Egentligen är det rätt enkelt: Svara på frågan i rubriken: Är eller var du rädd att bli en klon av dina egna föräldrar när du ska bli eller blev förälder?
Följdfråga: Vilken eller vilka egenskaper hos dina föräldrar vill du ta efter, och vilken eller vilka vill du verkligen INTE ta efter?
Ser fram emot svar!!
Jag var nog inte direkt rädd för att bli som min mamma, det har kommit nu på senare tid. ;) Men däremot kom det upp mycket funderingar kring barndomen och en rädsla för att bli en dålig förälder under själva graviditeten.
Något som jag inte vill ta efter från min mamma är att hon är otroligt bra på att ta på sig "offer rocken" och tycker synd om sig själv istället för att se att det bara är hon som har möjlighet att förändra hennes livssituation.
Annars vill jag gärna ha ärvt hennes öppenhet och omtanke om andra människor.
Jag är rädd att jag ska bli som någon av dem. För min pappa han var jätte stäng, han drog mig och min bror både i håret och öronen när vi gjorde fel, och det var ju rätt ofta eftersom han var så sträng. Jag åkte till honom varannan helg och hade jätte ont i magen varje fredag jag skulle dit. Men han är mycket mycket mindre sträng nu och snällare!
Min mamma var tvärtom, hon brydde sig aldrig. Jag fick vara ute hur länge jag ville typ när jag var liten.. hon brydde sig knappt om jag gick till skolan. Hon brydde sig helt enkelt inte.. sov hela dagarna medans jag satt helt själv och kollade på tv eller något annat. Och då snackar vi inte om att jag var tonåring utan hon var såhär hela min uppväxt liksom.. så länge jag minns!
Och jag känner att jag kan bli lite av båda dom (vilket kanske är en bra blandning). Men jag vill inte bli något av hur dom uppfostrade mig. Det är ett under att jag är så duktig (eller vad man säger) som jag är.
Oj glömde säga att jag väntar barn. :P är i vecka 12.
Hihi, såg nu att det stod föräldrar så får väl lägga till pappa i ekvationen också :D
Något jag inte vill ärva av honom är att han inte är vidare bra på det här med relationer, att hålla kontakten och sådär. En egenskap som jag verkligen skulle vilja ärva av honom är att han alltid står på sig och säger vad han tycker i alla situationer, bryr sig inte ett dugg om hur andra uppfattar honom. Själv är man lite mer mesig men det kommer kanske med åren. :)
Jag är ganska säker på att jag inte kommer ta efter min mamma. Herregud då skulle jag hellre hoppa i sjön. Hon är väldigt "titta på mig, titta på mig..." Bläh.
Fick flytta många gånger under min uppväxt också, inte något jag vill göra emot mitt barn. Byta skola konstant, byta vänner och miljö. Nej tack. Det var jobbigt.
Något jag inte vill ta efter från min mamma (har bara växt upp med mamma): Blir hysteriskt arg och skriker för minsta lilla, kan inte se till andras behov eller andras åsikter utan allt ska gå efter hennes utstakade linje.
Nu låter det säkert som jag hatar min mamma men det gör jag inte. Jag har bara aldrig haft något bra förhållande till henne. Har aldrig haft den där kontakten man borde ha, pratade aldrig om såna där personliga saker. Vi har än i dag ett väldigt krystat förhållande.
Och så som jag skrivit nu vill jag inte att mina barn ska växa upp, jag vill att dom ska känna att till mamma kan man gå oavsett vad som hänt. Dom ska höra att jag älskar dom minst en gång om dagen. Kramar och pussar. Ja jag kommer nog inte bli som mina föräldrar mot mina barn. Jag kommer bli som jag blir helt enkelt.
Uff jag är livrädd för att bli som min mamma
Älskar mina barn vilket inte min mor verkar vara kapabel till att göra och då får ju det givetvis konsekvenser i föräldraskapet då hon inte bryr sig nämnvärt
Pappa bara lallar med så honom lär jag nog inte bli som
När jag var ung ville jag inte bli som någon vuxen... Inte specifikt mina föräldrar. Men med åren har jag insett att mina föräldrar inte var annorlunda än andra vuxna och självklart växte jag och började likna dem mer och mer. Det enda jag fortfarande försöker lova mig själv är att inte gå in i ett rum och automatiskt ta den andre vuxnas parti mot barnet ("lyssna på din mamma") utan att lyssna på båda parter om vad som egentligen hände. Det var det som smärtade mig mest att man inte hade någon rätt att överbevisa de vuxna som barn.
Jag var absolut inte rädd för att bli som mina föräldrar snarare tvärtom då jag tycker jag fick en kanon uppväxt.
Lagom stränga med regler vilket jag själv tycker är viktigt. En uppväxt utan regler är inget för mig. Jag var aldrig direkt upprorisk då jag lärde mig att respektera vuxna och inte minst mina egna föräldrar. Det enda jag inte hade velat ta efter är kanske att dom var lite dåliga på att säga att dom älskar en även om man visste det. Dom säger det nu i vuxen ålder istället, så jag överröser min dotter med fina ord varje dag 
Nej det har jag aldrig varit rädd för. Mina föräldrar har många bra sidor som jag gärna tar efter och har i mig. Sen har de en del mycket dåliga sidor som jag aldrig kommer bli som att de gav dåligt samvete, aldrig erkände glasklara fel och ja vad ska man säga de var motsatsen till de som skröt om sina barn.. de kunde börja tjura å känna sig knäckta på allvar för att man lärt sig något i skolan som de inte kunde å så, man kunde inte snacka med dem om man "mådde dåligt", de sa bara: du är inte unik. Eeh jaha nej men det vet jag, suck.
Sen har de bra sidor som jag har svårt att sätta lite ord på här men de har alltid arit hjälpsamma tex å det är fantastiskt å jag vill inte va utan dem å de är jättebra mor/farföräldrar nu :)
Nej, de var mina förebilder. Det som jag inte gillade med min mamma när jag var yngre, var att hon funderade alldeles för mycket på "vad folk ska säga". Hon var liksom lite för noga med det yttre - både utseende och uppträdande. Jag var dock aldrig rädd för att ta efter henne i det hänseendet, eftersom jag alltid struntat högaktningsfullt i just "vad folk ska säga"!
Nej, jag är inte det minsta rädd att bli som mina föräldrar. Jag hoppas och ber att jag kommer göra ett lika bra jobb.
Ja, eller rättare sagt, jag är rädd för att ta efter min mors mönster att hantera vissa saker. Till exempel kunde hon straffa ut en (bli arg och tyst och passivt aggressiv) istället för att bara bli arg. Men överlag tycker jag att hon har gjort ett bra jobb och jag vill göra ett lika bra jobb.