Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH

Planerat ET/FET:
Malbert - slutet av mars, äggplock 29/3 IVF försök 1
Ankaja AMH 0,2 Äggplock 28/3  IVF försök 1

Ruvar:

Gravida: 

Övrigt: 

Hej allihopa, hänter inte så mycket på min sida... bara väntan... 
Såg iaf att uppgifter inte riktigt stämde i listan så jag passar på att uppdatera dem och lägga in Albatross74.

Ser fram mot en solskenshistoria snart! Kram till er alla! // Jegs

Väntar på nytt försök:

Planerat ET/FET:
Malbert - slutet av mars, äggplock 29/3 IVF försök 1
Ankaja AMH 0,2 Äggplock 28/3  IVF försök 1

Ruvar:

Gravida: 

Övrigt: 

Nu hör jag kanske inte hemma här eftersom jag ser vårt senaste försök som ett stort misslyckande och kommer gå över till ÄD. Men det beror nog på vår historia och att vi har väntat så länge och har så många andra fel.

Jag hade superfina ägg för 4 år sedan då ett IVF slutade med 10 perfekta blastocyster, men för oss blev de bara missfall. Nu tog de nyligen slut och vi skulle göra ett nytt färskförsök med donator spermier då min man fick cancer efter vårt förra försök. Mitt AMH värde hade dock dalat från 1,54 för 1 år sedan till 0,54 innan det här försöket.

Men vi fick i alla fall 10 ägg varav 7 fertiliserades, men kvaliten var dock inte så bra längre så det blev bara ett 7 celligt ganska fint och ett 6 celligt med fragmentering kvar, vi fick tillbaka båda men inget plus och inget till frysen. Om vi just hade startat så hade vi säkert försökt igen då jag vet många med liknande resultat som har fått barn, men vi orkar inte mer med dåliga odds så vi går vidare och hoppas att det höjer våra chanser massor.

Ankaja - Grattis!

Malbert - Vilken solskenshistoria! Får jag fråga hur dina FSH- och AMH-värden var/är?

// Jegs

Jegs: Tack! känns helt overkligen.
Jag har AMH 0,55 - fick det i januari. FSH har ja ingen anning om tyvärr. Jag kommer inte att ta ut något iförskott. Många länga veckor kvar och om det lyckas är det helt enkelt en bonus :)

Hej,
Jag kom ju in på den här tråden och Familjeliv i januari/februari när jag fick senaste beskedet om AMH 0.06 och det kändes helt kört, samtidigt som jag inte fattade alls vad det innebär... Först är jag jätte tacksam för att familjeliv finns och alla ni där ute som är i samma eller liknande sistuation, jag kunde ställa en massa frågor och få svar. Och till att börja med var jag väldigt fokuserad på varför jag har dessa värden, har min livsstil påverkat osv osv.. Känner nu att jag har börjat släppa den biten och fokuserar nu på att få en chans att bli biologisk mamma. Alternativen med äggdonation och adoption har jag eller vi så länge lagt på hyllan så länge, även om jag förstås tänker på det... Jag är dock oerhört tacksam över att jag var och reste i Indien förra året och mötte både fattigdom och föräldralösa barn, insåg då att det finns väldigt många barn ute i världen som inte har föräldrar. Vi brukar även skämta lite lättsamt hemma om att vi älskar och ser våra tre kattpojkar som våra egna barn, min sambo brukar säga att den minsta killen ser ut som mig på morgon, vi ser båda så där trötta och tilltufsade ut när vi precis har vaknat... Men visst har jag så länge jag kan minnas längtat efter den dag som jag är gravid och kan stoltsera med min fina mage, den där stunden på BB när min sambo och jag för första gången är ensamma i ett rum med vårt lilla barn och när barnet växer och jag kan utläsa att han/hon har min höga panna eller min Sambos ögon, hoppas innerligt att jag ska få uppleva det... Men blir inte det så, hoppas och tror jag att jag kommer att hitta andra ögonblick och stunder som motsvarar... Men stundvis är det jäkligt svårt att vara positiv och då tror jag att det är viktigt att låta sig vara ledsen, gråta eller vara arg. Jag har inte svårt att berätta för min omgivning om min situation, ur mitt perspektiv blir jag förvånad att det är ett sådant tabu-ämne och ingen pratar om det... Samtidigt respekterar jag alla som inte vill berätta, det måste förstås vara individuellt, har dock fått ett fint mottagande och respons från dem jag har berättat för.
Vad gäller äggdonation så tycker jag oxå att det är konstigt att det inte marknadsförs mer, köerna beror ju på att det finns få donatorer. För egen del visst jag inte att det var möjligt och fanns förren för ett par månader sedan... Detta blev långt...
Kram på er! // Jegs

Hej,

Jag valde också att inte berätta om ivf försöket, de enda som kände till vårt försök i februari är en vän och min sambo. Men det är också jobbigt att inte prata om det som upptar en stor del av tankeverksamheten. Samtidigt nu när jag i efterhand vet att det inte funkade känns det skönt att slippa frågor om hur det känns, när nästa vi ska göra nästa försök etc.

Jag kände mig som en robot under hela ivf programmet, bet i hop, fixade jobb och allt annat. Men det var en otroligt stressande känsla att hela tiden pussla och hitta på ursäkter för att jag var borta. Och det är ju inte bra att gå omkring och vara orolig och stressad heller. Men det är så otroligt svårt, kan inte ens tänka mig att behöva berätta detta för min chef.

Det är en tuff process och jag håller med om att man får konstiga funderingar...det hör nog till

Hej!

Jag har valt att berätta för en liten krets, de som var tvungen att få veta och närmaste familjen. Till de som jag var tvungen att berätta för var min chef och mina närmaste kollegor, som direkt påverkades av min frånvaro under tiden för utredning. Jag arbetar som lärare, så frånvaro från jobbet går inte omärkt förbi. Jag har dock bra kollegor, som ställer upp och dessutom håller tyst. Jag tillhör dem som inte vill att andra ska veta, för jag vill inte ha frågorna om hur det går osv.

För mig går det upp och ner gällande funderingarna och hur de påverkar mig. Jag är rätt gammal (snart 37) och har klarat mig bra utan barn hittills, så jag lär väl överleva det faktum att det är för evigt om det nu blir så. Det som känns värst för mig är det faktum att min oförmåga även drabbar min sambo. Jag vill inte att han ska behöva ge upp egna barn för att jag inte duger till att få några. Kan dock tillägga att han är väldigt stöttande och absolut inte vill att jag ska känna mig skyldig. Hur hanterar ni andra detta? 

Jag har, som jag tidigare nämnt, en tvillingsyster som jag hoppas ska kunna ge mig ett ägg om det visar sig att mina är helt värdelösa (AMH 0,49 i november). Den 11/4 har vi första besöket vid Karolinska i Huddinge, så då får vi se efter det. Jag hoppas att jag så småningom kan få några besked om varför läget ser ut som det gör. Jag åt minipiller i flera år innan vi började försöka få barn och hade då ingen mens alls. Nu undrar jag om detta kan ha påverkat äggkvalitén... Alla gynekologer jag träffade sa under tiden att det inte var någon fara, men ändå går tankarna till att jag kan ha sabbat mina egna möjligheter att få barn.

Jag håller med om att det känns skönt att veta att man inte är ensam i detta!

Håller tummarna för er alla!