Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag beklagar din sorg TS.
Om det känns rätt att säga upp kontakten med din syster, så är det det du ska göra.
Men på något sätt 'läser' jag att det ändå inte är det som du vill.

Innan jag hade egna barn kunde jag inte på något sätt förstå vad det innebär känslomässigt... Så jag kan absolut tänka mig att systern inte förstod fullt ut.

Ställde hon annars upp för dig i samband med att sonen dog? Hon kom ju på urnsättningen. Hur gick urnsättningen? Hur minns du hennes närvaro där?
Vid sidan om dessa två tillfällen - ställde hon upp i vardagen?

Om din föräldrar inte insisterade att hon skulle komma, så är det (förlåt om jag säger det) tydligt varifrån hon fått sitt sätt att se på saken. Hon kan ju inte ändras över en natt.

Hade hon kommit ensam, eller hade hon någon partner?
Du och din man gråter tillsammans, dina föräldrar stöder varandra, hans föräldrar stöder varandra... Skulle hon ha varit enda singel, som någon skulle blivit tvungen att trösta? Hur hade du upplevt det? Hade det varit att stjäla showen?

Du kan inte ändra din syster och speciellt inte över en natt. Vi kan bara jobba med oss själva.
INGEN mår bra av att bli bitter över något som hänt för flera år sedan. Kanske 'visste' du något då som gjorde att du tyckte det var ok - men som du inte kan dra dig till minnes nu? 

Jag hoppas du lyckas tänka runt bitterheten och besvikelsen en stund.
Och som någon annan skrev, så tycker jag absolut du ska skriva ett brev. Skriv det till henne, men bara för dig själv För att få ord på allt du känner. Spara det en vecka och läs vad du skrivit.