• Anonym (Ledsen)

    Överlevnadstid för spridd prostatacancer?

    Min pappa fick diagnosen spridd prostatacancer i februari i år ( 2010), en av de sämre sorterna av cancertumör enligt biopsisvar. Palliativ behandling sattes in (smärtlindrande och förlängande dock inte botande behandling) han opererades och sedan gick PSA-värdet ner i några månader. 
    På förra återbesöket hade PSA skjutit i höjden igen och röntgen visade ännu mer spridning. Nu får han cellgifter för att bromsa ytterliggare men hur länge då???

    Någon som vet/har erfarenhet av liknande som kan berätta hur länge man kan leva med spridd prostatacancer? 

  • Svar på tråden Överlevnadstid för spridd prostatacancer?
  • Anonym (Ledsen)

    Ingen som har erfarenhet av detta?

  • crossfit

    Det är tyvärr omöjligt att säga. Beror på vart tumören har spridit sig mm.
    Många lever många år med prostatacancer.
    Fråga din pappas läkare, han kan nog ge dig det bästa svaret även om inte ens han kan veta hur det blir i just din pappas fall.
    Styrkekramar till dig och din pappa!

  • Anonym (Ledsen)

    Tack! Förstår att det är jättesvårt att säga men undrar ändå.
    När vi fick beskedet sa läkaren ca 2-4 år men undrar ändå och mest lite hur det varit för andra. Cancern sitter mer eller mindre i hela skelettet mest i ryggraden, revben och bäcken. 

  • Anonym (me)

    En jag känner fick samma, cancer i prostatan med metastaser i skelettet (främst ryggraden) och tarmarna. Han levde ungefär två år och under den tiden gick det mycket upp och ned. I perioder var han så risig så man trodde han skulle dö när som helst, men så vände det igen. När han väl gick bort så gick det hela fort, han var hur pigg som helst och med på en fest och en vecka senare var han borta.

    Beklagar detta med din pappa.

  • Esmiso

    beklagar att din pappa har drabbats av detta hemska!!!

    Det är ju omöjligt att sia om hur lång tid det tar...Det enda man kan göra är att ta vara på den tid som finns helt enkelt...
    Har ni fått samtalskontakter? Det kan ju vara bra att få prata av sig med en utomstående för att kunna hantera ovissheten bättre?

    Styrka till dig och din familj!!!

  • Kjell2

    Min far överlevde ca 4 år men då upptäcktes det väldig tidigt. Från att han började få tydliga symtom till han gick bort tog det ca 2 år.

    De finns de som överlever ännu längre, många år,  och de som går bort fortare. Det hänger på saker som hur de svarar på behandling, eventuella möjligheter till operation, allmänt hälsotillstånd,

    Det som är lite jobbigt med metastaser i skelettet är att det kan göra mycket ont och förhindra rörlighet.

  • Anonym (Ledsen)

    Tack för era svar! jag vill vet men ändå inte eller ni vet ju hur det är...
    Självklart vet jag att  det ser olika ut för alla men det känns bra att få svar av den som varit i samma situation. 

    Pappa har mycket ont och får nu som sagt cellgift för att se om PSA kan sjunka lite igen. Har dock inga stora förväntningar på det när jag ser hur otroligt fort allt går och det där med 2-4 år som läkaren sa från början verkar ju mer eller mindre stämma (eller vara rimligt). 

    Om någon läser det här och kan svara på detta också skulle det vara bra:

    Pappa verkar så lättirriterad,stressad  och har svårt att planera saker på nå vis (kan ju ha med ångest och rädsla att göra också) men han verkar även ha fått problem med balansen också... Han tycker inte detta själv men jag ser det och han har även börjat ramla. Kan metastaserna ha satts sig i hjärnan också eller vad kan ha hänt?

  • Kjell2
    Anonym (Ledsen) skrev 2010-11-26 11:04:16 följande:
    Tack för era svar! jag vill vet men ändå inte eller ni vet ju hur det är...
    Självklart vet jag att  det ser olika ut för alla men det känns bra att få svar av den som varit i samma situation. 

    Pappa har mycket ont och får nu som sagt cellgift för att se om PSA kan sjunka lite igen. Har dock inga stora förväntningar på det när jag ser hur otroligt fort allt går och det där med 2-4 år som läkaren sa från början verkar ju mer eller mindre stämma (eller vara rimligt). 

    Om någon läser det här och kan svara på detta också skulle det vara bra:

    Pappa verkar så lättirriterad,stressad  och har svårt att planera saker på nå vis (kan ju ha med ångest och rädsla att göra också) men han verkar även ha fått problem med balansen också... Han tycker inte detta själv men jag ser det och han har även börjat ramla. Kan metastaserna ha satts sig i hjärnan också eller vad kan ha hänt?
    Sällan metastaser sätter sig i hjärnan. Däremot kan det vara att han har ont i rygg och höfter som gör att balansen blir dåligt.

    Troligtvis får han också en hormonbehandling som kan leda till humör och personlighetsförändringar. Att han blir lättiriterad och stressad är normal, han ska dö snart, har ont mm. Kan göra vem som helst konstig.

    Ett råd - häng inte upp er så mycket på hur lång det är kvar. Det händer när det händer.  Försök istället njuta av livet på det sätt som det går. Även om man är sjuk går det att uppleva små och stora glädjeämen. Hjälp er far med det.

    Se också till att ni själva mår hyfsat. Gör roliga saker och låt inte sjukdomen döda allt kul.
  • Anonym (Ledsen)

    Pappa har opererat bort testiklarna för att de inte ska producera hormoner och skulle därför slippa hormonbehandling i injektionsform. Det han får nu är cellgifter för att" ta ner"/ gör metastaserna mindre i ryggen för att lindra smärtan han har. Och som du skrev beror säkert balanssvårigheterna på smärtorna.

    Vi försöker fokusera på annat men man funderar ju mycket själv också vilket inte är konstigt det gör ju även han. 
    Jag är ganska ung några år över 20 och bor på annan ort för att plugga men åker nästan hem varje/varannan helg för att få vara tillsammans med mamma och pappa. De dagar pappa orkar hittar vi på saker vi tycker är roligt. Jag hjälper även till mycket hemma då även mamma har en sjukdom som gör henne svagare dock inte döende som pappa. 

    Jag funderar mycket på barn... Ville gärna skaffa det tillsammans med min sambo även innan pappa blev sjuk. Men nu känns det mer och mer viktigt likasom bröllop mm. Vill så gärna att pappa ska hinna vara med på det. Paniken växer inom mig på grund av detta. 

     

  • Anonym (Ledsen)
    Esmiso skrev 2010-11-26 10:28:48 följande:
    beklagar att din pappa har drabbats av detta hemska!!!

    Det är ju omöjligt att sia om hur lång tid det tar...Det enda man kan göra är att ta vara på den tid som finns helt enkelt...
    Har ni fått samtalskontakter? Det kan ju vara bra att få prata av sig med en utomstående för att kunna hantera ovissheten bättre?

    Styrka till dig och din familj!!!
    Tack! Vi försöker ta vara på varje dag. Ringer till varandra varje dag samt att jag åker hem nästan varje helg. Livet är orättvist och grymt men jag försöker göra det bästa av varje dag.Dock känns det som en negativspiral händer en sak händer flera men så är det väl alltid.

    Samtalskontakt har vi inte fått. Vet att pappa blivit erbjuden samtal men inte mamma och jag. Tycker det är ganska dåligt faktiskt, mamma tror jag verkligen skulle tycka det var skönt att prata med någon men hon vill liksom inte söka hjälp själv. Jag tycker det borde vara obligatoriskt med  i alla fall ett samtal med kuratior/annat för då skulle man nog våga gå dit flera gånger. Det är just det som är svårt att våga söka hjälp och att gå dit. 
Svar på tråden Överlevnadstid för spridd prostatacancer?