Att vara HELT ensam

Ja det kan man verkligen undra. I mitt fall har pappan ändå BOTT med sitt barn de första två åren av hans liv, men är nu inte ens särskilt intresserad av att träffa ungen som gråter efter sin pappa. Pappan dyker upp med några timmars varsel och stannar några timmar var 3:e vecka ungefär. Lagom för att väcka upp massa saker hos ungen som sen frågar och gråter efter sin pappa i två veckor. Jag är också helt själv. Varje vaken, jobbfri minut är jag med mitt barn. Jag är trött såklart, men det får gå på nåt vis. Småbarnstiden är ändå kort, och innan vi vet ordet av kommer de att vara tonåringar. Den som förlorar mest på detta är ju fäderna i fråga, som inte fattar vilken skatt de ger upp och hur mycket de går miste om.

stå på dig, Du gör ett bra jobb som mamma & som person,
allt kunde varit mycket värre. De är ett ljus på andra sidan , jag lovar.

jag har tyvärr ingen lösning på problemet, De har nog ingen . Räkna bara med de saker du faktist har & gör de finaste utav de, Låt allt de andra komma som en bonus.

Du kan inte tvinga "pappan" till sin relation,, De kommer din dotter en dag att förstå, Sån klok mamma Kan jag inte tänka mig något annat.!

Hade vi bott nära varandra , Så hade jag absolut hjälpt dig med å vara dig själv!

Jag tror du kommer klara detta. Nu har vi vinterns mörker över oss, Till våren kommer förändringarna blomma!

Lycka till!

Jag är själv med mina barn, av privata anledningar. Jag vet inte hur man orkar med allt. Det är ju inte bara barnen som skall tas hand om, det är ju även en själv. Det är väldigt sällan jag kan få barnvakt, kanske 1 gång varannan månad. 
Jag tror det viktigaste för att det ska funka att va själv med barnen är att dels ha rutiner, och sen inte va så jäkla noga med allt. Om de får godis en torsdag iställer för en lördag så spelar ju det ingen större roll, så länge det bara blir en gång i veckan, till exempel.
Jag har nu träffat nån, vi träffades i somras då jag för en gångs skull hade barnvakt. På en fest. Vi har löst det som så att på helgerna så är vi ute och hittar på nåt, så vi får umgås, och då kan barnen vara med, de känner honom som mammas kompis, sen kan han komma när barnen somnat för kvällen, så vi kan mysa för oss själva.
Jag lägger mina barn tidigt, kl 19 ska de ligga i sängen, och gärna sova en kvart därefter. Nu är ju mina barn lite äldre, så när de vaknar tidigt, ibland redan halv 6 på morgonen, så är det bara att sätta på en film så är de nöjda en stund till, så jag hinner sova med.
Ibland känns det jobbigt då jag har två barn, de härjar ju dubbelt så mycket, och sprallar upp varandra utan dess like, men när de väl leker med varandra, då är jag glad att de är två, annars hade jag fått ännu mindre tid, för då skulle jag fått leka istället.
Det som är positivt med att du får vara ensam med ditt barn är att det är bara dina regler som gäller samt att du inte behöver diskutera uppfostring med någon. :) 

Läste bara rubriken och besökte din profil du är ju inte HELT ensam... så svårt att svara dig på några frågor...

Du har en underbar pojkvän enligt dig själv.. så du motsäger dig själv.. Bara för att han inte är pappan till barnet så är du inte helt ensam.

Lever också själv med min dotter, hon är bara 4 månader och jag har ensam vårdnad. Det är tufft vissa dagar och man kan sakna det där spontana men tycker att det fungerar ganska bra. Hon sover hela nätterna, så man är iaf inte ständigt trött varje dag. Däremot blir ju ens egna behov nästan helt åtsiddosatta,men kan få hjälkp i bland av en vän som passar henne såm jag går i väg och tränar.
Nu är det ett bra tag kvar, men jag har som du TS, väldigt låg stresströskel och ork, så jag är livrädd för hur jag den dagen det kommer till dagis-jobba-hämta-hem-mat osv, hur jag ska orka allt själv, men det återstår väl att se:/

Anlita en barnvakt som du känner dig trygg med kanske? 
Mår mamma bra mår barnet bra, man kan inte ändra ngn annan hur gärna man än vill, det har jag egen erfarenhet av.............. Kämpa på 

Jag har varit ensam i 7 år nu. Utan avbrott, barnvakt har jag sällan, mindre än varannan månad.

Man får klara av mycket själv;
- hushållets ekonomi helt ensam
- mindre reparationer lär man sig fixa till snabbt
- matinköp, alla beslut kring huset och olika abbonemang
- matlagning, städning, eventuell flytt, bara att möblera om bli ju rätt intressant att titta på hur en nätt tjej på 155 cm lyfter själv skåp som är dubbel så stor som henne medans ett litet barn skriker stojjar och har sig precis framför en. Man lär sig såga, måla, skrubba, bygga. Man har inget val. Om man blir trött av att sköta en fungerande hushåll på egen hand - ja, det blir man!!
- hämtningar och lämningar på dagis och skola är det aldrig någon annan som kan ta förutom en själv
- lekar, promenader, aktiviteter som siming, dans, teakwando, ridning, baskett, konståkning - allt ska finanieras och överallt ska åkas på egen hand med barnet.
- läxläsningar, föräldramöten, alla lov som barnen är lediga på men man själv är det aldrig och barnet måste därför vara på fritids dagarna ut. För det finns ingen annan som kan hämta.
- och ovanpå denna pankakan sköter man sitt jobb, jobbar här och där, åker, pendlar, jobbar hemma ibland halva nätter för att få ihop det. SKift eller natt eller helg kan man inte jobba (för det finns ju ingen som kan ta hand om barnet) Kontorstider blir för långa när man lägger till pendlignstider och förseningar i trafiken som händer då och då. Jobbet blir lidande och stressen smyger sig på.....

vad gör man? - ser positivt på saker så klart. :)
jag har mina egna regler, vi är våra egna, inga kompromisser, inga bråk, inga relationsrelaterade stressiga situationer, inga hjärtslitande separationer, vår gemensamma egentid är bara vår egen. Vi kan åka tillsammans var jag vill. Jag behöver inte ta hänsyn till en tredje part. Och det är ganska skönt faktiskt. När jag har tid över då vet jag - att den tiden är avsett bara för mig - jag behöver inte dela den med någon annan - skönt tycker jag. Då kan jag slappna av och bara vara mig. :) Ekonomin sköter jag och jag har superkoll och nästan ingenting kan överraska mig längre. Jag är beredd, vet mina begränsningar, vet att jag klarar vad som helst bara jag vill. Jag är oberoende och så är även mitt barn. :)

Du är inte ensam. Kanske 100.000 tals upplever detsamma som du. Men man lär sig så länge man lever

och man göra inte om samma sak två gånger, förhoppningsvis. Synd bara att var och en måste få det hela

upprepat i just sitt liv. Av erfarenhet blir man vis, sa min far då jag fick barn som 19-åring. Han menade att

det där gör jag allt inte om igen och det gjorde man ju inte, inte på samma lättfotade sätt och onödigt tidigt i livet
i alla fall...

"Du har nog med din egen vård" sa min mor en gång och hon menade att
hon egentligen tycker att det är tillräckligt med den omsorg en har om sig själv...

Tre barn skaffade mina föräldrar och de var hur normala som helst. Gifta tills den
ene av dem dog o s v.