Skörda frukten av AP

Jag har precis omvänd erfarenhet, väntar man in tills barnet är moget så är det inga som helst problem med egen säng. Sonen bad om en när han var runt 3, när han sover där så sover han där hela nätter vilket han för övrigt har gjort varje natt förutom kanske vid sjukdom sen han var 18 månader oavsett vart han sover... själv eller med oss spelar ingen roll.

Ang att "klippa navelsträngen" ... visst vi lämnade inte sonen när han var liten, pga av att det inte kändes bra men nu när han är 7 så i somras var han ute i stugan med sin farmor och farfar i 4 veckor, under den tiden sågs vi 2 eftermiddagar och en helg och han ville stanna en vecka till... det låter som ett barn som inte har "klippt navelsträngen" va?

Stora flickan sov tillsammans med oss i vår säng fram till att hon fyllde två. Då köpte vi en egen säng till henne, utan tanke att engagera oss i att få henne att sova i den, VI tänkte att "vill hon sova i den är det bra, vill hon sova med oss så gör hon det". Hon föredrog dock sin egen säng omedelbart och somnar och sover i den sedan dess. Visst kommer hon upp till oss någon gång och alltid om hon är sjuk men det är inte och har aldrig varit något problem att få henne att sova i egen säng - just för att vi väntat in henne. Det är också den erfarenheten jag har av andra "APföräldrar", att om man inte stretar emot barnens behov så går det mesta väldigt smidigt
Appropå att "få tillbaka samlivet" så går det utmärkt även om inte just dubbelsängen är ledig

AP är förresten absolut inget nytt även om kanske begreppet i sig är det. AP handlar om att ta några steg tillbaka till ett mer ursprungligt föräldraskap, samtidigt som man, givetvis tar tillvara på det som är positivt i vad som är "nytt". Modern forskning har ju lett oss fram till en väldigt mycket mer human syn på spädbarn och deras behov exempelvis och tack och lov för det

AP finns inte sedan sextiotalet! AP finns överallt och har funnits i alla tider och är faktiskt det absolut vanligaste sättet att förhålla sig till barn i världen. Det man måste göra för att förstå detta är att:

1. Förstå att världen är mycket större än västvärlden och definitivt större än lilla Skandinavien
2. Ha kännedom om hur det ser ut i andra kulturer och världsdelar, t ex är samsovning långt upp i åldrarna det absolut vanligaste i Asien, Afrika och Sydamerika
3. Kunna en del historia, t ex hur människor i Europa levde med sina barn fram till 1700-talet
4. Ha kunskap om hur människors naturliga och biologiska behov ser ut

Att tvinga/vänja/lära sina SMÅ barn (och då menar jag barn fram till 5-6 års ålder) sova i egna sängar och i egna rum är faktiskt undantaget i världen.

  

Känner inte alls igen att det skulle finnas en massa AP-trådar som vittnar om väldiga problem med att få barnen att sova i egen säng? Vart är de trådarna? Vi har samsovit väldigt mycket med vår tjej, i perioder hela natten och i perioder har hon först blivit nattad i egen säng och sedan flyttats över eller själv kommit över till vår säng om/när hon vaknat senare under natten. Vid behov helt enkelt. Nu sover hon hela nätter i egen säng. Hon är precis fyllda 3 år. Hon började sova hela nätter i egen säng när vi flyttade in den till vårt rum efter att hennes lillasyster föddes (som sover brevid oss i stora sängen). Antar att hon kände sig lite utanför över att behöva sova i annat rum helt själv.. innan kom hon oftast över till oss någon gång under småtimmarna och det fungerade bra så, men sen lillasyster föddes märkte vi att vi behövde flytta sängen så det gjorde vi. När hon vaknar på morgonen kan hon sitta själv och leka en stund i "sitt" rum utan att behöva väcka mig, sen smyger hon in när hon vill ha frukost.

Så stämmer inte alls tycker jag att det skulle vara så bökigt bara för att vi är vanedjur. Tvärtom är jag av åsikten att de utan några som helst problem själva väljer att skapa distans till föräldrarna när de är redo. Det är liksom så vi människor fungerar. Vi är skapta för att så småningom bli självständiga och hela utvecklingen bygger på det, dock är vi inte skapta för det redan som spädbarn. Steg för steg sker utveckling hos barnet som möjliggör en trygghet utan den vuxnas närvaro.

Nu är ju vår tjej inte tonåring men svarar på det sista ändå, hon är bara 3 år än men det går utmärkt att "klippa navelsträngen" Vi har låtit henne styra och utvecklingen har skett successivt på hennes villkor. Har hon visat att hon vill vara nära oss har hon fått vara det. Första gången hon sov borta var hon 14 månader och det gick jättebra. Nu sa hon senast vi var där (hos mormor) att hon ville stanna kvar när vi skulle åka, då gick det inte men nästa gång vi är där kommer vi nog låta henne stanna någon dag extra om hon vill, bara för att helt enkelt ge henne den möjligheten. Hon har det senaste halvåret genomgått faktiskt i mina ögon mycket stora förändringar då hon innan varit väldigt avvaktande och försiktig (många gånger även väldigt rädd och således också mycket mammig/pappig) i nya och obekanta situationer, många skulle nog kalla hennes beteende typiskt otryggt (inte jag dock) men nu har hon blivit väldigt framåt och tar för sig i sociala situationer, är vågad och behöver inte alls ha mig eller pappa i hälarna när vi är någonstans. Det gör mig stolt att se, när hon tex glatt kan springa iväg som i midsommras, med ett gäng andra ungar (hennes lite äldre kusiner) och leka i skogen utan att vi ska behöva vara med, även om någon alltid såg vart de var och så. Vi har uppmuntrat henne där det har behövts men också låtit henne vara hos oss och i vår famn om det är vad hon har behövt och velat. Förra årets midsommar satt hon mest med oss och lekte bara med mig eller pappan i hennes uppenbara närhet. Man kan säga att hon har själv fått klippa navelsträngen i den takt hon behöver. När hon är 7 år kanske hon precis som Marlenes son kommer vara 4 veckor själv med mormor ute på landet där hon bor! Så är inte ett dugg rädd att hon kommer bli en mammig tonåring som inte vågar lämna hemmet

Jag har tonåringar, en är snart på väg att lämna tonåren, fyller 20 om några månader, den andra är snart 18.

De är väldigt självständiga. En har varit utebytesstudent och var borta i ett år, den andra reser utomlands så fort hon kan. Båda har helt på egen hand skaffat schyssta extrajobb under gymnasietiden. Båda har i flera år fritt valt om de vill följa med oss vuxna på våra semesterar eller om de vill hitta på egna aktiviteter.

Jag har funnit att AP gett självständiga, ansvartagande och hansynsfulla ungdomar som till på köpet vågar stå för att vi har starka band. De hör av sig när de är ute på kvällar och nätter så att jag alltid vet var de är och står ut med att jag har deras kompisars telefonnummer och att jag följer dem på Facebook.

Å andra sidan har de haft fria lägggtider sedan 10-12 årsåldern och aldrig haft några tider när de ska vara inne på kvällarna.

Vi har nog aldrig haft ett enda tonårsbråk - de är bra på att lyssna av mig och vet var mina gränser går. Jag vill gärna tro att de lärt sig av mina försök att vara lyhörd för deras behov och personligheter.

Jag har en liten sladd på fyra år och vi samsover och ammar fortfarande. Han slutar när han är mogen för det men han är redan mer självständig än många av sina jämnåriga

Jag samsov med mina föräldrar tills jag var 5. Bodde i en tvåa då och hag hade egen säng i samma rum, men kan inte minnas att den användes. Sen flyttade vi och jag fick eget rum, men sov nog då och då hos föräldrarna hela eller halva nätter upp till 7-8 årsåldern. Men ja... jag känner mig rätt självständig idag. Däremot är jag närmare min familj än många jag känner, fast svårt att säga om det har med samsovning att göra eller bara med att jag verkligen gillar mina föräldrar.

Konstiga antaganden ts gör och jag undrar också var alla trådar om att ap-barn inte kan sova själva på väldigt länge finns??

Jag orkar liksom inte ens tänka så som du gör. Om jag haft barn som velat sova själva i eget rum och egen säng hade de fått göra det. Egen säng iaf, vi har inte så stort Nu trivs vi väldigt bra med att ha ett sovrum där alla sover och jag njuter av småbarnstiden, att få sova sked med min son. Trippelsked funkar också fint hemma hos oss.

Gällande sexlivet, tja, alla kanske inte är så inkörda på sängen varje kväll när man gått och lagt sig. Vårt sexliv har verkligen inte blivit sämre av barn, möjligtvis graviditet för jag har svårt för det med en bebis i magen, men inte efter barn fötts. Jag tycker snarare det känns lite beigt att hålla sig till sängen hela tiden men där är man väl olika antar jag. Synd bara att alla de som är såna förutsätter att det är "the only way". 

Upphör aldrig förvånas över hur folk ser på ap. För ett tag sen var där nån tråd om ouppfostrade snorungar som inte har föräldrar som sätter gränser och nu denna. Jag kommer aldrig att kunna köpa resonemanget "om inte du gör detta nu kommer ditt barn aldrig att mogna eller förändras". Vanedjur och förändringsbenägna är två helt olika saker enligt mig.

Jag har en tonåring som samsov till 6-års-åldern och sedan dess inte samsovit (utom någon enstaka gång vid mardröm)
Nej, vi har inte haft problem med inget som du skriver.
Mitt barn var flaskbarn och nappbarn och vi hade inga problem när vi slutade med detta för vi väntade in det och då var barnet redo.
När vi märkte att barnet var redo för att slippa blöja så gick det snabbt.

Vår tonåring är artig. social, sköter sig perfekt i skolan och hemma hos kompisar, men är som de flesta tonåringar, dvs rätt besvärlig emellanåt och underbar rätt ofta.