Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Hon kanske oxå var vädligt lessen och inte orkade med en begravning men inte ville säga det till dig.

Det bästa ni kan göra är att prata med varann, att du säger till henne vad du känner och att du får höra vad hon säger

Beklagar sorgen först och främst.
Min första tanke är att det kanske var hennes sätt att hantera sorgen, alla är vi ju olika. Jag vet inte om jag skulle klara av att gå på någon begravning alls oavsett hur nära personen står mig. Just den omvälvande känslan av en begravning kan nog vara övermäktig för många och även din syster? Nu känner jag ju inte henne och inte dig men jag kan tänka mig att när man är i chock och sorg så kan man liksom förneka sina djupaste känslor och göra sig sysselsatt och otillgänglig för att slippa känna den där enorma sorgen...

Prata med henne. Eller om det är lättare, skriv.

Men om det inte var så att hon var för ledsen för att komma, att det verkligen var en sketen tenta, då hade jag också varit helt vansinnig.

Hur gammal var din syster när det hände?

Först och främst vill jag skicka en styrkekram till dig..
Jag kan inte ge dig något råd för att gå vidare, baserat på det "lilla" du skrivit.
Men jag kan säga som så här, hade min syster (systrar) inte närvarat på mitt barns begravning så vet jag inte vad jag hade gjort.. finns inget ursäkt i världen att inte närvara (ngn kanske, men definitivt inte en tenta.)
Nä, skamligt av henne.. även om hon är "känslig" å dina föräldrars minsta, så borde hon själv inse att i det skicket du var i så behövde du allt stöt och närhet du kunde få i det läget.. både före, under och efter..
Förstår att du inte orkade ta i det då, men detta kommer gräma dig om du inte får upp det till ytan.
Om du tycker det är svårt att ta det "face-to-face" är mitt tips att gå hem till henne, säga att du skrivit ett långt brev (som du då gjort) och förklara för henne att det är jobbigt att säga allt rakt ut och du vill att hon ska läsa detta brevet i lugn och ro och i eftertänksamhet. Därefter prata om allt som ligger under ytan och bubblar.
Vad har du förresten sagt för anledning nu när du valde att bryta med henne?
Var du ärlig?
Nä, du måste få sagt det du känner, annars kommer du inte gå vidare..
Men som sagt, att inte finnas för dig i den svåra stunden är för mig ofattbart.
Om hon nu inte fattade det själv, borde dina föräldrar, hennes kille eller någon annan talat om detta för henne.
Lycka till!

Det är du som väljer att känna dig bitter över det här. Jag säger inte att jag skulle ha känt annorlunda eller tyckt på ett annat sätt och jag säger inte heller att det är fel att känna som du gör. 
Men du kan välja att låta henne sköta sin skola och stå för sina egna beslut, tycka att det var synd och beklaga att hon missade begravningen men var fint att hon visade respekt och att hon iaf bryr sig genom att komma på urnsättningen.

Det beror lite på. Gjorde du tydligt att du ville att hon skulle komma, att du behövde henne där? Om du gjorde det hade jag varit väldigt ledsen och besviken.

Gjorde du det inte tydligt så kanske du förutsätter för stora empatiska förmågor hos tjejen. Hon kanske inte begrep att det betydde något för er om hon kom. Dessutom kan hon ju ha tyckt att det var väldigt jobbigt när hon inte visste vad hon skulle säga och hur hon skulle bete sig och därför inte ville gå.