Överlevnadstid för spridd prostatacancer?

Ingen som har erfarenhet av detta?

Tack! Förstår att det är jättesvårt att säga men undrar ändå.
När vi fick beskedet sa läkaren ca 2-4 år men undrar ändå och mest lite hur det varit för andra. Cancern sitter mer eller mindre i hela skelettet mest i ryggraden, revben och bäcken. 

Tack för era svar! jag vill vet men ändå inte eller ni vet ju hur det är...
Självklart vet jag att  det ser olika ut för alla men det känns bra att få svar av den som varit i samma situation. 

Pappa har mycket ont och får nu som sagt cellgift för att se om PSA kan sjunka lite igen. Har dock inga stora förväntningar på det när jag ser hur otroligt fort allt går och det där med 2-4 år som läkaren sa från början verkar ju mer eller mindre stämma (eller vara rimligt). 

Om någon läser det här och kan svara på detta också skulle det vara bra:

Pappa verkar så lättirriterad,stressad  och har svårt att planera saker på nå vis (kan ju ha med ångest och rädsla att göra också) men han verkar även ha fått problem med balansen också... Han tycker inte detta själv men jag ser det och han har även börjat ramla. Kan metastaserna ha satts sig i hjärnan också eller vad kan ha hänt?

Pappa har opererat bort testiklarna för att de inte ska producera hormoner och skulle därför slippa hormonbehandling i injektionsform. Det han får nu är cellgifter för att" ta ner"/ gör metastaserna mindre i ryggen för att lindra smärtan han har. Och som du skrev beror säkert balanssvårigheterna på smärtorna.

Vi försöker fokusera på annat men man funderar ju mycket själv också vilket inte är konstigt det gör ju även han. 
Jag är ganska ung några år över 20 och bor på annan ort för att plugga men åker nästan hem varje/varannan helg för att få vara tillsammans med mamma och pappa. De dagar pappa orkar hittar vi på saker vi tycker är roligt. Jag hjälper även till mycket hemma då även mamma har en sjukdom som gör henne svagare dock inte döende som pappa. 

Jag funderar mycket på barn... Ville gärna skaffa det tillsammans med min sambo även innan pappa blev sjuk. Men nu känns det mer och mer viktigt likasom bröllop mm. Vill så gärna att pappa ska hinna vara med på det. Paniken växer inom mig på grund av detta. 

 

Tack! Vi försöker ta vara på varje dag. Ringer till varandra varje dag samt att jag åker hem nästan varje helg. Livet är orättvist och grymt men jag försöker göra det bästa av varje dag.Dock känns det som en negativspiral händer en sak händer flera men så är det väl alltid.

Samtalskontakt har vi inte fått. Vet att pappa blivit erbjuden samtal men inte mamma och jag. Tycker det är ganska dåligt faktiskt, mamma tror jag verkligen skulle tycka det var skönt att prata med någon men hon vill liksom inte söka hjälp själv. Jag tycker det borde vara obligatoriskt med  i alla fall ett samtal med kuratior/annat för då skulle man nog våga gå dit flera gånger. Det är just det som är svårt att våga söka hjälp och att gå dit. 

Det är just det som du skrev om som jag är mest rädd för. Att han ena dagen ska vara jättepigg och nästa dag borta. Hur mycket man än försöker ställa in sig på att någon ska dö så är man nog aldrig riktigt redo. 

Jag förstår att det inte är på alla avdelningar man erbjuder hjälp för anhöriga men det borde vara så och särskilt inom cancervården. Jag vet av erfarenhet att vänner/vänners familjer blivit erbjudna hjälp eller i alla fall fått ett telefonnummer att ringa utifall man vill prata med någon när deras familj drabbats av kris. Ibland tror jag att det är värre för dem runtomkring den döende än för den döende själv. Detta på grund av att det är vi som kommer bli lämnade ensamma framöver och för att de ska orka stötta den döende borde även anhöriga bli erbjudna hjälp. Som sagt det är nog  få orkar söka hjälp själva man anser nog inte att det är "vi anhöriga" som är mest behov av hjälp och trycker då undan våra egna behov. 

Jag vet inte om jag kollat på den hemsidan ska göra det, tack!  

Han tillhör ännu ingen sådan tyvärr.

Hej alla!  

Pappa lever ännu men är ganska dålig. Han har mycket ont och ligger mest i sängen. Hans ben domnar av då och då vilket gör det svårt för honom att gå. 

Pappa har strålats mot tre av alla metastaser som gjorde mest ont och han har nu två cellgiftsbehandlingar kvar. Dock verkar det ju inte hjälpa särskillt bra eftersom han får mer och mer ont och blir sämre.

På tisdag ska de se om PSA slutat gå upp för i så fall ska han ha de sista kurerna annars skulle de  som de sa "hitta på nå annat". Vad då?  Jag önskar bara att de hittade en smärtlindring som tog bort smärtan lite mer :(

Tack för att ni finns! 

Hej

Förstår att du är orolig för din pappa just nu och med tanke på att din mamma gick bort i lungcancer för 6 år sedan kan jag inte ens tänka mig vilken ångest och förtvivlan du känner. Jag HATAR cancer om jag ska uttrycka mig milt. Jag ska försöka besvara din frågor.

Min pappa har nu haft sin cancer i lite mer än ett år. Just nu vårdas han i hemmet med hemsjukvård. Redan vid upptäckten hade den spridit sig vilket gör att en botande behandlig inte är möjlig. Pappa hade inga direkta symtom som vi tänkte på innan upptäckten. Så här i efterhand har man ju förstått att anledningen till att han började gå ner i vikt och var så otroligt trött var symtom på cancern och inte på att han arbetade för mycket. Annars upptäcktes cancer i och med att han fick ett spontant benbrott (inte gjort sig illa) och blev röntgad vilket visade metastaser. Efter det fick de gå vidare och leta efter huvudtumörer som satt i prostatan. Min pappa är 65 år.  

Har din pappa fått någon tid för magnetröntgen eller så? Är det det dom ska göra om några månader? Hade han förhöjda PSA värden och så gjorde de en biopsi som visade cancerceller?

Om det är cancer din pappa har så går det att bota om cancern bara är lokaliserad i prostatan och inte spridit sig. Det finns olika sorter av prostatacancer och vissa växer mycket långsamt vilket gör att man kan leva i jättemånga år efter diagnos och andra växer mycket fort (så som min pappas gör). Hoppas ni snart får svar på varför han har cancerceller och hur man ska gå vidare utifrån det svaret. Det värsta är att gå och vänta och oroa sig. 

Styrkekramar till dig och din pappa!

Hej!

Läget hemma med pappa just nu är dåligt men stabilt eller vad man kan säga. Han lever och vi hjälper honom hemma samt att all medicinering sker i hemmet. Imorgon ska han träffa en läkare igen för att bli bedömd om de kan ge honom mer cellgifter i bromsande syfte. Jag känner dock att det kanske bara gör allt värre och att pappa kanske dör på kuppen men finns det en chans att han kan leva några månader till med hjälp av bromsbehandlingen så vill jag ju det. Pappa vill själv hellre chansa och få medicin i förhoppning om att bromsa förloppet.

I en biopsi kan man se vilka slags typ av cancerceller som finns och hur "snabbväxande" de är. Tänker att de borde ju inte vara snabbväxande om de inte ska röntga förrän i september? Var det ingen annan med när din pappa fick informationen om cancern? Alla hamnar ju i chock vid ett sånt här besked och då slutar man ju lyssna efter ordet cancer vilket gör att det är bra om flera hör.

Dessutom känns det ju konstigt att inte kolla tidigare med röntgen om den spridit sig och diskutera behandlig. Jag kan inte så mycket om prostatacancer som inte spridit sig men vet att de sa att man kan bota det. Man kan även ha förhöjda PSA värden pga inflammation i prostatan men då borde man ju inte skicka med en broschyr om cancer?? Jag förstår att du känner dig maktlös och förvirrad just nu. Om jag vore ni skulle jag kontakta läkaren för att få mer information tillsammans innan september. Eller har ni hört nå mer redan nu kanske?

Kramar! 

Pappa har somnat in för att aldrig vakna igen. Han levde ca 1 år och någon månad. Hemska sjukdom! Fy!