Att vara HELT ensam

Det var ingen pik till dig utan till Mikesh som kallat alla här för "sjukt trögt folk"! Han skriver att varken du eller han har skrivit nåt om att ni har det tuffare än Lbem, men det har du ju uppenbarligen gjort... Att du sen har skriviot ett inlägg där du skriver att det inte är jobbigt tar ju inte bort att du faktiskt skrev att du visst har det tuffare än TS!

Här är en mamma som är helt ensam med min 9 månader gamla flicka! Aldrig bott med hennes pappa utan vi var särbo. Hans tack när hon var 4 veckor och har inte hörts av sen dess! Det ÄR jobbigt! Du FÅR gnälla hur mycket du vill! Typiskt folk på familjeliv att skapa en höna av en fjäder! Varför inte bara stötta nån som mår dåligt???

hej ts,här är en till ensamstående på heltid,till två barn.

man klarar det. jag vet inte hur,men man klarar det.

jag har haft stunder då jag rent ut sagt ångrat mina barn (vilket alltid bara är för stunden,och man FÅR känna så med),när allt runt om har varit för jobbigt och mycket,då jag bara behöver få en stund att andas,och då är barnen upp i en.

det är dessa stunder för mej som är jobbiga,om det är lika för dej,eller om du kommer till den punkten,gå då undan en liten stund,

byt rum,lås in dej på toaletten en stund,om du är rökare,gå ut och rök på balkongen,håll huvudet kallt.

styrkan finns  oss alla och den kommer fram när vi behöver den,barnen är ju trots allt det bästa man har,och i dom finns min styrka.

du klarar att vara själv,det är inte ens särskilt svårt när man väl har fått in sina vardagliga rutiner,då rullar de på av sej sj. lycka till.

Blir det inte automatiskt jobbigare om man är helt ensam med ansvar för ett barn när pappan inte har umgänge - jämfört med någon som bor tillsammans med pojkvän? De är ju två om ansvaret i hemmet - förhoppningsvis allstå, och då kan ju mamman slippa lite av hemmaslitet iaf. Det är sånt som blir jobbigt när man är helt ensam för det tar tid från att umgås med barnet. Har man inte något större socialt nätverk då heller - för att man aldrig är barnledig och kompisarna från förr försvinner in i sina nyskapade små familjer och vill inte umgås med ensamstående. Det som är positivt är att barnen växer upp :) och jag tror att min dotter är i den lättaste åldern just nu - det är ok om man ringer fritids och säger att hon får gå hem själv för att tågen är försenade så att jag inte hinner hämta. Om hon varit 6-7 år hade det inte gått - inte med att korsa trafikerade gator. Men som snart 9 åring har hon blivit "stor" och klarar av det själv - det har tagit bort ett stressmoment som heter duga - att inte hinna vara på fritids innan det stänger..att mitt barn ska stå där och tillsammans med fröken undra var mamma tar vägen - för det finns ingen pappa eller pojkvän som kan hämta istället. TS har som jag skrev haft tid att uppdatera och skriva i tråden - men trots att det ifrågasatts har hon fortfarande ej uppdaterat sin profil - då kan man ju undra hur pass ärlig hon är med det - att hon är singel och ensamstående och ensamboende. Jag tycker att det är lite konstigt i af. Jag har haft snart 9 år på mig och inse att det är såhär livet är - jag kan inte göra vad jag vill när jag vill - "Jag" har försvunnit och det är "Vi" - Jag och min dotter.. "Jag" finns inte mer - och sen jag accepterat det har livet blivit lättare. Jag är kommen till stadiet där jag inte vill göra något utan mitt barn - inte för att jag har råd att åka utomlands - men jag skulle inte kunna göra det utan henne - jag vill dela allt med henne och hon är världens underbaraste duktigaste lilla tjej.

Jag tycker:) Att folk som OFTA "läs ofta" känner att fan jag ångrar att jag skaffa barn... ska bli ifråntagen sina barn!

Jag levde ett vilt jävla 18-19 årings liv ... visste inte alls att jag skulle bli pappa eller något förren någon månad innan det va dags och då fick jag också reda på att jag skulle ha barnet HELT själv annars adoption..

Jag sa upp hela fest livet allt för mitt barn.. som jag nu levt med helt ensam i 2 år och jag ångrar inte en sekund:) inte en enda sekund..:)
Finns fan inget bättre än sina egna barn:) jag vill ha fler massa massa fler.. och när jag får massa fler så ska jag garantera min "sambo" "när jag hittar en sådan" :P att jag kan va pappaledig . jag kan gå hemma hela tiden istället för mamman:) det har jag absolut inga problem med:) tvärtom! Jag älskar varje sekund av det!

Vilken bra pappa du är!! You Rock!

Hejsan,. Jag är ENSAM on någon.. är det någon mer här som är det , alltså på riktigt,  alltså inte som ts, utan att ALDRIG ha kunnat lämna sitt barn? Jag har inte ens haft barnvakt i 1 enda timme sen han föddes, han är över 3 månader nu. Han är med mig dygnen runt, är jag hos tandläkaren har jag fått springa ifårn stolen flera ggr och ge nappen osv, alla nätter, alla dagar, helt ensam, har som sagt aldrig varit utan honom i ens 45 minuter.. och nu börjar detta bli jobbigt...

3 månder? :) Tror inte någon har barnvakt redan vid 3 månaders ålder! Den första tiden är viktig !
Så 3 månader är ju inget.

Dom första 6 månaderna i MIN värld MIN.. så lämnar man inte bort sitt barn överhuvud taget:) Det är en viktig tid där barnen binder mycket !

fast man kanske låter pappan ta barnet när man åker till tandläkaren...

Självklart? Men då är man inte ensam:) Jag syftar ju självklart på föräldrar... Jag tycker inte man ens ska vela ha "barnvakt" den första tiden då det är i min värld viktigt att barnet får binda för en person... ja 2 om man lever tillsammans självklart.