Kan jag ha Borderline?

Hej TS.

Jag är under utredning för Borderline och från början var jag ganska tvärsäker på att jag inte har det. Har själv arbetat inom psykiatrin och upplevde just Borderline-kvinnor som de mest jobbigaste personerna att ha att göra med.. och jag vill ju inte vara en av dem! Men så har jag börjat läsa på mer och förstått att Borderline är väldigt brett och finns i många olika grader. Man kan ha Borderline och fungera bra på de flesta områden, en s k högfungerande Borderline. Men så kan man också ha en fruktansvärt handikappande Borderline med tvära kast, självskadebeteende osv.

Jag har också haft ett gott självförtroende i vissa aspekter, som när det kommer till yrkesrollen. Men det har varit för att det är just en ROLL. När det kommer till självkänslan och självförtroende kring min egna person är det obefintligt. Jag har ett totalt självförakt och känner att jag vet sanningen, vet hur hemsk jag är, värdelös, ful, äcklig osv osv, det är bara alla andra som inte upptäckt det ännu. Och jag kämpar stenhårt på att anpassa mig efter andra för att vara som de vill att jag ska vara. Har också varit den som varit snäll, generös, ställt upp i alla väder. Cyklat i högsta tempo genom stan i tonåren när en kompis var ledsen. Legat i telefonen i timtal och lyssnat på andras problem trots att jag velat sova. Jag har gett och gett.. men aldrig bett. Kan inte ens be om att få tillbaka saker jag lånat ut eller pengar jag lånat ut. Ständig skuldkänsla, ständig skamkänsla. Detta bottnar i ett övergrepp men som sedan blivit en del av min personlighet och förmodligen då utvecklats till Borderline. Jag ser orättvisor i världen, barn som far illa, och jag känner en fruktansvärd skuld, men logiskt förstår jag ju att det inte är mitt ansvar. Men skulden finns där ändå.

Jag hamnar i konflikter med chef och anhöriga.. lyckas på något sätt inte förmedla mina känslor. Blir ofta missförstådd, eller upplever mig missförstådd. Ser mig själv som mindre värd än andra.. för jag vet ju sanningen. Jag kan inte hantera eller kontrollera känslor vilket ibland försätter mig i jobbiga situationer. Som t ex på arbetet där man vill ha ett visst anseende. Om jag triggas på ett visst sätt, blir ifrågasatt eller känner mig oskyldigt anklagad eller vad det nu kan vara, så kan jag inte kontrollera gråten utan blir som ett tröstlöst barn, fastän jag inte vill något annat än att "uppföra mig" vuxet. Jag kan ofta läsa in saker i hur andra personer uttrycker sig till mig och känner på något sätt att de kränker mig.. Eller jag analyserar det människor säger. En kompis var under en period stressad och när jag ringde till henne svarade hon "du, jag hinner inte prata med dig nu". Det tog jag väldigt hårt. För jag hörde "du, jag hinner inte prata med DIG nu". Kände mig avfärdad, oönskad och värdelös. Så små saker kan få stora konsekvenser för mig. När man får distans till det tycker man själv att det är lite löjligt.. men just då är känslorna starka.

Jag tycker att din beskrivning mycket väl skulle kunna röra sig om Borderline för jag utgår från att du inte berättar allt i detalj om hur din problematik ser ut. Jag har fått kämpa i många år för att komma i kontakt med psykiatrin eftersom man har bedömt vad man har sett och jag har varit en mästare på att hålla ytskiktet intakt. Men om någon hade orkat skrapa lite mer än på ytan hade de snart märkt att det fanns betydligt mer..

Jag har aldrig haft något självskadebeteende i form av att jag skurit mig eller så. Däremot har jag impulsivt utsatt mig för risker som att gå hem på ensliga ställen sent en natt, bara för att jag blivit osams med en kompis. Eller att jag låtit mig övertalas till att ha sex trots att jag inte velat. Har ju bara klarat av att stå emot ett litet litet tag men när de pressat så har jag gett med mig. Jag har impulsivt kört bil på ett sätt som nog inte usatt andra för fara, men där jag känt mig likgiltig för om någonting skulle hända mig. Hade nog känt mer en befrielse att bli fysiskt skadad för att istället kunna fokusera på det och inte känna mig psykiskt skadad.

Känner att mitt inlägg blev lite rörigt, har lite svårt att samla ihop allt. Det har inte med Borderline att göra utan mer sömnlöshet efter att mina två barn gjorde mig sällskap under natten och därmed radikalt minskade mina förutsättningar till sömn.

Om det nu är så att du får diagnosen Borderline.. Det är ju ingenting hos dig som förändras för det. Snarare kan du ju faktiskt få lite mer sympati för dig själv och inse att vissa saker är utanför din kontroll. Självklart ska man inte luta sig tillbaka och "bli sin diagnos", som många uttrycker det, men det kan vara skönt att få en förklaring till varför man hamnar i de situationer man hamnar. Jag välkomnar en Borderlinediagnos samtidigt som jag är rädd för den på ett sätt. Jag vill inte att den ska följa mig vart jag än går. Jag vill inte att jourbesöket för halsfluss ska innebära att läkaren skummar igenom min tidigare journal och hummande konstaterar att jag är personlighetsstörd. Så viss rädsla finns. Men kan en diagnos göra att jag får rätt vård och kommer framåt så tar jag emot diagnosen med öppen famn. Hoppas att du får ordning på din situation vare sig det rör sig om Borderline eller livskris.. eller en kombination av båda..?

Lycka till! Kram