medium, bluff?
Hej. Jag har inte läst allt vad som har skrivits här, men jag läste vad du( trådstartaren) skrev. Jag blir jätte varm i mitt hjärta när ja läser om vad mediumet skickade med din moster. Jag är en av dessa hopplösa troende utav ett liv efter döden och att de finns så mycke mer än detta liv på jorden. Jag själv som många andra har en medialförmåga (vill även påstå att alla har de mer eller mindre vare sig dom tror de eller inte).
Jag har alltid varit öppen för att detta liv vi lever för är vi till för att lära oss något utav, och att vi är här för en anledning, dels pga. kärlek och sen att vi kan samla mer information och kunskap.
Jag har under ett års tid nu, gått en typ av medial personlighets kurs, där jag har ransakat mig själv grym mycke de har varit en enormt jobbig tid med mycke upp o ner gångar, men jag har under detta året fått hjälp att förstå mig själv att kunna finna verktyg och förtså när jag har en känsla så kan den stämma, och att jag är på rätt väg. Jag har fått vägledning genom mina vänner på andra sidan, och jag har genom detta kunna hjälpa andra med att vägleda. Men jag möter enormt mycke motstånd, utav folk som inte tror på de jag tror på, och jag acepterar andras åsikter och troende. Men vist kan jag tveka men endå så har ja så mycke som ja tror på.
Anonym skrev 2010-11-03 18:57:48 följande:
då kan jag försöka förklara varför jag VILL tro. För att jag saknar min pappa, för att sorgen efter honom är totalt olidlig, och jag känner mig ensam och missförstådd av människor runt omkring som tycker "det har gått en tid nu, du borde må bättre" eller som säger saker som "man måste gå vidare... det hade din pappa velat", såna ord hjälper inte ett skit utan får mig bara att få dåligt samvete över att jag saknar honom och mår dåligt. Jag vill tro på den andra sidans existens eftersom att mitt liv just nu är förjävligt när pappa är borta och det enda jag vill är att han ska finnas, då är det lätt att man söker sig till såna saker som medium och annat, för det lättar ens smärta. Att ha en tro på att personen fortfarande finns hos en, om än "bara" som ande,så lättar det sorgen något oerhört mycket. Om man aldrig har mist någon själv, så är det nog svårt att förstå... men jag känner så, och jag tror att det är därför många andra också gör det. Man vill hitta något som minskar smärtan. Tänk dig själv om du skulle vara hemma och ha svin ont, säg att du brytit ett ben och inte kan ta dig till akuten av något skäl, skulle du då inte leta i vart enda skåp i huset efter smärtlindring?
Detta blir en smärtlindring. Vare sig man blir lurad eller inte.
Ja förstår att du "vill" tro på detta och att det kan bli lättare att orka forsätta till vardagen. Jag brukar säga såren läker inte men man lär sig att leva med dom, man kommer sakta men säkert tillbaka till vardagen vare sig man vill eller inte, Jag har förlorat 3 viktiga personer i mitt liv och trotts att de är 15½, 10½ och 5½ år sen dom gick vidare gör de fortfarande jävligt ont och jag sörjer dom än. Så tiden läker inte alla sår, men man lär sig behärska dom och de är jävligt jobbigt, och de är viktigt att låta de ta sin tid, så gör de. Jag har sökt mig mycke till djur, mina djur har varit mina bästa vänner då jag stundtals har haft de väldigt jobbigt, de är snart 6 årsen jag va tvungen att ta bort en utav min bästa vän, jag sörjer honom än, jag gråter fortfarande och tänker på honom nästan varje dag, jag är övertygad om att han finns med mig och att ser mig och är med mig.
samma sak som min morfar som dog för 10½ år sen, jag vet att han är med mig eller i alla fall inte långt ifrån mig.
Mitt råd till dig, tillåt dig att sörja, så länge du inte går för djupt in i sorgen och du inte klara dig upp ur den. Prata med din pappa, han hör dig och torkar dina tårar även fast du inte själv ser de.
Stor kram från mig
