ångest mest hela tiden, orkar inte mer (långt)

Stress under en längre period gör ofta att man blir överkänslig och oroar sig för allt. Försök hitta roten till det onda o vänd sakta på skeppet.

Jag försöker hitta roten till vad det är som orsakat detta, men det är så mycket som får mig att må dåligt så jag vet inte vilket av det som är den ursprungliga oron. Allt började ju vid flytten, men det känns lite otroligt att det fortfarande skulle vara det som spökar. Jag trivs nu i den nya staden och lägenheten, men nu är det andra saker som ger mig ångest istället. Ständigt nya saker.. :/

Hej ! Fyyy vad jag känenr igen mig ! jag ska berätta om mitt... det började för cirka ett år sen, i januari, februari ungefär så började jag få någon slags vårdepression av nåt slag, jag har funderat när detta började och jag tror det måste varit början...en vårdepression, blandat med mycket stress på jobbet, lite intriger på jobbet, jag kände press på mig att göra rätt hela tiden, en tant på jobbet som va på mig som en hök om jag inte gjort det elelr det eller det, tillslut gick jag rubnt o spännde mig för att inte göra fel , inte glömma det o inte det... fruktansvärt jobbigt, stressande och jag blev lite knäckt på vägen... detta pågick ett par månader... och är man redan stressad o lite smått deprimerad så tål man ingenting, då kan minsta lilla sak knäcka en totalt !
jagmådde inte alls bra, min kille och jag har nu varit ihop i ett år ganska exakt.. jag mådde aldrig riktigt bra redan från början vi blev ihop men försökte dölja det så gott det gick o la på mig leendet o skrattet men inombords var jag ganska ledsen...visste knappt varför,... sönderstressad och nästintill depreimerad... det märkte ingen,den enda jag berättade allt för hela tiden hur ja mådde det va min mamma...
det gick ut över vårt förhållande med...de första månaderna... jag blir krävande när jag inte mår bra, känner stoooort behov av närhet, kärlek, omtanke och allt allt, aldrig nog, annars blir man ännu mer ledsen o känner sig missunnad.... killen kan faktiskt inte göra hur mkt som helst, men mår man itne bra känenr man aldrig att man fått nog, utan man hittar o ser BARA fel. Jag orkade ju inte göra något ensam heller, inte med någon annan heller, ingenting var roligt... såg inte fram emot nått, att gå till jobbet o träffa folk var bara tungt och ångestframkallande...jag hade ett stort mörkt berg över mig, och i magen.
Min kille härdade ut ändå, men mådde heller inte bra av att jag hela tiden gnällde o va irriterad för det ena och det andra.. jag gick ner mig i en värre depression...nu har jag mått så i fleera månader... sedan i februari... men förra veckan, kännde jag en dag att NUU måste jag göra så som min mamma föreslagit till mig flera gånger... jag bara satt o lipade o kände mig så trött på allt.... vad är det här för liv, allt ska itne behöva va såhär jobbigt, jag förtjänar inte o må såhär...satt o tyckte synd om mig själv... faktiskt... orkade inte längre, jag ringde Vårdcentralen o sa att jag ville prata med en läkare, vill ha något som hjälper mot nedastämdhet och ångest..jag fick en tid dagen efter... pratade med läkaren o han sa " bra att du sökte hjälp för det här, för det finns hjälp att få, såhär ska man inte behöva må, men det är mycket vanligt!"
jag kände mig såå lättad !! äntligen, ska jag få slippa det här helvetet o gå runt med negativa tankar dagarna o kvällarna i ända, och jag fick utskrivet antidep medicin... jag har ätit en tablett nu i exakt en vecka, jag mår redan toppen !! jag har fått tillbaka mig själv , mig själv :))))))) den jag var innan, för ETT år sen...eller ännu mer...jag är glad, harmonisk, lugn i mig själv... tål motgångar, inget känns så jobbigt.... jag går inte runt o har lipen i halsen när jag e själv... jag ser fram emot saker och kan ge mycket mer kärlek till min pojkvän, jag orkar och vill träffa mina vänner o prata o umgås , inte orkat det, allt varit piss jobbigt i ett helt år och nu har det vänt.... ska forts'ätta äte medicinen i ett halvår. Det är serotonin höjande, vilket man kan förlora i hjärnan av mycket stress under en lång tid.... det e inte alltid lätt , inte alltid det ens går , att hjälpa sig själv att komma ur det utan hjälp från sjukvården. säger bara det till dig nu , att försök själv att göra nånting åt det som grämer dig, hjälper inget du gör... så kan du ju försöka prata med vårdcentralen för det finns som sagt hjälp att få !! det fick jag och jag mår så bra nu...
lycka till !!!

Samma här:

Vad skönt att jag inte är ensam i att må så här. Jag har funderat på medicin men jag vill inte äta anti-depp. Har hört att det är förjävla svårt att sluta med det sen och att depressionen kan bli ännu värre då. Men skulle kunna tänka mig något lugnande på kvällarna , så jag slipper ligga och gråta och hyperventilera halva nätterna. Ska absolut börja överväga saken, för jag orkar inte må såhär dåligt. Försöker hitta orsaken till allt, men vet inte alls vad det beror på. 

Jag funderar om det är något undermedvetet från barndomen. Pappa blev akut psykiskt sjuk när jag var mindre och jag fick ta hand om honom under nästan hela min uppväxt. Han mådde då som jag mår nu, fast snäppet värre. Jag fick som 10åring stoppa honom från självmord flera gånger.

Jag tänker då att det kanske både är ärftligt och att alla jobbiga känslor jag borde känt då, istället kommer nu. För att jag inte hade tid att bry mig om mig själv då. Det är absolut inte så att jag går runt och ser tillbaka på det och grämer mig över hur det var, utan då tror jag i så fall som sagt att det är omedvetet.

Jag lider av generaliserad ångest (generaliserat ångestsyndrom) och känner igen mig jättemycket i din berättelse.
Jag äter antidepressiva och har blivit mycket hjälpt av dem.
Ja, kan vara lite svårt att klara sig utan sen, men det gäller att träna på det mentala under tiden du äter dem, så är chansen större att du klarar dig utan sen.
Men ibland behöver man ta till medicin, just för att bli stark och fixa att ta itu med sitt liv, är man under ytan hela tiden vill man bara försöka ta sig genom dagen utan att falla ner i mörkret.
Men det där känner du bäst själv.

En sak som jag bara MÅSTE påpeka, som du själv nämner i din berättelse att du tror vi ska säga. Din pojkvän är inte särskilt rättvis mot dig, det vet du innerst inne va? Tyvärr är det så att sådana känsliga personer som vi, inte tror att vi förtjänar bättre. Din ångest kan säkert till stor del bero på din relation, utan att du vet om det. Du mår ju inte bra över hur han beter sig mot dig och det ska ingen behöva ta. Det är respektlöst att inte höra av sig, bara försvinna några dagar. Det är ett omoget beteende som du hade klarat dig bättre utan, men även detta måste du avgöra själv, jag säger bara vad jag tycker.

Jag är själv i en relation sedan 12 år, som har varit katastrof under en tid, men jag har inte lämnat, så jag ska inte döma någon annan. Jag bara reflekterar över de orsaker som kan ligga bakom ett sånt här mående.

Jag var också en stark, levnadsglad tjej tidigare, nu känner jag mig också osäker och rädd mycket, oroar mig för allt. Det är deprimerande att livet har tagit en sådan vändning. Men försök att hitta orsaker till varför du mår som du gör, det där med din pappa låter som en trolig orsak, men säkert inte den enda.

Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med en psykolog/terapeut och prata genom ditt mående, och eventuellt börja medicinera.

Jag håller tummarna för dig.

Och du.....ta ingen skit, det är du inte värd!

Hej Jag är en tjej på 24 år! Jag känner igen mig enormt mycket i dig. 
Tårarna rinner medans jag skriver detta!
Jag vet faktiskt inte vad och hur man ska bära sig åt. Jag vet precis hur du menar att du känner dig beroende av din pojkvän! Har samma problem. Känner mig enormt ensam.
Men det är specis som du säger att man klarade sig lättare när man var singel.
Jag har för 4mån sedan också flyttat ifrån vänner och släktingar!

 Det ända jag vet att vi måste göra är att försöka hitta kraft att kämpa på!

Igår brast det ordentligt, men det hjälpte mig på vägen.

Jag pratade med min pojkvän igår kväll via msn, eftersom han inte var hemma. Först ville jag ringa, men kände att jag inte klarade av att prata och att det var lättare att få ut allt genom att skriva. Så jag skrev för första gången till honom hur dåligt jag mådde (bara det som rörde honom och mig dock, ingenting om min ångest till förändringar och sånt) och att jag tyckte att han inte verkar vilja umgås med mig längre. Att det känns som att han ignorerar mig ständigt och jag bara jagar efter honom utan respons. Jag frågade om han inte är kär i mig längre.

Något jag sa mitt i allt det där fick honom att reagera. Plötsligt skrev han:
"- herregud, är det verkligen som du säger? är jag så hemsk? gumman, förlåt mig! verkligen! jag vet att det blivit mycket spelande , men jag har inte tänkt på hur jag varit mot dig. Jag är inte lika beroende av att umgås som du är, men jag har inte sett det på det här viset. Jag kommer hem imorgon, utan datorn, och från och med då ska jag göra mitt bästa för att bättra mig"

När han skrev det grät jag mer än någonsin, men det var av en ny känsla. En känsla av lättnad.
Jag har ingen aning om hur länge det håller och om han kommer falla tillbaka igen om ett tag, men just nu känns det som att en liten försvunnen pusselbit hittat sin plats igen. Jag vill inte berätta för honom om resten, vill inte att han ska känna sig tvungen att finnas för mig 24/7 pga det, utan det är något jag måste reda ut själv. Annars kanske han kommer tycka att det är påfrestande att vara med mig.
 Men just den biten som rörde honom och mig var tvunget att redas ut.

Nu vet jag iallafall att han bryr sig om mig, även om han är dålig på att visa det.
Idag har han varit med mig hela dagen, vi har myst framför några filmer och bara slappnat av. Det behövdes verkligen.

Och jag måste bara tacka er som svarat för att ni delar med er av era egna problem. Det betyder mycket att veta att jag inte är ensam i att må så här .