• Anonym (mamsan)

    Ängslig 4-åring, hur hjälpa?

    Hej!

    Vi har en dotter som just fyllt fyra år. Hon har alltid varit en liten tänkare , och varit svår att komma inpå livet.  Tidig i utvecklingen på så sätt att hon redan kan läsa lite, men har svårare för det sociala samspelet och att ta plats i en grupp. Hon visar inte känslor så ofta, utan upplevs som ganska "slätstruken". Som nu när hon fyllde år och fick presenter så visade hon ingen glädje för sådant jag vet att hon blev jätteglad för. Hon visar ofta inte heller när hon blir ledsen, utan går undan.

    Hur ska man hjälpa henne med detta? Att våga uttrycka känslor så att vi kan förstå och bemöta henne bättre? Hon kan bli tjurig och arg när vi "gör fel" för att vi inte tolkat henne rätt (så då visar hon något i alla fall).

    SÅ en sak till. De senste veckorna, månaden har hon blivit otroligt ängslig. Hon har börjat fundera och tycker att allt är läskigt. Det började med att jag mötte en storgråtande tjej vid flera tillfällen när jag varit utanför huset en kort stund, ex med soppåsen, eller liknande. Hon har tidigare kunnat vara inne en kort stund själv när jag ex går ut med lillebror i vagnen (bara fram och tillbaka på gatan utanför så att hon ser mig hela tiden) i fem minuter, eller vara nere och leka på sitt rum när jag är på ovanvåningen osv. Nu blir hin helt ifrån sig, för att hon hört ngt ljud eller tror att det ska börja brinna eller annat. Det svåra blir att hon blir ängslig när hon ska sova och inte vill somna ensam i sitt rum när jag nattar lillebror. Är ofta enssam med barnen på kvällarna.

    Jag har läst mig till att det är naturligt med ökad ängslan i denna ålder, men jag undrar hur jag ska bemöta den? Kan man vara "sträng" eller ska man vara med henne hela tiden? Hur hjälper jag henne bäst? Nu springer hon efter mig hela dagarna, och har stenkoll på mig. Det blir jobbigt för henne såklart.

    Tacksam för svar!

  • Svar på tråden Ängslig 4-åring, hur hjälpa?
  • barnpsykologen margit

    Hej!
    Det är precis som du säger att vissa, lite mer introverta (inåtvända och försiktiga) barn kan få perioder av ökad rädsla och ängslan. Det här kan också inträffa när de börjar förstå att det här med småsyskon inte bara är roligt.
    Även små barn har ju sina personligheter, och ofta liknar de ju också någon eller båda sina föräldrar. Ibland är det som förälder svårare att hjälpa sitt barn om man själv är lite likadan.
    Men om vi ska komma till vad du kan  göra för att hjälpa henne att komma vidare så tror jag att du ska sätta ord på de känslor du ser att hon har. DVS när hon drar sig undan, säg att hon kan bli ledsen när det känns som om mamma inte har tid med henne, och att det är OK. Sedan kan du säkert prata med henne också om hur ni ska göra saker när lillebror sover, eller när pappa kommit hem, eller något hon föreslår. Eller säg att ibland kan man bli jätterädd för ljud, och då kan man tillsammans gå och undersöka var ljudet kom ifrån och vad det var.
    Du har inte nämnt om hon går på förskola på dagarna. Ofta kan det hjälpa barn att inte behöva passa mamma så mycket om de har något eget att göra. Kanske kan en kompis komma hem och leka med henne.
    Eftersom du ju vet att du inte utsätter henne för någon farlig ensamhet tror jag inte att du ska ändra på något, men hjälp henne med det som hon tycker är jobbigt och låt henne träna i egen takt.
    Med vänlig hälsning.
    Margit

  • Anonym (mamsan)

    Tack så mycket för ditt svar! Hon går på förskola fem timmar tre dagar / vecka. Ofta vill hon inte dit, men när hon väl är där säger personalen att hon har haft roligt. Själv berättar hon tyvärr bara om det tråkiga som har hänt. typ att någon knuffade henne en gång, att hon inte fick vara prinsessa när de lekte i slottet, eller att hon slog sig när de lekte. Det roliga berättar hon inte.

    Det stämmer att dottern och jag är lite lika. Jag känner igen mig mycket i henne, exempelvis i att vara en ikttagare och inte öppna mig för personer jag inte litar på. Jag har under långa perioder i livet känt mig utanför. Inte varit mobbad, men inte känt mig hemma liksom. Varit femte hjulet. Inte haft någon bästa vän. Min rädsla är att min dotter ska uppeva detsamma som jag. Jag tror det är därför jag så förtvivlat gärna vill att hon ska bli mer framåt och visa mer vad hon känner. Vara mer mottaglig för kompisar osv. Dock är hon en underbar tjej som är superduktig på att leka när hon känner kompisen, och är ett riktigt charmtroll och smart tjej när hon är med oss i familjen. Så hennes personlighet är ju såklart olika i olika situationer, men jag önskar att hon kunde visa mer av det vi ser hemma, även när vi är på andra ställen. På förskolan säger de ibland att hon glimtat till och viaat mer av sig själv och då även haft roligare.

    Vi får jobba på i hennes takt och ge henne mer egen tid.

  • barnpsykologen margit

    Hej igen!
    Jag tycker det låter jättebra för er dotter. Precis som du beskriver har ju alla personligheter också sina positiva sidor och dem ska man precis som ni  gör uppskatta och stärka. Er dotter verkar ju vara på G på dagis också. När hon blir ännu tryggare där kommer hon att visa alla sina charmiga sidor där också.
     Margit

Svar på tråden Ängslig 4-åring, hur hjälpa?