramatik och kaos men jag har ett stort behov av att hålla något igång. Är det inte ett projekt av något slag, behöver jag ha ett problem som jag kan försöka lösa, något att oroa mig över, något att shoppa, något att fixa, någon att socialisera med, helt enkelt bara något att göra för att hålla tristessen borta för den står jag inte ut med. Jag kan helt enkelt inte "bara vara". Avslappningsövningar har te.x bitit på mig-jag blir bara mer rastlös och stressad, börja trumma med fingrarna och undrar när fan det är klart. 

Så...nu har jag vart i hundrastgården och plockat lite.
men en sak som måste vara skönt när ni fått era diagnoser måste ju vara att ha som ett slags "intyg" och en förklaring till varför ni gör som ni gör. Framför allt ni som blivit kallade för slarvers och lata (som jag antar att en del har)

Jag känner för att trycka upp pappret i ansiktet på mina nära, för innan själva diagnosen gissar jag att många liksom jag blir anklagad på att vilja ha nåt att skylla min lathet på.

Jag skrev ett inlägg tidigare och känner igen mig i många punkter. Jag har varit till och från hos olika psykologer och fått lite olika diagnoser. Depression, dystymi, ångest, social fobi. Ätiti antidepressiva men de har inte hjälpt.

Är det vanligt att ha mycket ångest om man har ADD? Och att tänka mycket? Vad gör man om man misstänker ADD? Jag kan ju inte ringa pyskvården och säga att jag tror att jag har ADD? 

Har nämligen behandlats för social fobi tidigare, är så gott som botad från det nu, men har fortfarande alltid en känsla av utanförskap. Jag kommer aldrig riktigt in i någon grupp. Så har det varit så länge jag kan minnas. Har alltid varit ganska ensam.