Inlägg från: augustisten |Visa alla inlägg
  • augustisten

    Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

    Anonym skrev 2010-11-07 23:09:19 följande:
    Hon har altid haft ett behov av tt känna sig viktig, viktigast, så jag är nästan helt övertygad om att det var för att hon ville bevisa hur viktiga hennes studier var, för hon tar varje tillfälle i akt att framstå som viktigast.
    Jag har inte läst hela tråden, bara skummat dina inlägg lite, men kan problemet ligga här kanske?

    Är hon en person som är van att ta stor plats och gärna vill vara i centrum kanske hon valde att inte gå för att inte riskera att "stjäla showen"... I situationer som är väldigt drabbande - som en begravning - hamnar man lätt i sina invanda beteendemönster - och hon insåg kanske att det var troligt att hon skulle hamna där. Oavsett hur hon ansträngde sig med motsatsen. Hon ville kanske låta dig ensam ha tillgång till era föräldrar den här dagen - och inte riskera att de hamnade i att trösta henne ("som vanligt") istället för att finnas för dig...

    Det kanske inte ens var så genomtänkt - bara att hon kände på sig att rollfördelningen i familjen skulle bli väldigt konstig den här dagen (förästås) - och att hon inte skulle kunna hantera det på ett bra sätt. Och troligen hade det ju varit ett problem för dig om hon kommit till begravningen och tagit väldigt stor plats också...

    Mitt enda råd är egentligen att prata med henne. Säg som det är: "Jag har tänkt mycket på begravningen och att du inte kom dit. Du hade kanske dina skäl som jag inte vet om - men jag är fortfarande arg på dig för det. Mer arg nu än jag var då faktiskt. Du behöver inte förklara dig men jag ville tala om det för dig - för du har säkert märkt att något är fel. Och nu vet du vad." ...och så kan hon ju göra vad hon vill med den informationen. Och du har fått det ur dig.
  • augustisten
    Anonym (Annie) skrev 2010-11-08 11:34:03 följande:
    Det är klart man kan sörja djupt som moster, det skulle jag gjort om det hände mig men jag skulle aldrig aldrig säga att min sorg var större så som anomym jag citerade antyder.
    Det håller jag med om - och som moster förstår man troligen att sorgen är väldigt olika.

    Däremot kan ju själva begravningen kännas svårare om man är moster... eftersom man inte har en självklar plats - men vet inte riktigt vad som förväntas av en (speciellt inte om man inte har en bra syskonrelation kanske) och man ska sörja "lagom" mycket utan att ta för stor plats. Just det verkar ju ts syster ha svårt med, så begravningen kändes kanske svår för henne att hantera.
  • augustisten
    Anonym (Annie) skrev 2010-11-08 11:46:02 följande:
    Jo men det kan jag också förstå men då får man helt enkelt sluta att tänka och gå ändå, för att stötta sitt syskon. Det är nog ingen som tycker det är roligt att gå på begravningar, men man går, för den döde och anhörigas skull. Man får helt enkelt sätta sig själv och sina känslor undan för några timmar och göra något som är jobbigt för någon annans skull...
    Jo, det tycker ju jag också. Men det kan ju vara så att ts syster insåg att hon inte skulle kunna det.

    TS beskriver ju att systern har den rollen i familjen - att det är henne det är synd om, som man tar hänsyn till - och hon som tar plats och är i centrum. Det kan ju vara svårt även för systern att komma ifrån den rollen - och speciellt när man är med om något så jobbigt som en begravning faller man ju lätt tillbaka i sina traditionella beteendemönster. Trots att man vet och förstår att de är väldigt olämpliga just då.

    Det är ju inte säkert att systern medvetet tänkte så - men hon kan ju ha kännt att hon inte skulle kunna hantera den här begravningen på ett bra sett. Enligt ts är hon ju inte så bra på att hantera sig själv i andra sammanhang så varför skulle hon klara av det bättre på en begravning. Och om det är så kanske det var skönt att hon faktiskt inte var där.

    ...och för övrigt formulerar "Stjärna" det väldigt bra. Det blir ju så när man sörjer - att även andra, "gamla" sorger kommer upp till ytan. Saker man inte gett sig själv tillåtelse att sörja innan. Det är ju delvis därför det är en så lång och svår process.
  • augustisten
    Raskask skrev 2010-11-08 15:55:39 följande:
    En syster som förlorat ett barn är väl en person som man antar behöver lite stöd och omtanke. Någon magisk tankeöverföring brukar inte behövas i normalfallet.
    Det kan man ju inte förutsätta, speciellt om man inte haft en sådan relation innan. Då kanske man tar den "enkla" vägen ut och låter bli att åka och motiverar det för sig själv med att mamma och pappa är där - och att det bara hade blivit jobbigt med så många.

    Så som ts beskriver systern kan ju någon utomstående (eller en förälder eller annan släkting) sagt till henne att inte gå på begravningen om hon inte skärpte till sig också. Fler kan ju ha sett att hon hade för vana att alltid agera utifrån sig själv och tyckt att det var olämpligt just då. Det kan ju ha varit i all välmening (för att hon faktiskt skulle tona ner sig lite) men fått fel effekt sas. Det är ju svårt att veta. Eller så är systern helt enkelt vansinnigt egocentrisk.

    (...och jag har noterat att egocentriska personer med dålig självkänsla ofta kräver mycket av andra men har svårt att se hur viktiga de själva kan vara för andra - att andra reagerar precis som de själva gör är helt enkelt obegripligt för dem).
Svar på tråden Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?