Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Jag hade nog känt som du. Varit bitter, ledsen och besviken. Jag hade nog varit arg och undrat hur hon kunde prioritera en tenta. Men jag hade nog inte velat säga upp kontakten med min syster för det. Jag älskar henne för mycket för det. Jag vill ha så många närstående omkring mig som möjligt. Inte färre. 

Om jag orkat så hade jag kanske så småningom tagit upp det med henne, inte för att förlåta men för att rensa luften och för att förstå henne bättre. För utan någon mer förklaring hade jag inte förstått hur hon kunnat prioritera en tenta framför min sons begravning. Det finns ju som sagt omtentor. 

Din syster kanske inte förstod hur viktigt hennes deltagande var för dig, hon kanske tyckte att urnsättningen var ett tillräckligt avsked för hennes del, hon kanske tyckte att hon stod tillräckligt nära dig för att komma på själva begravningen... Vi kan bara spekulera kring varför hon inte kom!

Oftast beror konflikter och den här typen av besvikelser på missförstånd, tror jag, och därför kan det kännas bättre av att prata! Hon kanske inte minns precis hur hon tänkte men hon kanske i alla fall kan förklara litet grand? 

Om din syster fortfarande betyder mycket för dig och du vill ha en fortsatt relation med henne så råder jag dig att så snart du orkar prata med henne och fråga henne rakt ut varför hon prioriterade tentan framför din sons begravning. Tala om för henne hur ledsen du är för det!

Jag tänker så här: Hade din syster förstått hur oerhört viktigt det var för dig att hon kom på begravningen så hade hon antagligen kommit!
 

Otroligt odynamiskt inlägg! "Det är du som väljer att känna dig bitter..." Så enkelt styr vi inte våra känslor ska du veta. Vi måste reda ut dem för att inte känna oss så jävla bittra och det är ju det TS gör precis just nu. Det är inget man kan förändra från en dag till en annan. Så lätt är det inte med känslor...

Men nu får ni ge er! För det första måste man inte ta ALLA poäng för att få fortsatt studiestöd. Det räcker med 75 % per läsår. I särskilda fall (och detta torde vara ett sådant) kan man få dispens och få fortsatt studiestöd ändå. Det finns omtentor och de ligger i regel 1-2 månader efter ordinarie tenta så man hinner få in sina poäng även när man skriver omtentan istället för ordinarie tenta. I värsta fall får man låna pengar av någon! Man behöver inte svälta och nej, hela ens framtid är inte förstörd för att man inte skriver en tenta...

 

Känner igen det där och vill vidga det lite: När jag har drabbats av dödsfall (min son dog) så har jag fått ta alla andras skit också. Nu har de inte pratat på så fasligt mycket, de har visat hänsyn ändå, och de har inte varit så många men ändå. Det blir mycket ibland. När jag vill ha stöd i min sorg så anförtror de mig all skit de har varit med om... 

Det är ens jobb som närstående att stötta den som sörjer. Om det finns minsta lilla möjlighet att man kan stötta genom att närvara vid begravningen - ja, då deltar man.

Man kan inte i det läget utgå ifrån att den sörjande kan svara på om hur viktigt hon tycker att det är. Hon är i chock och har nog med sin sorg. Hon ska inte behöva fatta beslut åt andra. Hon har redan nog med beslut att fatta själv, sådana beslut ingen människa någonsin borde behöva fatta. Dessa beslut ska dessutom fattas när hon befinner sig i ett känslomässigt kaos.

Som vän och närstående går man dit även om man inte vet om det betyder något för föräldrarna. Man gör det man kan som eventuellt kan stötta och man tar inte risken att förvärra situationen genom att inte närvara.

Det skall inte vara något "om" i den första meningen...

Jag tyckte bara att det var så förenklat att säga att det bara är att välja... men det var kanske inte så du menade. TS tar ju liksom i allra högsta grad tag i problemet, bland annat i och med den här tråden. Ja, hon verkar vara oerhört egocentrisk och det låter som om hon inte alls förstod att det hade betytt något för dig om hon närvarat. Att ni inte har en nära relation gör ju tyvärr att det är än mindre skäl för henne att närvara vid begravningen, tror jag. Jag tycker det är svinigt som fan av henne att inte gå. Jag hade gått på min systers sons begravning om jag var bjuden - även om vi inte stod varandra så nära! Men din syster verkar inte alls fatta detta och verkar dessutom ha en del problem med sig själv - dramatisk och egocentrisk...

Jag har själv förlorat en son och jag vet att i det läget blir det oerhört tydligt vilka som står en nära och vilka som inte gör det och hur pass bra folk förstår. Det är oerhört smärtsamt att inse vilka som inte finns där när man trodde att man skulle finnas där för varandra genom svårigheter. 

Önskar dig all lycka till i framtiden!

Stor kram!