Halkatla skrev 2010-10-26 15:32:59 följande:
Exakt så tänker jag också. Men det blev lite infekterat att ta den diskussionen i en personlig tråd.
Och det jag kan tycka är märkligt (och det är här min empatilöshet slår till) är hur man kan ägna så mycket kraft år att sörja någon man aldrig hann lära känna, medan det för de flesta brukar räcka med några dagar att komma över den mest akuta sorgen efter en förälder man älskat i hela sitt liv. Även om sorgen finns kvar som en tagg i hjärtat så orkar man ändå med sin vardag. I mina ögon verkar det som om man till stor del kämpar mot sitt eget dåliga samvete, och mer eller mindre medvetet framkallar sorgkänslor: Man tillåter sig inte att må bra, för att det känns som om man sviker den som borde ha fått leva.
Att förlora ett barn i magen är säkert enormt jobbigt. Men som du säger, det är ju inte som om man älskat och lärt känna ett barn under en längre tid. Sex veckors sjukskrivning minns jag ett par fick som fick ett levande barn, som avled. Viss skillnad. Själv var jag hemma från jobbet i två dagar när min mor avled. Det är fyra år sen. Jag sörjer henne fortfarande, men numera är det mest en saknad.
jag håller med dig, nån måtta får det ändå vara. Man får ta sig i kragen istället för att gå hemma och älta.
