ångest mest hela tiden, orkar inte mer (långt)

Jag måste få skriva av mig. Tårarna sprutar i detta nu och jag vet inte var jag ska ta vägen snart.
Jag söker inte uppmärksamhet, jag söker bara människor som lever i samma helvete och förstår mig.

Ångesten började när jag och min sambo flyttade 4 mil från vår dåvarande stad. Jag fick panik över alla förändringar som kom med flytten. och kunde inte sova dom första nätterna. Panik över att ha flyttat ifrån vänner och familj, trots att dom bara är 4 mil bort.

Sedan fick jag heltid på mitt nya jobb, med en chef som var allt annat är klar i huvudet. Det var på en restaurang och han stressade skiten ur en. Fick inte ens äta lunch om dagarna, hade man tur fick man kasta i sig maten på 5 minuter. Mådde så dåligt över att gå till jobbet att jag grät varenda kväll när jag skulle sova, för att jag visste att jag skulle upp och jobba. Till slut sa jag upp mig, men då fick jag ångest över varifrån jag skulle få pengar.

Eftersom jag har betyg att läsa upp så valde jag att studera. Det kändes bra tills kursstartsdagen kom. Då fick jag ångest över hur jag skulle orka studera igen, och att jag skulle få leva på studielån som sedan ska betalas tillbaka. Nu pluggar jag iallafall, och det går hyfsat bra trots allt. Även om det är jobbigt ibland. Men jag försöker att ta mig förbi dom saker som skrämmer mig, för jag vill inte bli fegare än vad jag redan är och tappa den lilla styrka jag har kvar. Vägen förbi är dock sjukt svår och jag mår så dåligt så jag tror att jag ska rasa sönder.

Det här var bara några få exempel som ger mig sömnlösa nätter och mycket tårar. Varför har jag ingen aning om. Jag känner mig bara så fruktansvärt ledsen i hela kroppen och det känns som att tårarna aldrig tar slut. Som att jag bara vill skrika rakt ut, slå sönder saker och slita mig själv i stycken ibland.

Men nu till saken varför jag gråter som en idiot precis just nu.

Min pojkvän gör inte saker lättare för mig. Han är en underbar och omtänksam person på väldigt många sätt, MEN.. han är ganska egoistisk också på vissa plan. Han är väldigt mån om att han ska få bestämma över sig själv och att jag inte ska gnälla och tjata. Det mår han "dåligt" av .

Flera helger i rad har han då alltså stuckit iväg till sin kompis för att lana , spela dataspel allså. (För att få komma hemifrån lite) Han säger VARJE gång att han bara ska vara borta en natt: fre-lör . Men VARJE gång blir han borta MINST två dagar till. Han hör aldrig av sig och meddelar detta , utan jag får ringa runt och jaga honom för att fråga var han är och när han kommer hem. Då säger han: inte idag.

Denna helg har han gjort det igen. Lämnade mig i fredags, med ett diskberg han lovade att ta i torsdags.
Krävde också att jag skulle köra honom dit såklart , men han lovade att komma hem på lördagen så jag offrade mig.
Lördag kväll kom och jag frågade om han skulle hem. Svaret blev såklart nej, men på söndagen skulle han minsann komma hem (idag alltså). Ringde honom ikväll och då säger han att han blir kvar inatt också. Jag börjar då att protestera och säga att jag vill att han kommer hem. Dels för att jag börjar sakna honom och dels för att jag vill ha lite hjälp här hemma. Respons?? Taggarna utåt direkt! Jag "tjatar och gnäller", han orkar inte höra, blir arg och går och lägger sig.

Och nu sitter jag här och bölar och hyperventilerar omvartannat. Rädd för att han ska göra slut för att jag tjajat igen och han inte orkar höra mig. Rädd för att han inte tänker komma hem imorgon pga att jag började gnälla. Ni kommer att säga att jag borde göra slut med honom och inte ta någon skit, men nej.. det är inte vad jag vill, även om tanken slår mig vid sådana här tillfällen . Vi har det superbra annars, men hans egoistiska sida kan jag inte riktigt få bukt med och när han sätter den sidan till är livet inte så lätt för mig. Han är en stark person, till skillnad från mig, som inte känner minsta ånger när han är arg (däremot kan han komma i efterhand och be om ursäkt ,när han lugnat ner sig.)

Men ja.. jag känner mig så himla ensam.. Jag har massor med vänner och mina fina familj att ringa och prata med just nu, men samtidigt vill jag inte ringa någon alls. Det är jobbigt att prata och ingen vet ens att min panikångest kommit tillbaka. Jag har gråtit i ensamhet hela tiden när ingen ser och jag har ingen lust att berätta för någon jag känner hur jag mår. Det känns bara jobbigt..

Allt är som en ond cirkel som aldrig tar slut och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Jag klarar inte av förändringar av någon form längre. Jag klarar inte av att folk är arga på mig. Jag klarar inte av att göra fel.

För några år sedan var jag en glad tjej med stor livslust , som vågade ta risker och chansa.
Nu är jag skitfeg. Allt skrämmer mig, precis ALLT! Jag gråter över ingenting och allting. Och jag kan för mitt liv inte förstå hur allt kunde ta en sådan vändning helt plötsligt.

Jag känner inte igen mig själv..

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 01:05

#2

Jag försöker hitta roten till vad det är som orsakat detta, men det är så mycket som får mig att må dåligt så jag vet inte vilket av det som är den ursprungliga oron. Allt började ju vid flytten, men det känns lite otroligt att det fortfarande skulle vara det som spökar. Jag trivs nu i den nya staden och lägenheten, men nu är det andra saker som ger mig ångest istället. Ständigt nya saker.. :/

Anonym Trådstartaren

Äldre 8 Nov 16:14

#4

Samma här:

Vad skönt att jag inte är ensam i att må så här. Jag har funderat på medicin men jag vill inte äta anti-depp. Har hört att det är förjävla svårt att sluta med det sen och att depressionen kan bli ännu värre då. Men skulle kunna tänka mig något lugnande på kvällarna , så jag slipper ligga och gråta och hyperventilera halva nätterna. Ska absolut börja överväga saken, för jag orkar inte må såhär dåligt. Försöker hitta orsaken till allt, men vet inte alls vad det beror på.

Jag funderar om det är något undermedvetet från barndomen. Pappa blev akut psykiskt sjuk när jag var mindre och jag fick ta hand om honom under nästan hela min uppväxt. Han mådde då som jag mår nu, fast snäppet värre. Jag fick som 10åring stoppa honom från självmord flera gånger.

Jag tänker då att det kanske både är ärftligt och att alla jobbiga känslor jag borde känt då, istället kommer nu. För att jag inte hade tid att bry mig om mig själv då. Det är absolut inte så att jag går runt och ser tillbaka på det och grämer mig över hur det var, utan då tror jag i så fall som sagt att det är omedvetet.

Anonym

Äldre 8 Nov 20:42

#6

Hej Jag är en tjej på 24 år! Jag känner igen mig enormt mycket i dig.
Tårarna rinner medans jag skriver detta!
Jag vet faktiskt inte vad och hur man ska bära sig åt. Jag vet precis hur du menar att du känner dig beroende av din pojkvän! Har samma problem. Känner mig enormt ensam.
Men det är specis som du säger att man klarade sig lättare när man var singel.
Jag har för 4mån sedan också flyttat ifrån vänner och släktingar!

Det ända jag vet att vi måste göra är att försöka hitta kraft att kämpa på!

Anonym Trådstartaren

Äldre 10 Nov 01:41

#7

Igår brast det ordentligt, men det hjälpte mig på vägen.

Jag pratade med min pojkvän igår kväll via msn, eftersom han inte var hemma. Först ville jag ringa, men kände att jag inte klarade av att prata och att det var lättare att få ut allt genom att skriva. Så jag skrev för första gången till honom hur dåligt jag mådde (bara det som rörde honom och mig dock, ingenting om min ångest till förändringar och sånt) och att jag tyckte att han inte verkar vilja umgås med mig längre. Att det känns som att han ignorerar mig ständigt och jag bara jagar efter honom utan respons. Jag frågade om han inte är kär i mig längre.

Något jag sa mitt i allt det där fick honom att reagera. Plötsligt skrev han:
"- herregud, är det verkligen som du säger? är jag så hemsk? gumman, förlåt mig! verkligen! jag vet att det blivit mycket spelande , men jag har inte tänkt på hur jag varit mot dig. Jag är inte lika beroende av att umgås som du är, men jag har inte sett det på det här viset. Jag kommer hem imorgon, utan datorn, och från och med då ska jag göra mitt bästa för att bättra mig"

När han skrev det grät jag mer än någonsin, men det var av en ny känsla. En känsla av lättnad.
Jag har ingen aning om hur länge det håller och om han kommer falla tillbaka igen om ett tag, men just nu känns det som att en liten försvunnen pusselbit hittat sin plats igen. Jag vill inte berätta för honom om resten, vill inte att han ska känna sig tvungen att finnas för mig 24/7 pga det, utan det är något jag måste reda ut själv. Annars kanske han kommer tycka att det är påfrestande att vara med mig.
Men just den biten som rörde honom och mig var tvunget att redas ut.

Nu vet jag iallafall att han bryr sig om mig, även om han är dålig på att visa det.
Idag har han varit med mig hela dagen, vi har myst framför några filmer och bara slappnat av. Det behövdes verkligen.

Och jag måste bara tacka er som svarat för att ni delar med er av era egna problem. Det betyder mycket att veta att jag inte är ensam i att må så här .

ångest mest hela tiden, orkar inte mer (långt)

INNEHÅLL