Skulle du förlåta din syster om hon inte kom på din sons begravning?

Ja du, nu kan jag börja med att jag vägrade gå på alla begravningar efter en traumatisk begravning som jag gick på som ung, min farfars begravning var den första jag gick på närmare 20 år.
Jag gick inte ens på exets pappas begravning, dels för att jag vägrade gå på begravningar och sedan, skall jag erkänna, jag var på väg att bryta och varken ville eller kunde vara ett stöd (jag vet att han var väldigt bitter på mig efter det, men mitt förakt för honom var nog större, det var så stort att jag hade väldigt, väldigt svårt att känna empati, det låter hemskt, men så illa var det).
Sedan har jag väldigt svårt att möta andras sorg också, kanske beror det på att jag håller dessa känslor inom mig och vill inte ha de på mig. 
Nu har jag efter det varit på (alltför) många begravningar och min personliga erfarenhet är att ju längre jag står från den avlidna, så har jag lättare att stötta den som sörjer. Är personen för nära, då är jag ingen bra stöttare, jag är personen som hellre är ensam i min sorg än delar med andra. 

För att återgå till din syster, ja, du är besviken på din syster, men samtidigt så beror det på att hon inte levde upp till de förväntningarna du hade på henne, du förväntade dig (ja, man dömer ju andra efter sig själv) att hon skulle komma på begravningen, för det hade varit självklart att du hade gjort det. Så hon har ju svikit dig lite dubbelt, hon svek dig, för du behövde henne, hon svek dina förväntningar.

Men, du vet ju hur din syster är, om du tänker efter, hade hon varit det stödet du behövde just den dagen, eller hade hon, som någon antydde, varit den som tagit huvudrollen, om det var det senare, så kanske det var bäst att hon inte kom.

I dina skor hade jag släppt det hela, konstaterat att din syster är inte den syster som du hade velat ha, att hon inte är den som man bör vända sig till när det är jobbigt.
Hon råkar ha samma föräldrar och ni har växt upp tillsammans, men det varken förpliktar eller innebär att man förblir varandra nära.

Lägg förväntningar numera på din syster utifrån hon är, ha lagom distans till henne, det blir ytterligare ett sorgearbete, att förlora den syster du trodde (tills för några år sedan) hade, och du får en syster som inte kanske är drömsystern, men det är den du har och då har du två val, acceptera henne som hon är, eller få mer besvikelser (för det var ju inte den första och lär inte heller vara den sista). Genom att acceptera henne som hon är, desto starkare blir du som individ och ju mindre kan hon såra dig.
Nu tror jag inte din syster är en genuint elak person, hon ser nog inte konsekvenserna av sitt beteende eftersom hon aldrig behövt ta dessa. Hon är nog som du skriver, egocentrerad och kommer nog så förbli.

Verkligheten är tyvärr så, människor lever inte alltid upp till de förväntningarna man har på släkt och vänner.

Till sist, jag beklagar att du inte fick behålla din son hos dig.