Anonym (en till) skrev 2011-03-31 09:12:15 följande:
Förlåt om jag tjatar eller frågar sånt som du redan berättat men jag är så nyfiken och vill gärna lära mig mer om hur det här fungerar..
Har du bearbetat händelserna som skedde tidigare i ditt liv så du har kunnat gå vidare?
Det jag personligen känner är att det som tidigare hänt i mitt liv hemsöker mig jämt i mitt liv. Alltså min dåliga självkänsla, oförmågan att kunna hantera svårigheter och känslor i vardagen.. Min terapeut jag som jag gått hos i fler år har fått mig att inse att det som jag inte förmår hantera och som ger mig ångest är sådant som jag aldrig fått lära mig hantera som barn..
Tex: när jag som liten var ledsen för något fick jag höra att jag skulle skärpa mig eller att jag var så känslig. Ingen talade om för mig att det var okej, gav mig bekräftelse att det var okej att vara ledsen för att jag hade ramlat eller vad det nu kunde vara, ta mig i försvar och få mig att förstå att den som hade retat mig inte var shysst, osv...Eller att min pappa (som säkert led/lider av någon psykisk sjukdom) kunde vara så oberäknelig i sitt humör, svängde otroligt och det gorde att han var oförutsägbar och jag höll mig alltid på min kant, visste inte vad som kunde/skulle ske härnäst.. Sånt sätter spår i en och man lär sig att hantera sina känslor och händelser på destruktiva sätt (iaf har det varit så för mig).
Det ledde till att jag var osäker, lät andra utnyttja mig, kunde aldrig säga ifrån och har alltid låtit människor trampa på mig. Det har blivit så otroligt uppenbart för mig nu i vuxen ålder och särskilt när jag fick barn. Alla dessa känslor och tankar har blivit enorma och jag har omöjligt kunna hantera dem utan sparkat bakut, varit omöjlig för min man och inte orkat med nånting...Det här pågår jämt och ständigt fortfarande..Trots att jag gått hos terapeut, ätit mediciner osv..
Självklart går det ut över jobbet också, att man inte orkar hantera minsta motgång.
Lite kortfattat så..
Jag håller alla tummarna för dig imorgon! Andas djupt och lugnt, kan ta med dig någon du litar på så du inte känner dig utlämnad?
Jag har bearbetat och gått vidare med det mesta faktiskt... Inte med hjälp av psykologer eller så för det har inte hjälpt mig alls, men jag har pratat med andra som varit med om samma saker och på så sätt bearbetat det och sedan gått vidare.... Men det finns ju alltid kvar... Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp, mobbing, och precis som du säger var jag också så vansinnigt osäker och lät andra utnyttja mig på alla möjliga vis...
När jag ser en våldtäkt på tv i en film, reagerar jag fortfarande mer än gemene man, och jag vill försöka rädda alla barn som far illa i skolan... Från början slog hjärnan helt bakut och jag hade i princip sex med allt och alla, gjorde allt folk bad mig om för jag kände att jag förtjänade det, jag var "smutsig", efter den fasen, kunde jag inte vara ensam med män, ännu mindre ha sex med dem, aldrig gå ensam ute, hade inga vänner för jag litade inte på någon... Gick under tiden till psykologer men utan framgång, men sedan hittade jag personer på nätet... Det var enkelt att prata, man behövde aldrig visa vem man var, man var anonym och det var så befriande att veta att man inte var ensam och de som redan gått igenom saker kunde hjälpa en att gå vidare...
Sedan är ju inte allt svart och vitt, jag mår inte bra psykiskt ändå, men känner att jag har lämnat de delarna bakom mig...
Vet inte om du fick ut något av detta, så fråga gärna om det är något mer du vill veta...
HelenFr: CFS/ME, ångestsyndrom, emotionell personlighetsstörning, depressioner, lätt social fobi och fibromyalgi