Hamnkrumelur skrev 2010-11-01 17:40:54 följande:
Hittils har jag aldrig brytit något. Jag vet inte hur jag skulle hantera det. Buksmärta är det värsta jag vet. Jag får panik. Jag har alltid fått panik av mensvärk. Hur panikslagen skulle jag då inte vara när jag väntar på att första värken ska komma...fy tusan! Sen vet man ju inte hur länge man kommer ha ont.
Kejsarsnitt känns mer som en planerad smärta. Sen får man en massa smärtlindring också som man inte kan få när man ska föda vaginalt eftersom det kan påverka barnet.
Det enda positva med den där smärtan är ju att man få ett barn. Det är säkert värt det men vägen fram till barnet är fött. Huvva!!
Om man är rädd för själva smärtan bör man nog först försöka få hjälp mot den fobin. Smärtan EFTER förlossningen gick i princip över omedelbart för mig som födde vaginalt. Min neokompis som blev snittad samma dag hade förlamande smärta lång tid efter snittet, hon kunde ju inte äta hur starka smärtstillande som helst heller, för att det går över i mjölken. Alltså, smärta är inblandat i barnafödande oavsett om de kommer vaginalt eller via snitt, så den fobin måste man jobba med i vilket fall som helst. Däremot tycker jag det finns andra anledningar att utan diskussion få beviljat ett planerat snitt, t ex att barnet inte vänt på sig och riskerar att födas i säte, att man har en tidigare traumatisk förlossning, att man har någon sorts medicinskt besvär som gör att man måste ta ut barnet i förtid etc. Smärta är som sagt naturligt vid barnafödande och den smärtan kan inte helt tas bort oavsett förlossningsmetod.