Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Först och främst vill jag skicka en styrkekram till dig..
Jag kan inte ge dig något råd för att gå vidare, baserat på det "lilla" du skrivit.
Men jag kan säga som så här, hade min syster (systrar) inte närvarat på mitt barns begravning så vet jag inte vad jag hade gjort.. finns inget ursäkt i världen att inte närvara (ngn kanske, men definitivt inte en tenta.)
Nä, skamligt av henne.. även om hon är "känslig" å dina föräldrars minsta, så borde hon själv inse att i det skicket du var i så behövde du allt stöt och närhet du kunde få i det läget.. både före, under och efter..
Förstår att du inte orkade ta i det då, men detta kommer gräma dig om du inte får upp det till ytan.
Om du tycker det är svårt att ta det "face-to-face" är mitt tips att gå hem till henne, säga att du skrivit ett långt brev (som du då gjort) och förklara för henne att det är jobbigt att säga allt rakt ut och du vill att hon ska läsa detta brevet i lugn och ro och i eftertänksamhet. Därefter prata om allt som ligger under ytan och bubblar.
Vad har du förresten sagt för anledning nu när du valde att bryta med henne?
Var du ärlig?
Nä, du måste få sagt det du känner, annars kommer du inte gå vidare..
Men som sagt, att inte finnas för dig i den svåra stunden är för mig ofattbart.
Om hon nu inte fattade det själv, borde dina föräldrar, hennes kille eller någon annan talat om detta för henne.
Lycka till!

Jag vet inte om jag är helt annorlunda än alla andra härinne..
Men allvarligt talat.. om er syster/bror hade förlorat sina närmsta, hade ni verkligen kunnat använda ursäkten..
-JAG klarar inte av att gå på begravning..
För mig handlar det inte om vad JAG klarar av, utan man gör det bara och man fixar det bara..
så är det i min värld.
Å jag är definitivt inte en tjej som ser saker svart eller vitt..
Det är aldrig lätt att närvara på en begravning (tro mig, jag vet, min syster begravde sin dotter.)
Finns inte på kartan att jag skulle sagt till henne att JAG inte fixar det..
Nä, jag är inte överens me' många tidigare inlägg här.. men det är min åsikt..

Fast möter du inte henne på nå'n nivå ( t ex genom brev el liknande) så kommer du ju aldrig reda ut detta..
Då kommer du faktiskt gå runt å va bitter.. då hjälper det inte vad du får för råd här, det kommer aldrig lösa sig av sig självt.. om du vill ta upp det till ytan, så måste du berätta för henne vad du känner även om det rent ut sagt är skitjobbigt.. annars kommer du alltid störa dig och vara bitter för detta resten av ditt liv.

Här måste jag flika in.. jag tror inte du kan förstå en förlust till 100% om du själv inte upplevt den.. däremot kan du känna med den som har förlorat nå'n.. känna med dens sorg och förtvivlan.
Men sätta dig in i att förlora ett barn om du inte gjort det själv går nog över vårt förstånd.

Jag nästan baxnar över hur denna tråden "urartat".. skrev en del igår när TS la ut tråden, men det har kommit en heeel del svar sen dess..

En sak som jag nästan finner skrattretande är att någon skrev, "kan inte TS fatta att begravningar är riktigt jobbiga för vissa".. ha ha ha säger jag rent ut sagt.

JA, begravningar ÄR jobbiga.. vad trodde Du? Där satte du hôvet på spiken..
De kan vara hjärtslitande och tunga för att nämna några få saker.. är det verkligen någon som tror att begravningar är lätta?! Va?
Har genom de sista 3 åren närvarat på min systers dotters begravning (som för övrigt inte hann ta ett andetag på denna jord), på min väns sons begravning som hann bli 4½ år samt min Pappas begravning som dog av cancer i våras.
Det har fasen inte varit lätt för NÅN.. ingen begravning är "lätt" eller "enkel".

Och som nå'n skrev (precis som det skulle vara förmildrande omständigheter), "barnet kanske dog i magen å därför hade systern ingen relation med barnet eller har ju aldrig känt barnet".. 
Skulle jag sagt det till min syster (även om vi kanske inte är de tajtaste) när hon förlora sin dotter i v30 så hade det inte varit mer än rätt att hon vänt mig ryggen.

Det ÄR inte lätt att närvara på en begravning, MEN det kan vara ett relativt "fint" minne att delat den dagen (som f ö är väldigt viktig för de närmaste) tillsammans med familj och vänner vare sig hur relationerna än är.
Jag står för vad jag tycker å jag tycker det är fegt att inte närvara på en begravning.. för att jag är så känslig, eller jag klarar inte av när alla är så ledsna eller det blir helt enkelt för tungt.. vilka argument!
Vem är det tyngst för egentligen?!
Den som t ex förlorat sin 4½-åriga son eller den som sitter i bänkraden och blir "obekväm" för att alla gråter?!
Och det som nå'n skriver att man inte sörjer mer för att man är på begravningen, man kan sörja minst lika mkt hemma.. Självklart sörjer man inte mer för att man är på begravningen, men det är ett fint sätt att minnas och hedra den som dött.
Jag kan bara gå till mig själv och hade nå't hänt med min dotter eller barnet jag bär i magen skulle jag vilja vara omsluten av familj och vänner.. 
Ett boktips för just detta med sorg och hur man hanterar sorg är "En bro över mörka vatten" av Stig Jonsson och Annika Hagström.. känns som en del skulle behöva läsa den härinne.. 

Så fint och bra skrivet.. min Pappa låg oxå på palliativa avd i nästan ett halvår.. Mamma och vi 3 syskon var där dygnet runt.. fick oxå höra från personalen att det var så fint av oss att vara där hela tiden och till slutet.
Finns det nå't annat alternativ undrar jag? Nä, sannerligen inte..
Jag hade mina bryt när jag ville skita i allt å låta vardagen rulla på som vanligt.. men man finner den där xtra styrkan när man väl behöver den.. håller me' dig fullständigt.. jobbigt för dem?!!
Håller med dig även i det du skriver att hur kan man ens kräva att andra ska ta hänsyn till ens egna känslor när man skiter i andras?
Idag är jag sååå glad och tacksam att jag fick följa Pappa hans sista halvår  i livet.. har fått en helt annan syn på sorg, på livets slutskede, hur fasansfullt det kan vara men ändå så fantastiskt fint att få dela sorgen (och glädjen) tillsammans..  <3