Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Ja, det är bara man själv som mår dåligt av att inte förlåta.                                                                          
Dessutom  har man olika syn på begravningar, jag upplever dem enbart som skådespel och det är inte där jag sörjer.

Men hur ska man kunna veta att det är just begravningen som är viktig om den sörjande inte säger det? För mig betyder begravningen inte mycket alls, den är ett nödvändigt ont som man har för att ge de som inte är riktigt lika närstående en chans att få delta i en sorg som de ändå inte kommer att kunna delta i. Vad som är viktigt för en person är det inte för en annan. 

Fast blir det verkligen bättre av att folk spär på bitterheten genom att bara hålla med "systern är självisk och dum"? Man kanske inte kan välja sina känslor totalt, men man kan välja om man ska haka upp sig på en sak och gräva ner sig i den eller om man ska försöka gå vidare.

Det är ts som förlorar mest på att inte kunna släppa det, om hon kan få andra synvinklar på det där hon kan förstå systerns agerande på något plan så går det kanske lättare. 

Jag har själv en tendens att gräva ner mig i saker som jag tycker att andra borde ha gjort annorlunda. Det gör mig arg, bitter och får mig att må dåligt. Trots allt så är det ju faktiskt så att det är bara mig själv jag har kontroll över, jag kan inte bestämma hur andra ska agera och jag kan definitivt inte göra det om det är i förfluten tid. Då återstår bara att antingen förlåta och gå vidare eller att inte förlåta och stanna kvar, ska man stanna kvar så kan man lika gärna bryta. 
Den enda man straffar med att hålla fast vid oförrätten är sig själv, jag har gjort det så många gånger ... det är inte värt det. Gå vidare med eller utan din syster, för din egen skull.