Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Som jag skrivit tidigare så anser inte jag det vara relevant, min syster har haft en relation till mig hela sitt liv och det var jag som behövde henne på begravningen.

En syster som förlorat ett barn är väl en person som man antar behöver lite stöd och omtanke. Någon magisk tankeöverföring brukar inte behövas i normalfallet.

Så om du, dina föräldrar, brorsans frus föräldrar och ev syskon var de enda bjudna till brorsbarnets begravning så antar du att din bror  inte menar någon särskilt med det? En vanlig dag bara?

 Hon kom ju ändå på urnsättningen och du skrev "jag trodde att jag var ok med detta". Systern trodde säkert också att det var ok. Hur skulle hon kunna veta att det var så extremt viktigt för dig att  hon var med på begravningen?

Intressant att vissa får ha ett val men inte andra. Jag får tyvärr bara mina fördomar bekräftade.
(Undrar hur det ska gå för det här landet i framtiden med alla självcentrerade neurotiska egon som ska ha allt på sitt sätt när det inte fungerar så öht utanför leklandet Sverige.)
Nej, ni kommer inte att övertyga mig med den typen av inkonskvent kvasipsykologiskt trams. Systern förtjänar tolerans och förståelse men inte TS som var/är i en oerhört svår situation? Ologiskt och absurt.  

Men man kan inte lägga den känslomässiga bördan på den som är sorgdrabbad. I den situationen reagerar man allt annat än "normalt".

När min pappa dog var det hundratals människor som ringde, vissa för att beklaga men väldigt många för att prata om sin sorg. Han var otroligt beundrad och omtyckt. Mamma orkade inte ta telefon så det fick jag göra. samtal efter samtal med människor som grät, ville veta om han hade haft ont, om det hade gått fort o s v.

Inte förrän långt efteråt förstod jag det absurda i att jag satt och tröstade dem när det var min pappa som hade dött. Då, mitt i sorgen, kändes det rimligt och som om jag inte hade "rätt" att sörja själv när alla andra var så ledsna.

För dessa som ringde lät jag säkert helt ok, men inuti var jag trasig och det tog år innan jag hämtade mig. Antagligen delvis för att min sorgeprocess blev förskjuten.

Man kan aldrig räkna med att en hårt sorgedrabbad ska orka känna, ordna, förstå. Här la ts lillasyster verkligen sten på börda, och att det tog tid innan ts kom fram till att så var fallet förändrar ingenting. 

Är precis hemkommen från min psykolog och det är som du säger, relationen mellan mig och min syster har aldrig varit fantastisk, mycket pga mina föräldrars val att behandla oss olika. Vad jag också har kommit fram till, mycket pga den här tråden faktiskt är att min relation till min syster var mer en illusion. Jag ville ha den nära relationen som man läser om ofta, där systrar hjälper och stöttar varandra i vått och torrt, och jag har kämpat stenhårt för att få den, medan hon bara hängt på. Jag har försökt uppfylla mina plikter som god syster i den idé jag haft om systraskap, medan hon möjligen haft en helt annan syn på det hela eftersom det bara varit jag som ställt upp och offrat mig.

Nu ska jag sörja den illusion om en relation till min syster som jag uppenbarligen aldrig haft och antagligen inte kommer att få. När sorgen lagt sig och jag arbetat med mig själv så kan jag antagligen känna mindre bitterhet mot henne, jag kommer nog aldrig att helt förlåta, men min förhoppning är att kunna lämna det bakom mig och inte låta det ta upp stå mycket energi för min del.

Det är väl där jag är nu, det jag ska tänka på och arbeta med, och det är mycket tack vare alla som svarat i tråden, oavsett de varit på min eller min systers sida, så ett stort TACK ska ni ha.