När ska exprimenterandet med våra barn upphöra?

det där är ju bara bullshit. Finns väl massor av "vanliga" heterosexuella familjer som ger barnen en traditionell uppfostran som får homosexuella barn!

Men så har vi ju då "problemet" att det finns stora skillnader inom grupper också. Dessutom påverkar miljön! Jo, faktiskt. Miljön kan påverka genuttryck och således hjärnans fysiologiska uppbyggnad. Alldeles nyligen kunde man visa att kvinnor får mer grå hjärnsubstans efter de blivit mammor. Hypothalamus kan växa till genom spatial träning osv.

Så även om man kan mäta upp generella skillnader på hjärnors utseende kan man inte rakt av säga att det beror på gener. Det är lite sådant som sätter oss som pysslar med beteendeekologi i skiten, det är förbannat svårt att reda ut hur mycket som beror på gener resp. miljö. Tvillingsstudier ger en vägledning men det räcker liksom inte enbart,

Nej jag tror inte att det har något att göra med feminism men helt enkelt hur man inte värderar psykisk ohälsa, den mer osynliga delen av en människa. Jag upplevde psykisk ohälsa en tid i senare tonår den hade anknytning till att vuxenvärlden pratade inte om känslor, känslolivet så länge betygen var bra i skolan så var 'allt bra'. Det är inte så för alla, för att alla som mår dåligt är inte heller utåtagerande. Det blir bara dem som syns och hörs mest som får komma till en kurator medan andra lever i det tysta tills man når sin bristningsgräns.

Skolor har inte heller särskilt mycket intresse av att följa barns och ungdomars utveckling från ett helhetsperspektiv av människan utan att vänta på synliga problem så det finns stora kommunikationsproblem.

Jag anser då att t.ex skolkuratorer skulle kunna spela en avgörande roll så mer direkt kontakt med alla barn och ungdomar genom deras tid i t.ex. skolan där man följer, utvärderar så att även en kurator är med på föräldrasamtal 1 gång om året. Jag tror då att man skulle kunna hitta fler sätt att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Jag pratar om delat ansvar, inte delad arbetsbörda. (vem som plockar ur diskmaskinen flest gånger har väldigt lite med jämställdhet att göra)

Du sa ju själv att jämställdhet handlar om lika möjligheter, skyldigheter och rättigheter, och det håller jag med om. Jag vet iofs inte vad du menar med "klassiska normer" för arbetsfördelning, men det jag föreställer mig då är ett förhållande där båda parter faktiskt inte har samma skyldigheter och möjligheter. Har den ena den huvudsakliga försörjningsbördan och den andra det huvudsakliga ansvaret för barn och hushåll har de i praktiken varken samma möjligheter eller skyldigheter. 

Jämställdhet är ju ett åtråvärt begrepp, så jag förstår mycket väl att man vill göra anspråk på det - även om jag tycker att det är rakare att stå för det, om man är nöjd med att leva ojämställt. Brist på jämställdhet behöver ju inte alls vara ett problem i det individuella fallet. 

Så länge allt arbete värderas lika högt så ja.

Vilket sanslöst skitsnack.
Det handlar om vilka värderingar man ger sina barn, och jag (och andra ensamstående mammor) är precis lika kapabla, om inte bättre, att lära våra söner respekt för både andra och sig själva som män är.

Det där var en luddig formulering. Vi har skapat ett samhälle som DU tror mönniskor mår dåligt för att vi uppfostrar våra barn mer jämställt där barnet själv får bestämma vad han/hon ska han på sig eller leka för lekar. Detta kallar du vår civilisations undergång? Jag kallar det modernt.

Så att min son föredrar böcker och djur beror på att han har mindre grå hjärnsubstans? Eller har jag redan fördärvat honom *sarkasmen dryper*

Så om vi delar upp ansvaret så att hon ansvarar för vissa delar och jag för andra delar, är vi jämställda då?