ångest mest hela tiden, orkar inte mer (långt)

Hej ! Fyyy vad jag känenr igen mig ! jag ska berätta om mitt... det började för cirka ett år sen, i januari, februari ungefär så började jag få någon slags vårdepression av nåt slag, jag har funderat när detta började och jag tror det måste varit början...en vårdepression, blandat med mycket stress på jobbet, lite intriger på jobbet, jag kände press på mig att göra rätt hela tiden, en tant på jobbet som va på mig som en hök om jag inte gjort det elelr det eller det, tillslut gick jag rubnt o spännde mig för att inte göra fel , inte glömma det o inte det... fruktansvärt jobbigt, stressande och jag blev lite knäckt på vägen... detta pågick ett par månader... och är man redan stressad o lite smått deprimerad så tål man ingenting, då kan minsta lilla sak knäcka en totalt !
jagmådde inte alls bra, min kille och jag har nu varit ihop i ett år ganska exakt.. jag mådde aldrig riktigt bra redan från början vi blev ihop men försökte dölja det så gott det gick o la på mig leendet o skrattet men inombords var jag ganska ledsen...visste knappt varför,... sönderstressad och nästintill depreimerad... det märkte ingen,den enda jag berättade allt för hela tiden hur ja mådde det va min mamma...
det gick ut över vårt förhållande med...de första månaderna... jag blir krävande när jag inte mår bra, känner stoooort behov av närhet, kärlek, omtanke och allt allt, aldrig nog, annars blir man ännu mer ledsen o känner sig missunnad.... killen kan faktiskt inte göra hur mkt som helst, men mår man itne bra känenr man aldrig att man fått nog, utan man hittar o ser BARA fel. Jag orkade ju inte göra något ensam heller, inte med någon annan heller, ingenting var roligt... såg inte fram emot nått, att gå till jobbet o träffa folk var bara tungt och ångestframkallande...jag hade ett stort mörkt berg över mig, och i magen.
Min kille härdade ut ändå, men mådde heller inte bra av att jag hela tiden gnällde o va irriterad för det ena och det andra.. jag gick ner mig i en värre depression...nu har jag mått så i fleera månader... sedan i februari... men förra veckan, kännde jag en dag att NUU måste jag göra så som min mamma föreslagit till mig flera gånger... jag bara satt o lipade o kände mig så trött på allt.... vad är det här för liv, allt ska itne behöva va såhär jobbigt, jag förtjänar inte o må såhär...satt o tyckte synd om mig själv... faktiskt... orkade inte längre, jag ringde Vårdcentralen o sa att jag ville prata med en läkare, vill ha något som hjälper mot nedastämdhet och ångest..jag fick en tid dagen efter... pratade med läkaren o han sa " bra att du sökte hjälp för det här, för det finns hjälp att få, såhär ska man inte behöva må, men det är mycket vanligt!"
jag kände mig såå lättad !! äntligen, ska jag få slippa det här helvetet o gå runt med negativa tankar dagarna o kvällarna i ända, och jag fick utskrivet antidep medicin... jag har ätit en tablett nu i exakt en vecka, jag mår redan toppen !! jag har fått tillbaka mig själv , mig själv :))))))) den jag var innan, för ETT år sen...eller ännu mer...jag är glad, harmonisk, lugn i mig själv... tål motgångar, inget känns så jobbigt.... jag går inte runt o har lipen i halsen när jag e själv... jag ser fram emot saker och kan ge mycket mer kärlek till min pojkvän, jag orkar och vill träffa mina vänner o prata o umgås , inte orkat det, allt varit piss jobbigt i ett helt år och nu har det vänt.... ska forts'ätta äte medicinen i ett halvår. Det är serotonin höjande, vilket man kan förlora i hjärnan av mycket stress under en lång tid.... det e inte alltid lätt , inte alltid det ens går , att hjälpa sig själv att komma ur det utan hjälp från sjukvården. säger bara det till dig nu , att försök själv att göra nånting åt det som grämer dig, hjälper inget du gör... så kan du ju försöka prata med vårdcentralen för det finns som sagt hjälp att få !! det fick jag och jag mår så bra nu...
lycka till !!!