Är du en apförälder?

Tja, enligt definitionen är jag nog kanske det, men jag sätter inte gärna etikett på mitt föräldraskap. Jag är förälder helt enkelt och det som kännts bäst för oss har varit att bära i sjal, samsova i början osv. Vi tror på att vara lyhörda för våra barn, att de ska få växa och utforska med så få begränsningar som möjligt och ja, vi tror till 100% på att barn varken ska eller behöver tränas i nån form av självständighet genom att sömnmetodas för att de absolut skall sova i eget rum, eller att de ska ignoreras ett tag i sina skrik bara för att lära sig att mamma/pappa inte kommer direkt osv. (Nu tänker jag på små bebisar under året här..)

Å andra sidan har jag faktiskt aldrig stött på forskning som inte stödjer grundtänket inom AP, så det borde ju gå på ett ut då?
Fast jag har heller aldrig stött på en AP förälder som anser att man inte ska lyssna på forskning, tvärt om. Alla de AP föräldrar jag känner är väääldigt många om att läsa forskning,ta till sig vad som står och utvärdera den på olika sätt. Tycker de flesta AP föräldrar jag känner vet betydligt mer om forskning kring barn och barns hälsa än de föräldrar jag känner som inte är AP och mer eller mindre kör på devisen "har BVC sagt så är det sant"....

Oj, den artikeln hade jag velat läsa, för allt jag funnit i forskningsväg om samsovning visar att det är ungefär 50% som dött i PSD som dött i egen säng och 50% som dött sovandes med förälder eller syskon, och när man kollat närmare på omständigheterna kring de barn som dött vid samsovning har man funnit att föräldrarna där antingen sovit med barnet i en fotölj eller soffa eller att de varit påverkade av cigg, droger eller alkohol, alt. att barnet klämts när det sovit med bara ett storasyskon.
Så vitt jag förstår har inte ett enda barn dött i PSD av att samsova säkert....

Jag tror jag måste hänga lite mer i AP trådar eller dyl här på FL...eller så kanske jag borde låta bli?
Jag känner inte alls igen mig i tänket som vissa AP föräldrar här tydligen ska ha?

Som sagt, ska man sätta en ettikett på vårat föräldraskap så är både jag och maken AP.
Vårat förhållninssätt till dottern och kommande barnet är:
* Vi bär mycket och gärna OM vårat barn vill eftersom vi tror på att primatdelen av oss människor gör att vi är skapta för att bäras när vi är nyfödda. Trikåsjalen är dock självklar i packningen till BB....
* Jag har ammat och ser det som viktigt och min make lika så, MEN jag tror på intet sätt att det är nödvändigt för att vara AP eller ha en bra anknytning till barnet.
* Det är en livsnödvändighet för barnet att ha en god anknytning till BÅDA sina föräldrar (och finns det inte en andra förälder i bilden så en mormor/morfar eller någon annan som står mamman nära), i synnerhet utifall något händer mamman som kräver att barnet behöver vara längre perioder utan mamman.
* Det finns inget possitivt i att låta ett barn gråta/skrika utan tröst, trösten måste inte innebära att ta upp barnet i famnen men vi tror på att det underlättar i synnerhet med små barn som annars har svårt att få ögonkontakt.
* Varje regel som införs skall ha ett konkret syfte, för att förhindra att barnet skadar sig eller skadar någon annan eller förhindrar förstörelse på något sätt. Att sätta regler bara för att sätta regeler känns meningslöst och inget vi sysslar med.
* Vårat barn är en självklart del av vårat liv och hör till familjen på alla sätt från dag 1.
* Vi slutar inte vara man och kvinna när vi fått ett barn och vi tror på att vårat barn mår bra av att se att mamma och pappa tycker om varandra, pussas och kramas (gränsen går vid att bevittna rent sexuella akter, det skulle inte falla mig in att ha sex i samma rum som vårat barn när barnet är äldre än 1 år)
* Alla känslor är ok att visa, både för vårat barn och för oss. Således kan vi gråta om vi är ledsna, vara arga om vi är arga osv. Det viktiga är att PRATA och FÖRKLARA efteråt så att barnet inte blir rädd eller tar på sig skulden för något som inte är barnets fel!

Sen finns det mycket mycket mer också, men det är iaf några saker...

Fast det är just det det gör. Om barnet är "oförklarligt död" så räknas det som PSD även om det kan innebära att barnet högs troligt klämts under sömnen, kvävts av ett varmt täcke eller av att inte kunna lyfta huvudet från kudden i sängen om det råkat vända sig över på mage i sin spjälsäng.
Definitionen av PSD är att man inte vet exakt vad som hänt, det kan finnas troliga orsaker bakom, men säkert kan man inte veta. Således räknas de fall som granskats i forskning som PSD vid samsovning även om det finns troliga förklaringar till varför det skett. Skulle man inte definiera PSD så skulle det faktiskt inte finnas några fall av barn som dött av PSD vid samsovning.

Jag har läst en hel del av den forskning som de flesta artiklar byggt på, den senaste som det slogs på stora trumman kring (En brittisk undersökning) visade just på att det är ungefär lika vanligt att barn dör sovandes i sin helt egna säng som att barn dör sovandes med sina föräldrar (med typ 2% fler som dött sovandes i egen säng). Jag anser inte att det går att säga att det finns ett samband mellan att sova med sina föräldrar och PSD om det faktiskt är lika vanligt att barn som sover i egen säng dör i PSD. Isåfall är det ju en lika stor risk med barn sovandes i egen säng, och vart ska barnen sova då egentligen?
I USA lyfter man fram samsovning som ett sätt att FÖREBYGGA PSD förutsatt att man då följer riktlinjerna för säker samsovning, dvs att inte röka, inte använda någon form av drog eller alkohol inför sovandet, att ha det svalt i rummet och att inte dela ett stort täcke med barnet som barnet kan få över huvudet, om barnet gå med på det allra helst ha någon form av "baby nest" som barnet sover i mellan föräldrarna.
Som sagt, det finns forskning åt båda håll, den som säger att Samsovning motverkar PSD och den som säger att det är en risk, ihopslaget blir iaf min uppfattning att risken för PSD är lika stor vid samsovning som om barnet sover i egen säng och att man därför bara kan välja vad som passar just den enskilda familjen bäst.

Haha, ja det blir kanske en tolkningsfråga. Jag skrev att jag inte stött på någon forskning som går emot grundtänket inom AP, så som jag ser grundtänket. Sen kan ju iof andra se det annorlunda.
Eftersom jag ser grundtanken inom AP som att lyssna på barnets behov i alla lägen så ser jag ju inte samsovning som ett krav för att vara AP (vår dotter samsov i 3 månader sedan har hon haft egen säng i vårat sovrum och kommit över till vår säng nån gång nu och då när hon inte velat sova ensam), jag tror iof de allra flesta barn mår bra av att samsova, men inte alla! Således måste man ju lyssna in sitt eget barn och om denne trivs med att samsova, plus att man måste lyssna in sig själv, fungerar det inte alls att samsova för egen del även om barnet gillar det är det ju bättre att skita i det om barnet kan fås att sova i egen säng på ett vettigt sätt.

Kort och gott kan jag väll säga såhär: Jag har aldrig stött på en forskning som säger att det är fel att lyssna på barnets behov, att ge mycket fysisk närhet om barnet önskar det och att det är fel att trösta ett gråtande barn oavsett orsak.
Att just jag inte stött på det betyder ju dock inte att det inte finns, jag skulle inte alls bli förvånad om någon trots allt lyckats få till någon forskning som visar på att barn måste få skrika och gråta i ensamhet lite nu och då för att bli bra självständiga mogna vuxna....

Tja, jag tar väll till mig bitar av det där med stenålderstänket, som att det inte är meningen att en bebis skall lämnas att skrika eftersom det varit rena dödsfällan på stenåldern vad gäller rovdjur tex.
Andra bitar bryr jag mig inte om eftersom jag inte tror att allt var direkt optimalt för våran mentala hälsa på stenåldern då allt handlade om ren överlevnad och inte så mycket om att dessutom må bra och förverkliga sig själv och sina drömmar osv.

Men tja, enligt det mest strikta tänket antar jag att inte ens jag är AP, trots att jag hänger på ett forum med mycket fokus på nära föräldraskap och anser mig helt ha AP tänket som grund i mitt föräldraskap, i synnerhet som jag anser att själva filosofin inom AP är just att lyssna, lyssna, lyssna och kommunicera med sitt barn, sen vad barnet faktiskt uttrycker och vill kan skilja sig åt jättemycket och därför tycker jag det blir galet att säga att man "måste" vissa saker för att räknas som AP ifall ens barn faktiskt inte uppskattar det hela. För jag anser ju iaf att om man tvingar sitt barn till vissa saker som inte är nödvändiga (som att tex bära i sjal eller sele fast barnet inte vill) så går man ju direkt emot grunstommen som hela AP bygger på.

Hehe, ja det blir en aning rörigt när det faktiskt inte finns en exakt definition av grundtanken i AP (jag menar, AP kan ju både stå för nära föräldraskap och aktivt föräldraskap och dessa två definieras lite olika även om det i grunden är samma tänk)
Tror dock många brukar utgå ifrån familjen Sears tankar kring AP då de är lite förespråkare i USA just för AP och varit ledande i att sprida det. (Unge Dr Sears brukar ju prata ganska mycket om AP i "The Drs" tex när barn och spädbarnsvård är på tapeten)

Just det där fick mig att tänka på min make just nu faktiskt, då han härmodagen sa att han längtar efter att vår bebis skall födas och att han ser framför sig att han på kvällen när storasyster sover ska få ha bebis hud mot hud i sjal medan han sitter och spelar TV spel och bebis sover eller bara ligger och kikar lite. Han satt myyycket med dottern i famn när hon var liten, sov med henne nära osv. och tyckte det var så fantastiskt mysigt och nu när hon är mer självständig och inte vill ligga nära så mycket så längtar han ännu mer efter en ny liten fis att få ha nära.