Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Nej det tycker jag inte, självklart, men intrycket jag fick av TS var att den här tjejen är ung och van att styra och ställa som hon vill och skylla ifrån sig på än det ena och än det andra för att slippa göra saker hon inte vill. Så för mig lät det inte som att hon skulle studera på tex juristlinjen som 23-åring. Men man vet ju aldrig! Fick ju inte veta av TS hur systerns studieförhållanden är.

Jag hade absolut respekterat hennnes frånvaro om hon sagt att hon inte orkade, men nu valde hon att prioritera tentan, och det kan jag inte respektera.

Få se, jag var nästan fem när hon föddes, vi hade känt varandra hela hennes liv, jag hade ansvaret för henne sedan hon fyllde sexton eftersom våra föräldrar inte hade möjlighet. Jo, jag känner henne väl så jag vet.

En persons tidigare handlingar är bästa indikatorn på en persons framtida handlingar, "jaget" har alltid styrt henne tidigare och i så fall styrde det henne nu också. Om det sedan var för tentans skull eller för att HON inte orkade så gjorde hon det som blev bäst för henne och sket i mig, min son och min familj.

Det är ointressant om hon tyckte att det var jobbigt. Hon skulle självklart ha gått ändå. Livet är jobbigt och hennes eventuella obehag kommer ändå inte ens i närhaten av hur fruktansvärt det måste ha varit för dig som förälder.

När min pappa låg på palliativa avdelningen tyckte personalen att det var så fint att vi var hos pappa ända till slutet, dygnet runt sista veckan, eftersom många anhöriga tycker att det är "så jobbigt" att vara där. Jag bara gapade. Jobbigt för DEM??!! Vad tror de att det är för den som ligger där ensam inför döden?

Jag har begravt båda mina föräldrar. Jag bar pappas urna vid urnsättningen. Det var inget jag själv ville, det var bland det värsta jag har varit med om, men min mamma bad mig göra det och då var det inget att diskutera.

Det finns inga gränser för hur ego den här generationen är ibland. Hur kan man kräva att andra ska ta hänsyn till ens egna känslor när man skiter fullständigt i andras? Det finns ingen logik i den attityden.

Om din syster varit min släkting så hade jag sagt åt henne att bita ihop och visa dig tillbörlig respekt i sorgens stund.
Du har all rätt att vara besviken och förbannad!

Det är ointressant om hon tyckte att det var jobbigt. Hon skulle självklart ha gått ändå. Livet är jobbigt och hennes eventuella obehag kommer ändå inte ens i närhaten av hur fruktansvärt det måste ha varit för dig som förälder.

När min pappa låg på palliativa avdelningen tyckte personalen att det var så fint att vi var hos pappa ända till slutet, dygnet runt sista veckan, eftersom många anhöriga tycker att det är "så jobbigt" att vara där. Jag bara gapade. Jobbigt för DEM??!! Vad tror de att det är för den som ligger där ensam inför döden?

Jag har begravt båda mina föräldrar. Jag bar pappas urna vid urnsättningen. Det var inget jag själv ville, det var bland det värsta jag har varit med om, men min mamma bad mig göra det och då var det inget att diskutera.

Det finns inga gränser för hur ego den här generationen är ibland. Hur kan man kräva att andra ska ta hänsyn till ens egna känslor när man skiter fullständigt i andras? Det finns ingen logik i den attityden.

Om din syster varit min släkting så hade jag sagt åt henne att bita ihop och visa dig tillbörlig respekt i sorgens stund.
Du har all rätt att vara besviken och förbannad!

Varför är det självklart att systerns känslor är viktigare än TS?

Vilket konstigt resonemang. Varför skulle det vara jobbigare för de anhöriga än för den som ligger och väntar på döden? Så kan man väl inte generalisera när det gäller människor. Jobbigt och jobbigt, vad har det med saken att göra? Det är klart att nödlägen är jobbiga. Men är man anhörig så gäller det allra mest i nödens stund. Annars är ens sk "anhörighet" inte vatten värd om du frågar mig.
Jag säger som tidigare inlägg: ego-generation.

Det tvivlar jag starkt på, utöver att man ligger för döden, möjligen i svåra smärtor så har man ingen som mann älskar som håller en sällskap, släkten till den döende har sorgen men inte smärta eller dödsångesten.

jag beklagar sorgen, kan inte föreställa mig hur det känns =(

 Tänkte bara säga min åsikt i det hela... Jag tycker att det är fruktansvärt dåligt! Familjen borde alltid gå först. Din syster skulle utan tvekan få tillåtelse av läraren att göra om tentan vid ett annat tillfälle. Dålig bortförklaring.
En begravning går ju inte att göra om, det är ett sista farväl. HUr jobbigt det än var för henne så borde hon se det ur ditt perspektiv som faktiskt var hans mamma, hur skulle hon känna om det var tvärt om, att du inte kom på hennes sons begravning?

Tusen kramar till dig!!!

Förstår dig till fullo. tentor kan man göra om men detta tillfälle var då och en gång.
Tycker absolut hon borde tagit sig dit oavsett.

Däremot borde du sluta älta detta för dig själv...faktum hon kom INTE. Du kan inte påverka, ändra el göra något åt hennes val såhär i efterhand. Du kan bara acceptera det, lägga det bakom dig och gå vidare. Låt inte det ta så stor del av ditt liv. Du och din man har drabbats av de tmest fruktansvärda man kan tänka sig, att förlora sitt barn. Så fruktansvärt att jag ryser, kan inte ens tänka mig el försöka tro att jag förstår hur det känns.
Tror du inte att det egentligen är så att du inte sörjt färdigt el vet hru du ska gå vidare som gör att du hänger upp dig på hennes val? 
El så måste du får svar på detta för att kunna lägga detta bakom dig och leva med sorgen efter sonen?
Tycker du ska prata med syrran. Har du sagt rakt ut vad du känner?
För de kan ju inte veta vad du tycker om du inte är rak och ärlig...de kanske inte riktigt vågar ta upp situationen med dig av rädsla att trampa på tårna. 
Samla till familjeråd och prata ut!
Och funkar inte det så gå till ngn professionell rådgivning och lär dig leva med detta så du kan släppa ryggsäcken! 

Inte orkade... jag köper inte den! Begravningen är en del av att bearbeta sorgen. Har du tänkt på mammans sorg? vem är det som har förlorat sin son? 
Om det var min syster och jag inte ville gå pga min sorg hade jag gått ändå av respekt till min syster och hennes son 

okej om det inte är det kan man väl bearbeta sorgen efteråt, en begravning är en del av att någon dör. Respektlöst och egoistiskt att inte gå. Jag förstår om man inte vill, det ville inte jag heller när min farmor dog eftersom det skulle bli så jobbigt. Men det var skönt att gå dit av respekt till henne, min farfar och en del i mitt sorgarbete.