Kan jag ha Borderline?

Låter snarare som att du skulle ha något annat, kanske adhd, prata med psyk och säg du vill ha en utredning, jag är 27år gammal, fick min diagnos för 1månad sen, har alltid undrat vad det är för fel på mig, och NU äntligen har jag fått mitt svar, jag är inte knäpp, jag är inte som alla andra bara;)

Både ja och nej.
Borderline tycker jag är väldigt svårt att förklara efter som ett det ofta yttrar sig olika.
Såhär har det varit för mif iaf:
Jag har levt i väldigt stormiga förhållanden, har självskadebetende, har inget "jag", jag byter ofta klädstil, hårfärg, musiksmak, jag har till och med gått så långt att jag ibland verkligen vill göra könsbyte, jag har olika betenden, jag kan säga ja och sen nej och aldrig uppfatta att jag redan sagt ja, jag skiftar i humöret, ena stunden är jag hur stabil som hellst andra befinner jag mig på psyk och lika snabbt kan jag må bra igen, jag måste vara andra till lags för att jag är helt säker på att dom inte kommer finnas kvar om jag säger nej, det finns så mycket saker som ingår i borderline, just för att det är en gränsdiagnos, jag har inslag av ADHD och aspergers också bland annat.

Adhd har jag oxå funderat på, men jag har aldrig varit våldsam.... Får man mycket ångest av adhd? Jag e ofta på högvarv, gillar inte att inte göra nått.... Däremot kan jag ju vara irriterad....

Känner inte igen mig i det med stormiga förhållanden eller byte av livstil, jag ser ut idag som för 10 år sen...däremot kan jag få impulsiva tankar, helst nu om vårar hus. Att jag vill sälja osv dels för att jag tror att jag ska må bättre nånannanstans. Dock leder inte mina Impulser till några handlingar.... Jag Jag har svårt att umgås med negativa människor o bryter ofta med sånna o jag hatar folk som snackar skit o som e falska. Jag är snäll, för snäll, ställer alltid upp på andra. Men nu när jag mår så här dåligt så försöker jag finna mitt vanliga jag o det gör mig galen för jag känner mig som om hjärnans uppdelad på två o jag står mittemellan, har svårt att förklara. Funderar även mycket på livet, vem är jag osv.... Vilket gör att jag känner mig konstig o knäpp.

Kanske är frågan om en livskris oxå.... Så känns det lite. Är 28 år, två barn, gift och har hus. Utbildning med fast jobb, jaha och nu då??? Händer det inget ner? Får ångest o blir deppig av att jag vara ska gå dag ut o dag in med detta, undrar om jag inte har världens alla diagnoser.

Hej TS.

Jag är under utredning för Borderline och från början var jag ganska tvärsäker på att jag inte har det. Har själv arbetat inom psykiatrin och upplevde just Borderline-kvinnor som de mest jobbigaste personerna att ha att göra med.. och jag vill ju inte vara en av dem! Men så har jag börjat läsa på mer och förstått att Borderline är väldigt brett och finns i många olika grader. Man kan ha Borderline och fungera bra på de flesta områden, en s k högfungerande Borderline. Men så kan man också ha en fruktansvärt handikappande Borderline med tvära kast, självskadebeteende osv.

Jag har också haft ett gott självförtroende i vissa aspekter, som när det kommer till yrkesrollen. Men det har varit för att det är just en ROLL. När det kommer till självkänslan och självförtroende kring min egna person är det obefintligt. Jag har ett totalt självförakt och känner att jag vet sanningen, vet hur hemsk jag är, värdelös, ful, äcklig osv osv, det är bara alla andra som inte upptäckt det ännu. Och jag kämpar stenhårt på att anpassa mig efter andra för att vara som de vill att jag ska vara. Har också varit den som varit snäll, generös, ställt upp i alla väder. Cyklat i högsta tempo genom stan i tonåren när en kompis var ledsen. Legat i telefonen i timtal och lyssnat på andras problem trots att jag velat sova. Jag har gett och gett.. men aldrig bett. Kan inte ens be om att få tillbaka saker jag lånat ut eller pengar jag lånat ut. Ständig skuldkänsla, ständig skamkänsla. Detta bottnar i ett övergrepp men som sedan blivit en del av min personlighet och förmodligen då utvecklats till Borderline. Jag ser orättvisor i världen, barn som far illa, och jag känner en fruktansvärd skuld, men logiskt förstår jag ju att det inte är mitt ansvar. Men skulden finns där ändå.

Jag hamnar i konflikter med chef och anhöriga.. lyckas på något sätt inte förmedla mina känslor. Blir ofta missförstådd, eller upplever mig missförstådd. Ser mig själv som mindre värd än andra.. för jag vet ju sanningen. Jag kan inte hantera eller kontrollera känslor vilket ibland försätter mig i jobbiga situationer. Som t ex på arbetet där man vill ha ett visst anseende. Om jag triggas på ett visst sätt, blir ifrågasatt eller känner mig oskyldigt anklagad eller vad det nu kan vara, så kan jag inte kontrollera gråten utan blir som ett tröstlöst barn, fastän jag inte vill något annat än att "uppföra mig" vuxet. Jag kan ofta läsa in saker i hur andra personer uttrycker sig till mig och känner på något sätt att de kränker mig.. Eller jag analyserar det människor säger. En kompis var under en period stressad och när jag ringde till henne svarade hon "du, jag hinner inte prata med dig nu". Det tog jag väldigt hårt. För jag hörde "du, jag hinner inte prata med DIG nu". Kände mig avfärdad, oönskad och värdelös. Så små saker kan få stora konsekvenser för mig. När man får distans till det tycker man själv att det är lite löjligt.. men just då är känslorna starka.

Jag tycker att din beskrivning mycket väl skulle kunna röra sig om Borderline för jag utgår från att du inte berättar allt i detalj om hur din problematik ser ut. Jag har fått kämpa i många år för att komma i kontakt med psykiatrin eftersom man har bedömt vad man har sett och jag har varit en mästare på att hålla ytskiktet intakt. Men om någon hade orkat skrapa lite mer än på ytan hade de snart märkt att det fanns betydligt mer..

Jag har aldrig haft något självskadebeteende i form av att jag skurit mig eller så. Däremot har jag impulsivt utsatt mig för risker som att gå hem på ensliga ställen sent en natt, bara för att jag blivit osams med en kompis. Eller att jag låtit mig övertalas till att ha sex trots att jag inte velat. Har ju bara klarat av att stå emot ett litet litet tag men när de pressat så har jag gett med mig. Jag har impulsivt kört bil på ett sätt som nog inte usatt andra för fara, men där jag känt mig likgiltig för om någonting skulle hända mig. Hade nog känt mer en befrielse att bli fysiskt skadad för att istället kunna fokusera på det och inte känna mig psykiskt skadad.

Känner att mitt inlägg blev lite rörigt, har lite svårt att samla ihop allt. Det har inte med Borderline att göra utan mer sömnlöshet efter att mina två barn gjorde mig sällskap under natten och därmed radikalt minskade mina förutsättningar till sömn.

Om det nu är så att du får diagnosen Borderline.. Det är ju ingenting hos dig som förändras för det. Snarare kan du ju faktiskt få lite mer sympati för dig själv och inse att vissa saker är utanför din kontroll. Självklart ska man inte luta sig tillbaka och "bli sin diagnos", som många uttrycker det, men det kan vara skönt att få en förklaring till varför man hamnar i de situationer man hamnar. Jag välkomnar en Borderlinediagnos samtidigt som jag är rädd för den på ett sätt. Jag vill inte att den ska följa mig vart jag än går. Jag vill inte att jourbesöket för halsfluss ska innebära att läkaren skummar igenom min tidigare journal och hummande konstaterar att jag är personlighetsstörd. Så viss rädsla finns. Men kan en diagnos göra att jag får rätt vård och kommer framåt så tar jag emot diagnosen med öppen famn. Hoppas att du får ordning på din situation vare sig det rör sig om Borderline eller livskris.. eller en kombination av båda..?

Lycka till! Kram

Vad för medicin får man för Borderline??? Just nu får jag jättedåligt, kämpar med mina tankar- ena stunden vet jag att jag blir bra igen- andra stunden känns det som om döden är den enklaste utvägen, men jag skulle aldrig våga ta mitt liv så får helt enkelt följa förnuftet o vänta på att medicinen ska börja verka.... Men jag mår illa av obehag o blir rädd för mina känslor o tankar, dock är jag djupt deprimerad nu.